Vecka 30!

Ja för oss som går i oro för att föda i förtid är det lite magiskt med varje ny vecka måste jag säga. Jag har känt sådant lugn sedan vi gick in i vecka 30 i förra veckan (fast sjukvården kallar det ju vecka 29+nånting om bebis tittar ut). Egentligen kanske det är knas för jag fick veta nyligen att i regel skickas man till Universitetssjukhuset långt bort fram till v 32 om det drar igång, men mentalt har jag ställt in mig på vecka 30 så länge att jag ändå känner mig lugnare nu. Knäppt va? Men det känns så. Att när det är en trea först så känns det så mycket säkrare på nått sätt. Och imorgon är det 30+0! Heja mig!! Heja bebis som fortfarande sparkar och lever! Vi närmar oss <3 Jag tar fortfarande inget alls för givet innan han är ute och oskadd, men detta känns ändå lite som en milstolpe.

Vet inte hur ni andra gjort med fixandet inför ankomsten? Eftersom jag haft det besvärligt så länge med förvärkar och vetskapen om att mamma fött alla sina för tidigt så har jag boat så gott jag kunnat i rätt god tid, enligt mig då. Allt är införskaffat utom lite smått till bebisapoteket som Alvedon och termometer, och så ska vi köpa andningslarm (jag själv höll på att dö när jag var mycket liten och det hade sannolikt stämplats som plötslig spädbarnsdöd- jag slutade andas bara men mamma upptäckte det som tur var- och jag kommer känna mig lugnare om bebis har larm) och en babymonitor. Igår packade jag bb-väskan till bebis (hans grejer åker i hans skötväska så får vi har våra pinaler i en egen tänker jag) och idag skrev jag förlossningsbrevet och lade i den. Min väska kan vänta och det viktigaste kan vi alltid rafsa ihop på några minuter om det brinner i knutarna, men bebisens ville jag ha klart. Det knepiga är ju storlekar på kläderna! Så nu ligger det från 44 till 56 i väskan, går jag tiden ut kan jag nog plocka bort de minsta storlekarna men som det är nu får ett par minipyjamasar ligga där..

Allt i de minsta storlekarna (upp till och med 56) är nu upptvättat. Det är ändå en rätt härlig känsla att styra med det <3 Vi har köpt några enstaka plagg i större, typ 62, och har fått lite till skänks också men det får ligga nerpackat tills det finns behov. Och känslan att köpa första blöjpaketet.. jag vet, det låter säkert hur fjantigt som helst! Blöjor liksom, de lär jag ha ledsnat på efter första dygnet ;) Men att köpa det första lilla paketet och sticka ner några i skötväskan.. det kändes så verkligt då. Som något en mamma gör. För hur mycket saker jag än styrt med så är det ändå svårt att ta in, eftersom jag inte vågar räkna med att det blir bebis. Att köpa spjälsäng, badbalja, kläder.. har känts som nödvändigt och såklart ofta roligt. Men att köpa blöjor, baam, mammaverklighet!

I övrigt måste jag såklart skriva en rad om biverkningarna av att baka bebis, eftersom jag själv tänker använda bloggen att se tillbaka i framöver. Jag har fått tillbaka illamående- men kräks inte. Har fått klåda som började lite smått på handryggarna, sedan kom även på kinderna, och sedan mellan brösten där jag även blivit röd och ser irriterad ut i huden. Klåda på magen har jag haft av och till sedan länge men det är nog bara huden som töjs, men detta andra är något helt annat. Och jobbigt!! Har fått lämna blodprov där de kollar lever och gallsyror, får hoppas det ligger bra. Annars är foglossningen i regel något lättare faktiskt (jag trodde sånt bara blev sämre), men det kanske kan bero på att jag rör mig mindre då all aktivitet drar igång sammandragningarna. SF-måttet är fortsatt klart över det normala men följer sin egen kurva så att säga. Ska nog be om tillväxt-ultraljud så jag får veta om bebbe är gigantisk, kan ju vara bra att veta innan!

Allt gott till er alla!!

Vi är här, en dag i taget! Förlossningsrädsla, sjukskrivning osv.

Tack till er som hört av er, och förlåt att jag inte uppdaterat! Vill verkligen inte att någon ska oroa sig för min skull. Knyttet lever och har stannat inne även om det varit tungt och oroligt ett tag. Är sjukskriven 100% sedan några veckor och ska försöka gå upp på deltid i veckan som kommer- och hoppas att det går vägen. Gör det inte det så får jag helt enkelt vända och gå hem. Mycket stress över det ekonomiska, vi har nyss köpt hus och har inte räknat med att jag ska bli av med så mycket av inkomsten redan, men det får gå. Knyttet går först, alltid. Livmoderhalsen hade minskat något när jag var på koll i torsdags men den hade i alla fall inte mjuknat eller så så på det hela taget var det bra.

Om vi bortser från sammandragningarna så är det bättre med foglossningen, sämre med aptiten, pinknödigheten beror på hur bebis ligger tror jag, vikten håller sig stillsam, SF-måttet var gigantiskt vid första koll (31 och det var väldigt mycket över normalt på kurvan) så blir det högt fortsatt ska jag nog på extra ultraljud. Inte mig emot, är inte så väldigt orolig över att det är stort, mycket värre om det vore lågt så jag skulle oroa mig över att han inte växer som han ska.. Annars hade Hb sjunkit en rejäl bit så nu blir det att vanka till apoteket och köpa järntabletter. Det är en lite knasig grej när man har sammandragningar som triggas av aktivitet, jag måste liksom röra mig i slow motion för att det inte ska dra igång. Man får verkligen känna på vilken TID det tar att gå mycket långsamt, känner mig som en mycket gammal (och ganska rund) tant ;)

Har varit på samtal med en underbar barnmorska om mina förlossningsrädslor, jag har enormt svårt att känna mig trygg i utsatta situationer och nu med allt som varit med IVF och med kämpig graviditet där jag ständigt oroat mig över att han ska komma för tidigt så har det inte varit en lugn uppladdning om man säger så. Hade jag varit prinsessa och fått den barnmorska jag vill med läkare standby hade det känts så himla skönt (man skulle försökt ragga på Carl Philip helt enkelt..haha) men nu är jag ju en vanlig Svensson som får ta det som det kommer. Och det känns jobbigt. Läst enormt mycket om alla fall där de feltolkat ctg osv, har tre i min närhet som förlorat sina fullgångna barn och det blev helt nyligen en fjärde om man ska räkna min systers bekanta som förlorade sin enbart pga slarv i vården. I de flesta fall är det ju nåt med bebisen men inte vad de kan se i hennes fall. Känns pest för egentligen vill jag inte ha snitt, jag vill föda normalt om det går, men hade velat kunna få snitt om jag kände att det spårar ur, att jag inte litar på barnmorskan, om hon beter sig nonchalant så jag känner mig utsatt och rädd för lillens säkerhet osv. Men fick iaf höra under samtalet att jag hör till en vanlig grupp som får det jobbigt, vi som är vårdpersonal, gjort IVF och har lite svårt att lita på vården. Att just vi ofta kan hamna där det blir mycket tankar och oro. Ska på nytt samtal och ska få tid till den ansvariga läkaren för dessa samtal så får vi se hur det går (henne jag jag tyvärr träffat innan pga min endometrios och då var hon inte trevlig alls så ser inte fram emot det). Pust, mycket nu.

Läser flera av er andras bloggar (även när jag inte orkar logga in på min egen) och hoppas det bästa för er, hela tiden! Är det nån mer som haft mycket problem med sammandragningar eller har tips på vilket järntillskott som funkat bäst för er så vore det intressant om ni ville skriva i kommentarerna :)

Förlossningen.. :(

Ja ni. I förrgår blev det en vända till förlossningen, och dit vill man INTE behöva åka i 23+1. Har ju haft sammandragningar av och till tidigare, och särskilt efter jobbiga nattpass på jobbet, men detta var på en ledig dag där jag sovit lääänge på morgonen, varit på massage och bara slappnat av, och sen kilat hem till soffan igen. Hade lite huvudvärk. Under massagen som höll på en timme hade jag tre sammandragningar, och det är inte vanligt så dags men jag tänkte inte så mycket på det. Sedan blev det mer och mer och när jag hade ca var 5e minut tänkte jag att nä, nu måste jag tyvärr ringa.. ville inte men vad gör man.. Första frågan var om jag hade varit hos kurator. VAD FAN. Ni som följt mig vet att jag mådde skit ett tag i början på graviditeten, inte främst för att jag var rädd för missfall utan för att jag i princip kände att jag inte skulle klara det, hela gravidgrejen, freakade ur.. Det handlade aldrig om att jag inbillade mig att jag höll på att förlora barnet. Sedan släppte det, jag fick höra att det var rätt vanligt bland oss som kämpat länge att få ett sånt bakslag, och livet gick liksom vidare. Det stör mig så förbannat mycket att detta skulle vändas emot mig i ett sånt här läge. Visst, nu kunde jag vifta bort det och sanningsenligt säga att jag aldrig behövde gå på samtal, men ändå.. Så de som gått hos kurator, de kan inte få missfall då? De kan inte få förvärkar?? Har en bekant som fick havandeskapsförgiftning och när hon kom in hade de hittat att hon uppgett att hon haft panikångest i tonåren så alla tog för givet att hon bara hade ångest (det blev sedan akutsnitt). Jag tycker det är rent ut sagt skitdåligt att blanda in sådant och på det viset HELT dissa mamman. Undersöker man och inget hittar och hon ringer för tionde gången, ja då förstår jag det bättre. Men när man klarat sig en hel graviditet och sedan söker? Då får man fasen ta det på allvar!

Nåja. Fick iallafall veta att jag skulle ta alvedon (vilket ju inte hjälper mot sammandragningar men ändå) och ligga ner en timme o ringa igen om det inte släppte. Gjorde som hon sa men smsade min fina vän E som lämpligt nog jobbar på förlossningen och som tyckte jag skulle in direkt. Så efter en halvtimme var jag på väg in, fick bli uppkopplad med ctg och lämna urinprov. En viss känsla ändå att få ctg runt magen, har bara sett dem på kvinnor som föder innan och på tv. Kändes väldigt, ja, verkligt att ha en sådan på sig. Sedan fick jag veta att jag inte hade urinvägsinfektion (det hade jag kunnat säga själv men visst en del sjukdomar kanske känns annorlunda när man är gravid så är ju bra att de kollar) och fick veta att jag skulle ligga där på en brits uppkopplad en halvtimme så de kunde samla data. Fick en pryl i handen att trycka på när jag kände bebis, men fick upplysa dem om att han typ aldrig är igång vid den tiden, han har liksom redan sin egen dygnsrytm.

Låg där och försökte yogaandas, kände inte så mycket i magen som tidigare vilket var en lättnad men lite frustrerande för jag ville ju inte de skulle tro att jag bara inbillat mig. Kikade på monitorn som visade lillans hjärtslag, över 150 nästan jämt men sjönk till 120 en gång och då blev jag allt lite stressad.. och sedan en grej som mätte vad det nu är de mäter på min mage. Den gick upp när magen spände sig ett par gånger, fast det kändes mindre kraftigt än hemma. Sedan kom barnmorskan och spände loss mig fast det bara gått en liten stund, men de hade väl sett de behövde se (att jag hade sammandragningar). Läkare kom, gjorde supersnabbt ultraljud på knyttet vars hjärta slog så fint (stort leende på mig när jag fick se honom med tummen vid munnen, knasigt tillfälle att vara glad men när man ser sitt lilla mirakel så..), sedan en femsekunderskoll typ där han bara petade in ultraljudsstaven för att mäta livmoderhalsen. Den var tydligen ok så hemåt gick det, fick noll info tyvärr.. Kände mig hjälplös sedan. För det höll igång hela natten och även dagen efter. Inte kul på jobbet :( Ringde en bm som satt o svarade i telefon på mhv och hon behagade inte ens öppna min journal och sa bara att allt är normalt, sammandragningar får man ha, du kan jobba.

Tilläggas kan att min mamma fått tidiga sammandragningar på oss alla barn och två av oss, första o andra, är födda tidigt. Henne sjukskrev de och gav Bricanyl. Men jag ska tydligen bara gå o vänta på missfall.. Känns inte bra alls. Nu räknar jag verkligen bara dagarna för att ju längre han blir kvar desto större chanser..

Med rädslan och en liten parvel i magen

Ni vet, jag trodde jag kommit över värsta skräcken nu. Men det har varit lite dålig uppdatering för att jag helt enkelt går runt och liksom andas, en dag i taget. För det är ju så nära nu. Nära att han har en chans. Ni som följer vet att jag är koniserad och därmed rädd för att föda alldeles för tidigt (jag har träffat en kvinna som förlorat två på det sättet i vecka 25 vilket dessutom satt sina spår), och dessutom hade min mamma jätteproblem med alla oss barn att vi höll på att trilla ut alldeles för tidigt. Med mig blev hon inlagd redan i vecka 14.. sådant som man inte gör idag, eftersom "min" satkärring till läkare på specialist-mvc verkar vara av åsikten att hon inte tänker göra ett dugg åt något alls innan jag fått missfall/dödfött barn. "Ja vi gillar att ta lyra här om nåt händer, vi jobbar liksom inte förebyggande ser du, inte innan nån fått missfall" säger hon. Apan. (Ja jag är lite bitter, erkännes villigt.) Så att kontrollera att min livmoderhals ser ok ut det görs inte innan vecka 27. Jag kan ju känna att föds lillen efter det har han ändå en liten chans att faktiskt klara sig- det är ju innan det är katastrof! Men vad vet jag.

Jag är i 22+5 och räknar ner för varje vecka, varje dag vi närmar oss. Efter vecka 30 kommer jag andas ut litegrann, för då räknar de med att oddsen är så bra att vårt länssjukhus kan hantera det, man måste inte köras i ilfart till universitetssjukhuset för att föda där. Men visst några veckor innan är ju ändå oddsen ändå hyfsade.. men inte nu. Nu är de hopplösa. Och jag har svårt att slå ifrån mig rädslan att förlora ett perfekt litet knyte för att livmodern på något sätt inte kan leverera. Att han ska trilla ut kanske en vecka innan han hade haft en chans. Jag vet inte varför, men det jagar mig. Sammandragningarna känns värre för varje dag, rent psykiskt. Inte mer nu, snälla, bara sluta.. Bara låt lillen få vara kvar och växa sig starkare. Läste att han dubblar sin vikt på en månad nu, och stämmer det är det ju inte konstigt att det dessutom spänner och drar i nederdelen av magen. Och jag räds inte smärta eftersom de flesta barn som dör i magen gör det alltför tyst.. Och just nu har jag inte så mycket ork och rädsla över att tänka på att han kan ligga kvar där inne och ändå må dåligt. En mardröm i taget, liksom.

Vagnen är fixad, babyskyddet, säkert kläder så att vi klarar oss ett tag, visst sele och barnsäng etc finns inte och babyskyddet har inte kommit.. men just nu har jag en period där jag inte orkar greja. Jag orkar inte ta in att han kanske inte kommer och jag kan inte glädjas just nu. Det är väl normalt att det går i vågor, och det beror antagligen på att vi är så nära målet nu att glädjen går över i oro, men jäklar vad jag saknar att kunna vara GLAD och inte rädd.

Jag vet, jag ska vara tacksam att jag ens är gravid osv. Men att bara vara gravid är inte mitt mål och min dröm, den drömmen är att få en bebis, och där är jag inte än. En dag i taget..

En liten update

Imorgon bär det av till Gekås! Egentligen en "onödig" tripp då vi letar hus för fullt och jag kommer vilja & behöva åka så fort vi hittat rätt, men en kompis skulle köra imorgon så jag hänger på och stör henne lite. Blir en kortis men babydelen ska jag hinna igenom medan kompisen gör sina julklappsköp :) 

I övrigt var jag och tittade på hus idag, svårt när mannen inte kunde vara med (men han är helt såld ändå bara efter att ha sett bilderna). Dock finns ett annat jag hellre vill ha som ska ut på visning om en vecka så vi får se.. vore så himla skönt att bara få köpet klart och kunna boa in sig och planera för bebis ankomst!! Och knäppt nog är det alltid en lättnad när jag inte ser nån annan gravid på visningen eftersom jag alltid utgår ifrån att de är lika desperata som jag ;) 

I övrigt, statusrapport v 22:

-ryggont mer och mer (lyckats få tid för gravidmassage nästa vecka, ser sjukt mycket fram emot det)

-gigantisk mage, får jag höra igen om tvillingar bla bla får någon spö..

-därmed kämpigt att knyta skorna! redan!! Herregud. Strumporna är inte heller helt lätta..

-ofta öm i magen vilket gör allt ännu svårare

-kissnödigheten varierar extremt från dag till dag.. 

-upp ca 5 kilo 

-börjar få svårt att knäppa dragkedjan i mina stövlar= uppenbarligen börjat få svullna ben fast jag inte märkt det annars

-drömmer helgalna saker..!

-dålig hy. Blä. 

-svårt att sova igen, fast jag är trött. Kvällströttheten jag hade ett tag är inte så påtaglig utan jag får svårt att komma till ro fast jag är trött på dagarna.

-kan äta sötsaker och smörgåsar igen, lite dumt eftersom det var klart nyttigare med fruktsug..

-av och till lite gråtlabil men inte varit ilsken i alla fall ;) 

Om någon har bra tips på var man kan köpa bra amningslinnen o amningsbhar tar jag gärna emot, har inte hittat någon amningsbh jag vill ha men ett linne är beställt i alla fall. 

Trevlig helg allihop! 

Gravidmonstret säger ifrån!

Idag sa jag till en manlig mansgrisig överläkare (jag jobbar ju på sjukhus och ville att han skulle titta snabbt på ett sjukt barn) att han skulle sluta vara så förbannat otrevlig. Det har legat och stört mig och gjort mig ledsen under lång tid att ständigt bli bemött som om jag vore en total idiot, men först idag rann det över. Vet inte hur mycket det är hormonerna som styr, och visst är jag känsligare än annars, men eftersom jag vet att jag känt likadant förr vet jag att det inte bara är hormonerna, om ni förstår. Och med gravidhormoner kommer även någon form av inre styrka tror jag. Så jag sa ifrån. Och är lite chockad över mig själv men även helt ok med det. Vuxna människor ska inte bete sig som översittare bara för att de arbetar i en hierarkisk organisation där överläkaren tror att han är gud. (Jag skiter i om han tror att han är gud, bara han gör sitt jobb och inte är otrevlig, men tydligen är det svårt för denna individ..).

Som pepp försökte jag iaf visa mannen vad ett babygym är och skickade bild på detta. Han blev helt kär i det och köpte direkt.. Båda har älskat Pingu som små så jag klagar inte <3 Kommer från jollyroom. Räknar dagarna tills lillen kan tänkas överleva förlossning och så tittar jag på denna och tänker att han kanske ligger där om några månader.. när ska man våga känna sig lite mer trygg? 

Idag sparkar han i alla fall. En dag till med liv och hopp! 

Lyxfällan nästa! För nu måste man ju våga..

Det kan ju låta fjantigt, ytligt och banalt- men gudar vad man kan shoppa när man väntar barn. Jag vågade knappt titta åt babysaker när jag höll på med iVF och var ruvare, inte efter plusset heller (köpte en liten body då o det kändes som att jag gick på väldigt tunn is..). Jag önskar så att jag hade kunnat vara en sån där aningslös typ som bara yes bebis nu kör vi! Istället räknar jag fortfarande ner tiden tills att bebbe har en sportslig chans att överleva om förlossningen drar igång. Men men. Nu jäklar måste jag släppa sargen. In i matchen. För en planerande kontrollmänniska håller det icke att tänka att bb-väskan den packar jag när värkarna har börjat (jag begriper mig inte på de som tänker så, herregud, jag kan knappt packa under stress utan att ha svinont..) och jag vill ha de stora grejorna färdiga. Kläder upptvättade, spjälsäng redo, vagnen klar o jag ska veta hur den funkar osv. Och ja det är dyyyrt men det är också mycket som är så-jäkla-kul!

Vad som däremot, enligt mig, är sjukt trist att lägga pengar på så är det mammakläder. Köpa till bebis, hell yeah. Köpa till vattenmelonen som allt mer besvärat vaggar runt och tycker att nu kan fasen magen ta det lite lugnt med tillväxten ett tag- not so much. Men nu har hösten kommit och jag hade inget val, måste köpa jacka. Har beställt den här så får vi se hur den känns:

www.mamalicious.com

Den och ett par tjocka tröjor då mina nuvarande helt enkelt inte funkar längre. Das jättemage vill ha sitt space! 

Nå, åter till bebisshopping. Vi (läs jag, mannen är inte in the zone än men han får vackert betala hälften av de dyrare sakerna) har fixat babyskydd (Maxi Cosi Pebble, fanns i svart på rea och även om den blå eller röda är så mycket finare fick ekonomin styra, den var ca 450 spänn billigare så vad gör man..), barnvagn åtminstone delvis (Emmaljunga Viking med sittdel, liggdel och regnskydd etc ska fixas- fick tag i den väldigt lite begagnad, en tjej som köpt för en vecka sedan och ångrat sig så den var oanvänd, kom med kvitto o allt, sparade 1600 mot Emmaljungas rek-pris.. heja facebookgrupper!) och senare i veckan ska jag till Gekås med en kompis och shoppa upp lönen.. Kommer nog bli galet är jag rädd men himla kul ;) Har fått veta av kollegor att de är väldigt nöjda med deras bodys, strumpor mm. Förutom bebisgrejer till max kommer jag nog släpa hem ett antal hundben och kanske nån bädd så fyrbeningarna får sitt. Vi har rätt långt att åka men vad gör det när man har fint sällskap? Enda kruxet är att fröken gravid blir pinknödig typ jämt vissa dagar men men jag får hoppas det blir en städad dag så jag slipper jaga toaletter typ halva besöket ;)

Hjärnspökena lever, jag vet att jag kan komma att behöva sälja/ge bort en massa grejer om saker inte går som jag hoppas.. men jag måste leva också. Och vi är så himla bestämda att försöka igen om det går illa, vi har ju tre små eskimåer i frysen hos rmc, och de tröstar mig lite varje gång oron kommer. Det känns som att de ligger där som en trygghet, "Vi finns här, det är inte kört, du får fler chanser".. typ. Det kan låta knasigt och jag vet att det kan hända saker när de tinas, men de känns som mitt eget säkerhetsbälte i den här berg-och-dalbanan som min graviditet är för mig känslomässigt. En liten trygghet i ett oroligt hjärta. Och jag känner att någon gång kommer någon av dem hamna hos mig och då får resan börja om igen, förhoppningsvis som syskonförsök till lilla knyttet jag bär på nu. 

Önskar er alla en fin vecka med glädje, trygghet och fina besked. Vet flera som är igång med första skälvande veckorna efter plus och ni som är igång med sprutor och IVF, de som pausar och så de som liksom jag hunnit en bit.. vi är i alla fall inte ensamma! Önskar av hela mitt hjärta att vi alla kan få våra små knytten <3 

Det här med att bli en elefant

Alla gravidmagar med bebis i är fantastiska. Det tycker jag verkligen, och det har jag nog än mer insett med tanke på vad bloggen heter, om ni förstår. Små magar som stora. Och hade jag haft en minimage hade jag säkert gnällt här över det. Men jag har nu inte en minimage. Jag har en synnerligen utputande rejäl härkommergravido-mage. Fick ju höra av en tjej i vecka 12 att jag var tjockare än hennes kompis som var i v 38. Inte den skönaste kommentaren att ge eller få, men människor blir ju tydligen lite idiotiska när de ser/får veta att någon är gravid. Det liksom ramlar ut knasigheter ur käften. Som "Åh jag måste få känna" fast man knappt sett människan förr. Så fan heller, känn på dig själv, slemmo!

Men åter till elefantmagen. Vanliga jeans har jag ju knappt kunnat ha sedan IVFen, för när IVF-svullnaden lagt sig hade gravidmagen börjat puta. Nu är jag i 20+1 och det är gravidkläder som gäller, förutom lite mjukisbyxor o annat. Läste för några veckor sedan att man skulle skaffa sig några stooora trosor för det blir så skönt att ha sedan. Håhåjaja tänkte jag, tänker då INTE skaffa några Bridget Jones-jättetrosor, nog för att string inte direkt är aktuellt men vanliga vettiga bör man ju kunna ha liksom. Tänkte jag. Så förra veckan gick jag på jakt efter underkläder till min numer rätt nyomvandlade kropp, och gud vad tråkigt det är med underkläder när man är gravid. Hej, lägg massor med pengar på plagg du kanske kan ha en månad.. Har man som jag numer 80D, och då är jag ju bara halvvägs, så tänker jag att det nog är läge att köpa nån E-kupa för att ha marginaler. Och de finns verkligen knappt utom i lite dyrare butiker typ Twilfit, och även där är det inte så himla många märken som gör så stort (och de verkar tro att alla med D-kupa eller större behöver 85 runt, minst). Och de bh-arna kostar ju över femhundralappen i regel, uäh. Sedan tänker jag att amningsbh ska man ju ha. Och de verkar gjorda för folk med minikupa. För helsike, mina väger bly och behöver stöd, de behöver inte lite tunn bomull med tunn resår under! Tips på bra stadiga amningsbhar emottages tacksamt..

Trosorna ska vi inte tala om. Köpte tre stycken i två storlekar större än normalt och guuuudar vad najs det var att ta på. Som att dra av sig nyinköpta tajta jeans och mysa ner sig i mjukisarna, typ. Aaaah. Bridget, jag förstår dig. Totally. Mannen får blunda helt enkelt, jättepanties here I come.

För övrigt kan jag tala om att jag bara gått upp 4 kilo så att magen är gigantisk är inget jag ätit mig till- snarare ser jag smalare ut i ansiktet osv än innan. Men bebis vill väl ha gott om utrymme helt enkelt ;) Nojar lite över bristningar, men bara lite eftersom det känns som att jag inte kan påverka det. Mamma har knappt några alls efter tre graviditeter, men mormor hade massor (dock efter tvillingar) så det där med generna kan ju gå hur som. Har införskaffat den här och kladdar med så får vi se, men lite mysigt smörja in jättekulan om kvällarna i alla fall:

RUL

Ja då var det genomfört, och överlevt, och jag tyckte så bra om barnmorskan. Satt med nerverna utanpå och väntade på min tur, med mamma som inkallat stöd då mannen återigen uteblev. Mamma var mer intresserad av att babbla om något annat vardagligt problem hon hade med jobbet eller vad det nu var, och jag ville mest skrika att hon skulle vara tyst och att jag faktiskt satt där och inte visste om min bebis levde eller inte. Men, jag må vara en egoist där och då, men jag skrek ingenting. Sa att jag inte riktigt kunde koncentrera mig just nu. Så satt jag där och hade ett svart hål inombords.

Men, som sagt, barnmorskan var bra. Äldre, kompetent, saklig. Hon lovade mig ingenting och sa precis som jag ju vet att vi utgår bara ifrån det vi ser idag och det är ingen garanti. Men- det som var så underbart, fantastiskt bra var att lillen lever. Han rörde sig. Han såg fin ut enligt alla parametrar som de kollar efter och han låg, som han gjort sedan första ultraljudet vecka 6 nånting, några dagar före det han "borde" (menar det, med tanke på att hans mor är en koloss jämfört med andra gravida i samma fas..). Visst jag har extra hög missfallsrisk med tanke på mina sjukdomar. Så är det. Men när det gäller att vara koniserad (en bit av livmodertappen är bortopererad pga förstadie till cancer som tack o lov inte hade spridit sig) och att det finns risk att få missfall när magen börjar bli tung för att livmodertappen inte orkar hålla emot för att den är förminskad, där försökte hon faktiskt lugna mig. Hon sa att hon hade haft mängder med kvinnor som varit opererade och de allra flesta hade kunnat bära sina barn till rimlig tid. Nu ska jag ju på kontroll för just det vecka 27, men störst risk för knatten är det ju faktiskt innan dess, efter 27 har han ändå en chans.. Så veckan var en stor lättnad. Tack alla som skrivit o hört av sig, ni är guld värda ska ni veta!

Vi firade med att köpa babyskydd, Maxi Cosi Pebble blev det. Det första dyra som blivit inköpt och jag känner det som att det kommer kännas mer verkligt när det kommer.. kläder kan man ändå på nåt plan känna att de kan man ge bort till nån annan, det är mer en fantasi, men ett babyskydd.. Jag har ju sålt sådana, det blir så verkligt. Fast jag inte riktigt fattar. Jag gör inte det. Ni andra gravida, fattar ni? Kan ni ta in att bebis ligger i magen och är på väg? Jag kan det inte riktigt. På ett sätt kan jag det såklart, men mitt inre undrar vad jag håller på med och tvivlar. Kommer inte kunna känna att det är på riktigt innan jag håller honom i min famn, som det känns nu. Längtar så!

Men jag KÄNNER ju ingenting! :(

Den mer eller mindre ständigt närvarande oron, den känner jag, no worries, knyttets förhoppningsvis blivande moder har inte gått och blivit lugn som en filbunke inte. (Det hade nog krävts en flaska vin för det och det vet ni ju hur det är med den saken.. Nope inget sådant här.)

Men känna bebis, det gör jag inte. Försöker lugna mig själv. Lyssna på min vän som inte heller känt något i den här fasen. Googlar och läser på ett av Stockholms stora sjukhus att de flesta börjar känna i v 18-20 men att det finns de som känner av det först ännu senare. Men jag läser också (utan att vilja) i de mammagrupper på nätet där tjejer postar från vecka 13-14 om allt de känner. Ser de som också är i v 19 som jag (20 imorrn!!) och som ser sparkarna utanpå och där mannen kan känna osv. Jag känner nada, nicht, ingenting. Nojar över att bebis ska vara hjärndöd eller så. Har lyckats (och det kräver en hel del) få till och med mannen nojig. Han har inte känt på magen frivilligt så här långt, men i helgen har han försökt känna och hålla händerna på och jag känner mig rätt övertygad om att han också försöker känna. Sedan ser han bekymrad ut och tittar på mig och frågar om vad vi gör om lillen inte är frisk.

Ja vad gör vi då?

Orkar inte ens. Pallar inte ta in. Vill bara ha rul gjort och veta att det inte ser alldeles tomt ut i skallen på lillen. Försöker tänka att han kanske sparkar mot min rygg och därmed inte känns av, men jag tror inte riktigt det.. låter otroligt att han bara skulle sparka åt ett håll hela tiden. Vecka ut och vecka in. Hoppas på att han är en lugn bebis. Som ligger och vevar lite försiktigt där inne, övar på att suga på tummen och annat som en lugn pojk instängd i en egen liten pool kan tänkas syssla med när han gör mamma orolig.

Försöker spela en del musik som han kanske kan känna igen sedan när han kommer ut. Sjunger med och tänker att det är nog bäst att han inte ärver mammas sångröst men att det är ju trevligt om han känner igen den sedan.. om han nu är så frisk att hans lilla hjärna kan registrera saker. Och så är jag tillbaka på ett.

Det går inte alls fort till onsdagen kan jag säga.

Elitträning i att vänta

Ja det här med fertilitetsutredning (detta evighetsprojekt!!) tar tid. Eoner av tid. Sedan ska man göra behandlingar. Det kan ta betydligt kortare tid än utredningar och väntan på att få börja osv, men för mig som fick börja om osv- ännu mer tid. Sen ska man vänta på testdag (kort tid i sammanhanget men ni som väntat vet vad jag menar.. tiiiiiiiid som bara seeeegar sig fram). Sen ska man vänta på ultraljud. Sen går man, i det här fallet jag, igenom ett gäng procedurer och känslostormar och jag vet inte vad, och under tiden inser man, eh jag, att man återigen väntar. På RUL, detta stora ultraljud där förhoppningsvis bebben/bulan får en "ok"-stämpel och man kan börja vänta igen (ni känner igen mönstret va) på att gå över den tid när bebis kan tänkas överleva att anlända för tidigt. Sedan antar jag att man väntar på förlossning alternativt snitt, o sen ska man väl vänta på bebisundersökningen på bb för att få en ny ok-stämpel (ni som inte nojar tänker nog inte på den, jag som var med när en bebis fick diagnosen luxerad höftled i veckan kommer definitivt vilja ha ok-stämpeln innan jag känner mig helt lugn).

Sen kanske jag har väntat färdigt. Men visst, bb-kollen känns som minsta problemet, för då (om.. om det händer, känns så avlägset fortfarande) kommer jag ju ha en bebis.

För er som gillar att läsa hur andra har det under graviditeten så är det så här just nu, i 18+2:
-upp ca drygt tre kilo totalt, i princip stått stilla i flera veckor.
-känner noll rörelser och blir superstressad av att "alla andra" säger sig känna typ hela tiden, typ min mor som påstår sig ha känt från vecka 14. Nojjar över att bebis kan vara hjärnskadad och inte kunna sparka, eller något.. :(
-men jag är övertygad om att han lever, för magen den växer trots att vågen står stilla! Herregud så stor jag är! Bakifrån/framifrån ser det inget ut, men från sidan, ja herregud. Fick börja med mammabyxor idag för till och med mina mjuka träningsbyxor börjar bli lite tajta..
-i regel fin hy
-håret är det bästa, freaking underbart är vad det är! Kan man få gravidhår forever tack? Ser aldrig smutsigt eller fett ut, alltid mjukt, aldrig elektriskt eller frissigt.. =D
-foglossning/ischias som vissa dagar är riktigt påfrestande smärtsamt, min stackars högra höft..
-illamåendet känns sällan av, puh, tack för det!
-huvudvärk vissa dagar så jag blir knäpp, vissa dagar helt besvärsfri.. verkar vilja komma några dagar i stöten när det väl drar igång..
-superhungrig vissa dagar, kan äta non stop.. men är åtminstone i stadigt behov av frukt eller annat mellanmål, kan inte gå utan. Snodde till mig ett havreflarn idag för att klara sista delen av jobbet innan lunch och det var bland det godaste jag ätit tror jag, är man desperat så är man ;)

Fick höra lillens hjärtljud i tisdags och det var underbart <3 Så lever gör han i alla fall. Vill verkligen, verkligen ha RUL gjort nu! Mannen kommer som vanligt inte vara med :( Känns väldigt ledsamt tycker jag. Mamma får följa med istället och hon är hur glad som helst, tur att nån inte är nervös iaf!

För övrigt undrar jag varför inte fler förstagångsföräldrar hamnar i Lyxfällan, gud vad saker det finns! Hade jag haft ekonomin till det hade jag shoppat ihjäl mig..!! Hade ingen aning om alla dessa underbara saker som finns, och då har jag ändå i princip enbart köpt kläder hittills..

Till mig själv, eller något..

Nå, nu ska jag inte låta så dramatisk. Pinsamt dålig uppdatering senaste tiden men har inte haft så mycket att säga faktiskt. Dagarna går. Orken tryter just nu, men humöret är inte lika instabilt, tacka gudarna för det. Illamåendet som skulle vika i vecka 12 (ha!) är förvisso bättre men mil ifrån borta. Tröttheten skulle ju också vika i andra trimetern (ha! igen) är också lite bättre men inte bra. Riktigt komiskt blir det när jag gång på gång läser om att det nu är tid att känna sig strålande innan man blir tjock och otymplig osv. Well, jag är redan rätt tjock och jag känner mig inte alls fantastisk. Härligt för er som gör det men för er som INTE gör det, you are not alone ;)

Saker jag skulle kunnat meddela mitt gravida jag, men kanske inte hade velat veta:
-illamåendet kan vara hela graviditeten
-tröttheten också
-pinknödigheten från början kommer gå över.. men den kom tillbaka i vecka 14. Tro inte att du slipper till sluttampen..
-sexlusten som du får peppiga gravidmail om, som ska vara så igång nu pga ökat blodflöde osv? Hahaha glöm den.
-men du kommer märka den extra blodvolymen när du är andfådd fem minuter efter att ha gått upp några trappor
-köp en ko (det är sannolikt billigare än att köpa all mjölk som går åt när Den Stora Törsten sätter in kvällstid)
-du kommer få en väldig massa känslor och begäret/tvånget att fixa trygghet och boa kommer driva dig att tänka och göra saker du inte räknat med (typ vilja kasta pil när man ser andra gravida på husvisningar eftersom man lärt sig att de brukar buda och vara lika desperata som en själv.. uppenbarligen är jag inte den enda gravida med desperat huslängtan)
-babykläder är roligare att köpa än du NÅNSIN kunnat räkna med
-du kommer vilja strypa mannen
-..men samtidigt vara irrationellt rädd att något ska hända honom
-lägg ner att tycka det är kämpigt att magen syns tidigt. Ok att en del syns först i vecka 20. Du kommer ha gått upp endast två kilo till början på 16e veckan men magen kommer synas hur mycket som helst då och vanliga byxor är körda långt tidigare..
-var stolt över din kropp, du var det i början när du plussat- fortsätt med det. Den kämpar och har hittills fixat det här strålande!
-stödet från andra kvinnor som gått/går igenom samma sak kommer förvåna dig. Även glädjen för din skull som du inte alls räknat med.
-längtan efter att hålla knyttet i famnen kommer tidigt och är så förvånande stark.. Och när du kramar den lilla blå pyjamasen om kvällarna för att du inte riktigt vill lägga undan den, just då är inget i livet särskilt svårt utom känslan att det där med överrumplande starka moderskänslor faktiskt finns även i dig- även om det inte alltid varit lätt på vägen dit.

Kub!

Igår var det dags för kuben, från början så efterlängtad, sedan nästan fasad för, och nu igen lite efterlängtad men ett rätt stort orosmoment. Fick gå själv eftersom mannen tyckte jobbet var viktigare. Tja man kan säga som så att det är inte alltid ens andra hälft beter sig som man skulle önskat under en graviditet.. Har en vän som är gravid bara en vecka efter mig och hennes (i vanliga fall helt fantastiska) man har också blivit knasig och säger saker som man aldrig väntat sig. Det är uppenbarligen mycket som händer inom killarna också, men jag tycker ändå man kan begära att de beter sig lite civiliserat mot oss kvinnor som går igenom hela den fysiska biten av det hela.

Well, kom till kuben och kände mig aningen ensam och konstig. Hur många lär gå på kub ensamma? Inte för att jag skulle se snett på någon som gör det eller skaffar barn helt på egen hand, absolut inte, men när man HAR en partner så kändes det så visset att han inte var där. Hade velat ha hans stöd och kunna dela glädjen liksom. Men men, barnmorskan var helt underbar. Lugn och metodisk. En sådan man vill ha på förlossningen tror jag (har ju faktiskt ingen aning). Lillen fick 1 på 9085 som risk och det lät ju himla bra (men sedan fick min kompis en på 9900 och då blev jag avundsjuk.. haha). Snittet för min ålder skulle vara 1 på 450 så det måste ju ändå varit bra prover. Sedan tror jag inte de bryr sig så mycket om kub när man gjort nipt, hon frågade om vi skulle hoppa över det vilket bekräftade mina misstankar. Men jo, jag ville ha båda gjort. Bebis låg som vanligt ett par dagar före sin tid, hade de gått på mätningen hade han legat 3 dagar längre fram än han gör enligt IVFen. Fick ingen sån där gullig fosterbild i profil som alla brukar ha, min låg med benen rätt ut och stod på huvudet, sen vred han sig med huvudet mot bilden osv. Barnmorskan fick buffa och knuffa för att få honom att ens visa nacken från sidan men till sist så!

Jag känner väl ändå att det börjar bli lite läge att berätta för folk om man nu vill det, egentligen vill jag vara tyst tills bebis är ute och förhoppningsvis frisk, men med min mage så blir det knivigt. Min nya klädstil med stoooora t-shirts kan inte dölja det hur länge som helst.. Och mannen vill ju berätta för sina vänner så det får väl gå. Själv bråkar jag med ansvariga på jobbet om min rätt att slippa jourarbete sista tiden av graviditeten. Med tanke på att jag har väldigt bra kontakt med min gamla läkare på vårdcentralen vet jag ju att jag kan ordna intyg med lätthet, men det är den jäkla principen det handlar om. De har sagt att gravida ska kunna slippa sista 60 dagarna och tro mig, klarar jag mig så länge är det ett mirakel. Och detta kanske är enda gången i mitt liv som jag är gravid, jag tänker inte köra slut på mig själv eller riskera bebis för griniga byråkrater som vill att man ska slita ihjäl sig. Anytime annars men inte nu.

Allt det man inte får känna- tabubelagt

Det här inlägget är för er som mår eller kanske nån gång kommer må dåligt under graviditet. Ni som vill döma andra och inte alls kan förstå, ni kan läsa vidare på annat håll. Jag har ju bloggen anonym för att kunna skriva om allt, men har de senaste två veckorna varit betydligt tystare än vanligt, för det har varit så skamfyllt. Jag har aldrig haft någon rosaskimrande illusion om det här med graviditet osv- min äldsta vän hatade sina graviditeter och gick i princip under jorden och det finns inga bilder på henne alls med mage, så jag vet hur en del upplever det- men att det kunde slå så här illa hade jag ingen aning om.

Det är ju lite speciellt, det här med att kämpa med infertilitet. Om det även för de som blivit gravida av misstag osv kan vara skuldbelagt att inte önska sig bebisen, fundera på abort osv (det har ju blivit bättre med åren som tur är på den punkten) så är det ju enormt mycket mer tabu när man fått kämpa för det. Likadant är det mycket tjafs om de som vill göra tester för att se ifall fostret är sjukt, jag hamnade på ett inlägg av Blondinbella som är ett par år gammalt där hon skrev om att de gjorde kub. Nästan alla kommentarer var dömande. HUR tog hon sig rätten att bestämma vilket liv som skulle födas, ALLA liv oavsett hur sjuka de är är underbara osv. Det är egentligen rätt otroligt hur stor rätt en del tar sig att döma andra.

Därav har jag också varit tyst. Här.

Men för att det kan finnas de som hamnar där jag hamnade så väljer jag ändå att skriva en del om det. Jag fick nämligen fantastisk hjälp på ett internetforum där andra mammor och blivande mammor istället för att döma kunde stötta utan att skuldbelägga. Sådär som man önskar att det vore överallt.. Har även haft bra stöd av en vän som fått ta en del av min ångest både under IVF och nu. Utan henne och dessa anonyma kvinnor på nätet vet jag inte hur det hade gått. För ett par veckor sedan undegär började jag helt enkelt känna mig mindre glad över graviditeten. Visst, jag har mått dåligt fysiskt med illamående, trötthet, humörsvängningar och dålig sömn, migrän osv.. men jag har varit lycklig. Över det lilla livet. Och livrädd för att förlora det! Men på nåt dygn blev jag likgiltig. Blir det missfall finns det inget jag kan göra och då var det "meningen", ungefär. Kände mig bara trött. Hade väl nån tanke i bakhuvudet om att det var ett självförsvar efter all denna tid av oro, innan IVF, under, efter plus osv. Att man inte orkar gå och vara superorolig hela tiden innan hjärnan stänger av. Nån form av skyddsmekanism kanske. Men det slutade tyvärr inte där. Efter ytterligare några dagar kändes plötsligt allt med graviditeten skit. Ni andra som kämpar med att bli gravida ni vet ju hur enormt efterlängtat det är, alla dessa år av längtan och kamp, och så en dag vaknade jag och kände att jag inte ville längre. Det gick alltså på timmar, den här vändningen. Plötsligt kunde jag inte se åt barngrejer, kände bara BLÄ ta bort, hur fasen ska jag kunna inreda ett barnrum (något jag drömt om i evigheter!), jag ville ju inte se åt nåt med barn. Kände mig arg när jag såg blöjreklamer, usch, varför visar de ens barn på tv.. Bröt ihop hemma hos en familjemedlem helt utan förvarning och storgrät och sa att jag inte ville ha det så här. (Mannen har tyvärr varit till absolut noll stöd och bara tyckt att jag är knäpp.) Familjemedlemmen ringde mig dagen efter (mycket orolig) och sa lite försiktigt att det ju inte är fel att göra abort om man ångrar sig, oavsett hur fostret blev till.

Själv googlade jag graviditetsdepression och hittade mycket lite. Förlossningsdepression absolut, men må dåligt under graviditeten och till och med ångra den- där verkar det vara rätt tyst. Hittade som tur är en lång tråd om tjejer som bekänt samma problem och det var en enormt lättnad. Så många beskrev (tråden löper över flera år) att de verkligen planerat barn, varit lyckliga, och sedan plötsligt avskytt graviditeten. Många med samma tankar som jag; ska man ta bort det? Är det "äkta" ånger eller är det hormoner? Om det är hormoner kommer man ju ångra ihjäl sig efter en abort.. Jag förstår om ni som inte upplevt detta inte förstår. Jag tror inte att jag hade gjort det om jag inte hamnat där själv, jag hade nog trott att dessa kvinnor innerst inne inte var redo, eller nåt sånt. Fått kalla fötter kanske. Men det här handlar inte om kalla fötter, det här handlar om att på extremt kort tid gå från förväntansfull blivande mamma till ett vrak. Precis när jag mådde som sämst (två dagar efter att det började) ringde de om Nipt. Ett sannolikt friskt barn vad gäller kromosomfel. En pojk. Och jag som låg nerbäddad i sängen efter två dygn i princip utan sömn, jag storgrät. Av sorg och förtvivlan. Och fick för mig att jag absolut inte ville ha en kille. Visst, jag har alltid gärna velat ha en tjej, men efter att vi började med IVF osv så är ju inte direkt kön nåt man tänker på, man vill ha sin bebis. Men DÅ, i hormonkaoset och all ångest, så var det bara negativt besked. Inga fel, då har jag ingen ursäkt att ta bort det.. o hur ska jag kunna uppfostra en kille jag vet ju inte hur man gör.. och mannen, honom hade jag inte mycket hopp om där utan i mitt huvud skulle jag i princip bli ensamstående innan förlossningen. (Den som läst på om förlossningsdepression vet att det är extra hög risk för självmord då, och även att vissa mammor kan gå från att börja bli deppiga till att ta sitt liv på bara några dagar. Jag har aldrig ens kunnat föreställa mig hur det känns när det går så fort utför, bara accepterat att det är så. Jag fattar nu att dessa svängningar kan vara rätt starka även innan barnet är ute.)

Kan sammanfatta det med att jag kände och tänkte hemska saker som jag skämdes för samtidigt. Skämdes oerhört mycket. För man SKA ju vara så himla lycklig, man ska tänka på alla andra som försöker och inte kan, och när man bara skäms kan man inte alls jobba med sina tankar och hamnar bara i en ond cirkel av att må ännu sämre och avsky sig själv. Nu ska jag inte säga att jag är "räddad", jag har extremt stor respekt för det här. Men det är mycket bättre redan. Jag kontaktade mvc för att få hjälp med samtalskontakt (den privata jag ringde hade tyvärr semester) och när jag bara nämnde några av mina värsta tankar var barnmorskan kolugn och bara sa "Ja det är ju vanligt när man fått kämpa, att det blir så. Då får vi ordna en tid. Vem vill du prata med?". Tack gud för den inställningen. Man ringer som ett skadat skrämt djur och får ett helt lugnt "sånt här har vi jämt"-bemötande. För mig var det perfekt. Jag fick tag i det här anonyma forumet for föräldrar och blivande föräldrar och fick ett så enormt bra stöd, INGEN dömde. Och ingen skrev att de hade dömt mig om jag gjort abort, de ville bara hjälpa mig att göra rätt val, för mig. Och jag fick hjälp att fundera över varför jag mådde som jag mådde och kom fram till att det fanns många förklaringar. Osäkert hur stor del hormonerna har men de ihop med extrem överbelastning utifrån orsakade det här. Och bara den insikten har gjort enormt mycket. Jag har slutat skuldbelägga mig själv och allt har lättat väldigt. Nu kan jag glädjas igen och titta på barnsaker och planera barnrum och tja just nu känns det väldigt långt borta att ens överväga att avsluta graviditeten. Snarare känner jag mig starkare än nånsin, för klarar jag den här graviditeten kan jag försätta berg sedan. Som sagt, detta skrivet med stor ödmjukhet då jag förstår att det kan vända tvärt när det redan gjort det en gång. Men jag ska på samtal på mvc på måndag och försöka få ännu fler verktyg att jobba med om det händer. För jag tror, vilket jag gjort hela tiden, att om man går från lycka till sorg på två dygn på det viset då är det inte "äkta" ånger utan står för något annat, som man kan nysta vidare i. För mig var det dels att hitta en bra ventil på nätet, en vän som aldrig dömer, insikten om att detta verkar vara väldigt mycket vanligare än man tror, att sluta skuldbelägga mig själv, att få hjälp med min fysiska problematik (hjälp med migränen gjorde mycket, konstant smärta hjälper ingen i kris) mm som underlättade vändningen.

Nu har vi snart kub, och mannen kommer tyvärr inte vara med, och jag får nog acceptera att jag kommer göra mycket av denna graviditet och det runt omkring för egen maskin. Men jag har också tilltro till att jag med annat stöd och mig själv nog kan lösa det. Jag skulle inte önska min värsta ovän att må som jag gjort denna tid, men jag kan nog också på sikt känna att jag nu har fått en betydligt större insikt om hur det kan vara att må dåligt psykiskt under en graviditet. Jag hoppas verkligen att ni där ute söker hjälp om ni får problem, lyssna aldrig på de som dömer er för de är inte i era skor och vissa kan bara inte förstå. Döm inte er själva. Skäms inte, ni är inte ensamma, och oavsett vad ni beslutar är rätt för er så angår det bara er. Och för de som kanske skäms över att de önskat ett visst kön och fått ett annat, fast ni givetvis älskar/kommer älska ert barn till månen oavsett: Jag läste ett inlägg på det ämnet av en tjej som skrev så fint "Du kommer älska sonen du får, men du får också sörja dottern du aldrig fick." Jag tycker det sätter fingret rätt bra på hur det kan vara. Och jag får sörja att det inte blir den familjelycka jag alltid drömt om, att jag inte blev gravid på nolltid och fick ett lyckligt härligt bröllop innan och en ständigt förstående man under graviditeten- men jag kommer älska mitt barn ändå och ge det allt jag kan. Och idag känns det ljusare än på länge.

Imorgon lyfter jag luren..

Tack alla som kommenterat eller på annat sätt hört av sig efter mitt förra inlägg om dåligt mående. Vi verkar vara många som får kämpa rejält från och till. Det kändes så utlämnande att skriva men det var nog rätt sak att göra för era ord har verkligen stöttat. Imorgon är jag i 11+6 (om knyttet lever) och jag ska ringa psykiatern jag vet är duktig. Förhoppningsvis har han inte en evighetslång semester och sedan lång kö för jag behöver nån att prata med snarast..

Praktiskt så har jag blivit inskriven på MVC (tog en timme och 45 minuter, herregud, men det är mycket att skriva in i journalen med allt innan IVF osv tydligen, de tyckte att jag skulle på extra läkarbesök också så det blir kommande vecka). Lämnat prover för kub som ska vara klart nästnästa vecka när vi har ultraljud och då får svar på vad det räknat ut (ultraljud med NUPP, blodprov och min ålder läggs ihop till nån statistisk summa). Lämnade även prover för NIPT i tisdags som jag eventuellt, förhoppningsvis (de sa tio dagar) ska bli uppringd om redan på fredag. Är nipt bra är jag rätt lugn inför kub, det skulle vara om det var nåt större fel på fostret som inte syns på prover utan bara på ultraljud då. Mer info om Nipt hittar ni bland annat här: http://fostertest.se
Vi tog privat och det kostar mellan 5900 till 7500 beroende på vilken analys man väljer. Priset kan variera något så alltid värt att titta runt om ni är intresserade. Vissa landsting erbjuder nipt om kub ser dåligt ut, men vårt gör inte det så vi föredrog detta framför eventuellt fostervattensprov framöver.

Men vet ni vad? Jag som mådde rätt kasst vid förra inlägget för en vecka sedan, jag mår så mycket sämre nu att jag gått från att vara ständigt orolig för missfall, till att mest fokusera på testerna, till att nästan vara orolig över hur vi gör om testerna är BRA. Inte alls för att jag vill genomgå en abort (!!), men för att bebislängtan är puts väck.. missfall som varit min stora skräck, nu känns det inte alls skrämmande för jag orkar inte ens tänka på ordet en gång till, att gå längre i graviditeten däremot är enormt skrämmande. Kan känna att jag ångrar att vi drog igång IVF alls, att vi ens försökt rädda mina äggstockar i alla år.. Jag som för ett par veckor sedan gick runt och tindrade på barnavdelningen och försökte dokumentera bilder på magen för att kunna ha sedan.. Jag får huvudvärk bara av att tänka bebis. Vill inte se åt bebisgrejer, vill inte planera, vill inte vill inte. Upptagen med huvudvärk och att må illa. Vill bara dölja magen och skulle få bita ihop ordentligt om någon ovetande såg och frågade. Jag förstår om det är helt oförståeligt och obegripligt för den som inget annat vill än att plussa, men från att vara världens stoltaste över den lilla magen och känna ständig extrem oro över att nåt ska gå fel, så vill jag bara krypa ur skinnet. Sova tills nästa vår. Gråta i en vecka. Och imorgon måste jag gå till jobbet och jobba dygn fast jag brukar behöva ägna kvällarna åt att vara extremt illamående (skriver detta i en paus, det kommer i vågor) och att sedan däcka när det lättat lite. Och jag har noll stöd av mannen och jag orkar bara inte hålla honom på gott humör samtidigt som jag håller mig själv flytande.

Har googlat graviditetsdepression och det verkar vara väldigt lite information om det ute men ändå flera andra som beskriver samma sak. Att man gått från att vara glad över graviditeten till att plötsligt inte alls vara det. Att det finns de som mått bra tidigare graviditet men sedan drabbats vid nästa, osv. Jag känner bara att jag inte vet vad som är fel mer än att jag inte är det minsta lycklig längre och inte orkar vara nervös mer. Hoppas det här vänder snart, vill ju kunna njuta av graviditeten och få längta efter bebis igen..

Trött ända in i själen

Ibland undrar jag om man skulle se hela processen med IVF eller dylikt som någon form av högriskaktivitet. Förutom den fysiska biten, som kan vara nog så jobbig, är det ofta multipla påfrestningar av andra anledningar. Ekonomi- eventuella resor till sjukhus för kontroller, dyra mediciner (även om vi tackar Gud för högkostnadskort!), dyra läkarbesök (tack igen för högkostnads..) och sedan kanske man får bortfall på lönen i värsta fall, vilket för mig till nästa punkt; jobbet. För det är långt ifrån alla som kallt kan räkna med en förstående chef (eller ens har en chef som man VILL berätta för- det har inte jag). Då ska det fipplas med tider, ursäktas, kanske ljugas (fast man egentligen får vara frånvarande för sådant men som sagt, man kan ju ha sina skäl att vilja hålla tyst). Är det inte så att ni liksom känner stressen komma krypande bara av att tänka på det? Och då har vi inte ens kommit till den värsta biten- den olidliga väntan. På att få testa, eller att få mens. Att få plus. Om det blir plus, oro för att det kanske är missed abortion eller utomkveds. Om det inte verkar vara det, oro för missfall (åh gud alla tidiga missfall och alla man följer som får det..). Osv osv. Och om man INTE blir gravid på första försöket, då ska man in i karusellen igen, försöka få till det med kliniken, kanske oro över ägg som ska tinas, pricka ägglossning med klinikens öppettider, stress stress.

Jag undrar om inte många av oss hade behövt lättillgänglig samtalskontakt. För mig nämnde läkaren det lite kort när jag började gråta på mottagningsrummet när jag fick veta att de inte ville prova insemination osv utan gå rakt på IVF (det berömda kvittot på att "Du funkar inte, det är på riktigt, vi kommer inte klappa dig på axeln och så blir allt bra"). Men sedan remissen skickades har jag ju inte sett röken av honom, och det var ju heller inte planen. Men nu, och jag vet inte om det är gravidtröttheten, fasan för att börja jobba om en vecka (går på ett helvetesschema med 12 dagars jobb på raken inklusive flera dygnspass..trots att de vet att jag är gravid, tack tack) eller det faktum att jag mått djävulskt illa varje kväll under flera dagar, eller den ständiga oron för missfall eller att något ska vara fel med knyttet.. men jag känner mig så innerligt trött. Från insidan och ut. Inte den sköna tröttheten efter ett skönt träningspass eller när man får komma hem och landa och kan njuta av soffan, utan tröttheten där jag kan ligga på soffan ända tills imorgon men tanken på att behöva prata med någon eller göra nåt vettigt eller ens förflytta mig till sängen gör att jag känner mig gråtfärdig. Men inte sömnig. Bara trött, tröttare, utmattad.

Vet inte om det är en dipp eller om jag borde ta kontakt med någon (vet en jätteduktig psykiater som jag kan ringa men vet inte alls vad jag skulle säga till honom så känns väl inte så meningsfullt heller).  Undrar om vi är många som hamnar i såna här dalar efter IVF, kanske mellan behandlingar eller till och med när man plussat. Baserat på de bloggar jag följt så verkar jag åtminstone inte (tyvärr) vara ensam. Hoppas ni som läser här mår så bra ni bara kan, och laddar batterierna ordentligt i sommarsolen! Vi är i alla fall inte ensamma oavsett var i processen vi är, glöm inte det.

Boobs, bodys och den sorgliga elefanten i rummet

Jag vet, jag vet. Man ska inte köpa för mycket eller typ nåt alls. Inte jinxa. Men nu var det så att vi var i storstan i veckan och jag tänkte att jag måste köpa ny bh. Inte amningsbh (har ju ingen aning om vad jag kommer dra för storlek och nån måtta får det vara) men brösten har liksom lagt ut i imponerande hastighet. I den här takten kommer jag se ut som Dolly Parton innan det är klart.. Fick i alla fall lära mig att jag nu drar 75D och att den storleken inte är helt lätt att hitta. Tänkte att jag kan ju slå till med 75E eller 70E åtminstone eftersom jag sannolikt lär bli större (bara vecka tio nu) men se DET fanns icke. Inte ens i avdelningen för bigboobs fanns det, för där började det på 85 och det funkar inte. (Lyxproblem jag vet. Men när brösten är ömma som sjutton och bh-arna man har hemma börjar bli krisdåliga så blir det rätt påtagligt problem. Och nej, sport-bh funkar icke.)

Nåväl, en bh blev det (från Ella May på Lindex, älskar dem, såå mjuka!) och sedan en tur in till barnavdelningen på Åhlens på Nordstan. Skulle ju bara titta.. Ni vet, liksom fönstershoppa. Och njuta av en enda affär där det känns ok att magen putar hur mycket som helst. Graviditeten har liksom knuffat ut mitt bukfett så att jag ser lite lagom "för många muffins"-ut. Ser fram emot en tydlig gravidmage så jag kan visa att det inte BARA är mat som orsak. Mat också, givetvis. Men inte bara ;)

Kom såklart inte därifrån utan något. Den här fick följa med hem:

Den hamnar i lådan med den andra bodyn jag köpt, tillsammans med mina mensgrejor. Himmel o helvete. De kan gott bo i samma låda för den lådan kommer jag hamna i, oavsett hur det går.. 

I övrigt var det trevligt att vara i storstan, vi skulle träffa min familj. Mindre trevligt var att familjen går som på tå runt det här med graviditeten. Man skulle kunna tro att det bara är glada miner, men nej. Min storasyster har inte alls uppskattat nyheten (utan att förklara varför, men hon har betett sig som om jag dödat någon ungefär) och därmed vågar ingen prata om det. Hon själv har lätt för att bli gravid och har till och med gjort abort, men hon fixar tydligen inte att jag ska ha. Så ingen pratar om det. Ingen (de har inte träffat/pratat med mannen sedan vi plussade) gratulerade. Ingen sa ett ord. Jag beställde alkoholfritt under middagarna och det var det. Det kändes konstigt och ledsamt, att inte glatt kunna prata om det här jättestora och spännande som väntar. Det är ju så få som vet om det att vi sällan får ventilera.. Men inte nu heller. När syster med man lämnat oss tog jag upp det med mamma som inte vågat prata om det, sa hon. Hon grattade min man lite i smyg innan vi tog tåget hem.. Ja jag vet inte. Men det känns så himla underligt att jag behandlas som om jag gjort något riktigt riktigt dumt som de väljer att acceptera men inte förlåta mig för, ungefär. När allt jag vill ha är stöd och lite..glädje. För min skull. För att ingen annan av syskonen vill ha barn men att nu blir det en till i familjen, första barnbarnet och allt. 

Men mammas man, min styvfar alltså, han fick tårar i ögonen när jag visade bodyn innan vi åkte hem. Han är glad tror jag, fast han inget vågar säga. 

Ett litet inlägg om endometrios

För er som inte har det eller är nyfikna på det, ni kan hoppa över detta inlägg.

Jag tänkte skriva några rader om hur det varit för mig och några tankar. Blir säkert mer i nåt annat inlägg men här kommer litegrann om tips och lärdomar i alla fall!

Sammanfattningsvis har jag haft symtom sedan jag fick min första mens, jag har alltid blivit extremt provocerad av de som hurtigt säger att "motion är bra mot mensvärk". Ja för de som inte ligger dubbelvikta av smärta kanske. Jag har haft väldigt smärtsam mens, särskilt första två dygnen, kraftiga blödningar och sedan har magen generellt pajat (toabesök har varit väääldigt smärtsamt under mensen..). Gick på äldre sortens p-piller i många år för att kunna styra mensen något och veta när den skulle komma. Tyvärr, tyvärr fattade folk inte då att sådana som jag borde ha hoppat över mensen så ofta som möjligt. Men på den tiden var det väldigt aja baja och jag vet att när min mamma åt ihop kartor (dvs hoppade över blödningen) fick till och med hon skäll av barnmorskorna som skrev ut. Då hade hon ändå fått alla barn hon ville ha och var 40+.. Jag hoppas att de vet bättre nu, ni som har endo ska INTE blöda i onödan.

Jag gick alltså utan diagnos i många år men ändå med behandling kan man säga, eftersom p-piller är en sorts behandling. Sedan när jag tvingades sluta efter en blodpropp i benet fick sjukdomen fritt spelrum (men det visste jag inte då). Jag testade flera olika preparat som preventivmedel men inget fungerade, jag fick cystor (inte endometrios utan follikel) av allt utom Cerazette som jag inte tål (blöder konstant och får rejäl akne med bölder). Jag sökte vård för de smärtor jag börjat få, men fick nonchalant höra av gyn att "du har ont i tarmarna". Det är bullshit. Gör mig fortfarande arg! Jag som då haft problem med cystor på äggstockarna i flera år, jag visste väldigt väl var de sitter och att det inte var magen som krånglade. Några månader senare gjorde de ultraljud vid cellprov (på en underbar privat klinik, Sophiahemmet) och läkaren fick skrämselhicka. Gigantiska utväxter på ena äggstocken. Endometrios eller cancer.

Vad gör man då? Lämnar blodprov och ser att de kollar cancermarkörer. Får veta att jag skyndsamt ska få träffa en "specialist på just ultraljud" för noggrannare koll. Ringer jobbet och gråter och sjukskriver mig. Det var en rätt kass tid får man säga. Ultraljudsmänniskan (som jag faktiskt träffat även senare, han gjorde min HSSG = spolning av äggledarna) tyckte att det såg ut som endometrios snarare än cancer men ville vi skulle avvakta blodprovet, det kan vara förhöjt si och så mycket vid endometrios sa han. När provet kom ringde den första läkaren och var lika ängslig igen, och det blev jag med- det var väldigt högt och flera hundra enheter över vad de tyckte var "ok" för endometrios. Operation blev det, jag tiggde om att få titthål även om det skulle bli svårt att se, ville inte ha magen uppsprättad. Den snälla operatören gjorde mig till viljes fast det innebar en lång och svår operation för honom (och mig, axlarna dagarna efter- aaaaaj). När jag vaknade visste jag inte om jag skulle ha en cancerdom eller endometrios eller tja bara en konstig cysta som diagnos.. Unnar ingen den pressen. Domen blev endometrios. Svår sådan. Läkaren hade verkligen försökt men skulle man kunna göra något vettigt åt min buk krävdes det två operatörer och att öppna upp hela mig.. Han hade försökt skära loss äggstocken (vänster) som satt fast mot både tarmar och livmoder. "Omfattande sammanväxningar" som det så krasst står i operationsberättelsen. Svaret på år av smärta, även kallat. Utöver smärtorna i buken hade jag även fått känningar av ischiasnerven på den sidan (vilket jag stött på gynekologer som sedan hävdat beror på ryggproblem, för att de är så sorgligt okunniga att de inte vet att endo kan sätta sig där).

Nåväl, efter det har jag haft behandlingar med provera (som jag även stött på under IVF), Suprecur (nässpray som även den finns med i IVF om man kör långa protokollet, en del kör Synarela), Enanton (spruta som stannar all hormonpåverkan, kemiskt klimakterium), Cerazette igen (funkade inte andra gången heller).. Tyvärr har jag fått enormt svårt med smärtor så fort jag stått utan behandling och jag har mått riktigt risigt på behandling.

Lite tankar till den det kan beröra:

-Du behöver kanske titthålsoperation för att få diagnosen hundraprocentigt, men ett ultraljud som visar typiska cystor är rätt säker info det med. Har du symtomen för endo är det inte fel att behandla. Du vill inte bli opererad i onödan, ALL kirurgi i bukområdet kan leda till ökade sammanväxningar, särskilt för oss med endo (har pratat privat med kirurger som öppnat bukar på de med endo som opererats tidigare och det kan tydligen se väldigt tråkigt ut) och det är särskilt illa för de som vill kunna få barn. Plus att varje gång de är och rotar vid äggstockarna förlorar man massor med ägg. Överväg vinsterna mot nackdelarna innan du börjar propsa på ingrepp.

-Står du på långvarig specifik behandling så se till att du inte blir benskör. Jag läste Fass och visste att det kunde hända, men hade jag inte själv efterlyst det hade de inte kollat (och jag hade fått minskad bentäthet redan efter ett halvår med spray och sprutor). Se till att de inte tappar bort den biten.

-Stå på dig om du har symtom. Se till att få behandling (ja p-piller etc är en sorts behandling). Endo är en vanlig sjukdom och det är I-N-T-E normalt att ha så ont att man ligger och spyr när man har mens. Det är inte det, ta inte den skiten.

-När du har som ondast, om du är en sådan som får väldigt ont, ta tabletter. Se till att ha det hemma. Det är många med endo (liksom alla med kroniska smärtsamma sjukdomar) som verkar tendera att bli väldigt fixerade vid starka tabletter och det är nog inte alltid så bra, men när det är för jävligt- ta tabletter eller gör vad du nu upplever lindrar (varma bad eller vad som!). Ingen tackar dig för att du har ont och du är ingen sämre person för att du försöker lindra.

-Var snabb på att kontakta vården om det går trögt med barnalstrandet. De är ofta snabbare på att skicka oss med endo vidare för utredning/behandling. Är det tex stopp i äggledarna kan man ju försöka ligga dygnet runt och det kommer ändå inte bli bebis (men ta inte ut sorger i förskott, många med endo blir gravida på vanligt vis!).

-På plussidan: jag har träffat många läkare inom flera landsting och har fler gånger fått höra att IVF brukar kunna fungera bra på oss med endo, det är ju liksom äggets väg som ofta är problemet, inte äggen i sig. Och många mår extra bra ang endon under sin graviditet! Det är en myt att endometrios alltid försvinner i och med att man blir gravid men det finns många som upplevt lindring även efter att barnet är ute. Hoppas kan man =) Och har du svår endo och har behandlats med massa läkemedel så är du i princip elittränad för IVF. Jag menar, biverkningar av starka mediciner? Yep, redan testat (och vid IVF gör man det ju med hopp om något bra och inte bara för att överleva och försöka rädda sina stackars äggstockar!). Uppsvullen över buken när äggstockarna krånglar? Haha, haft det tusen gånger förr. Ont i äggstockarna? Eliiiit på det, om man så säger. Så jag skulle säga att för mig (som ändå blev litegrann överstimulerad och fortfarande har rejäla äggstockar i vecka tio) var IVFen rent fysiskt inte värre än endon när den härjat som värst. Psykiskt är det givetvis en annan femma, på gott och ont!

Nu blev det en uppsats så nu får det räcka för den här gången. Lite väl utlämnande kanske men hjälper det någon så får det vara värt det. Annars kanske jag får kalla fötter och raderar alltihop ;)

Tjock, nedstämd och snart stenad

Ja, inte stenad som i nerdrogad. Nån måtta får det vara även i det här hushållet. Men det är inte utan att jag känner mig lite, tja, provocerande? Som bokat in både kub och nipt. Man ska absolut inte göra sådana tester om man inte har en någorlunda uttänkt strategi för vad man sedan gör med resultatet (sedan kan ju alltid sådana planer ändras när man står inför faktum), för jag ser en del skriva på bloggar och i inlägg om att de är såå upprörda över att den dumma vården fått dem att ta tester och sedan fick de dåliga resultat och se DET ville de ju inte veta. Ta-inte-testen-då.
Man ska också tänka över vad man kommer göra med olika svar. En risk på 1 på 100 för Downs syndrom kan ju för en del kännas jättemycket (vården räknar det som förhöjd risk) men en procent är ju ändå väldigt lite och för vissa kan det kännas som hur bra odds som helst. Det är inte helt lätt det där.

Själva vet vi att om vi får högrisk blir det fostervattensprov, men vi (jag åtminstone) undviker det gärna i det längsta. Så frågan blir då, hur hög risk ska vi acceptera? Då kommer nipt in som har betydligt bättre siffror på att hitta fel än vad kub har. 7500 spänn får man punga ut, vi delar givetvis på kostnaden, men för att undvika fostervattensprov (om möjligt) känns det värt det.
Dock känns det väldigt tabubelagt att prata om sådant. Som IVF:are ska man vara glad om man får något. Frisk, sjuk, eller kanske en alien- man ska vara så fantastiskt GLAD och TACKSAM att man inte ens kan andas en tanke om att abortera ett eventuellt svårt sjukt foster. Tur man har en anonym blogg så att föreningen för Tacksamma Mödrar inte kan skicka in tegelstenar inom fönstret för att man andas en tanke om att oroa sig för fel på den gudomliga graviditeten.

Och allt det här känns givetvis helt surrealistiskt att ens skriva om eftersom jag dagligen tänker att knyttet kanske slutat leva. Och då är ju tester för att se om det lilla livet är sjukt helt poänglöst..



I övrigt är jag fetare än fetast. Nej, det är inte att jag äter massor. Jag mår illa massor, däremot. Men magen är fasen märkbart stor och jag är ju bara i 8+5! Det börjar bli rätt besvärligt att dölja (uppfinningsrikedomen framför garderoben är ständigt prövad). Hade jag inte haft en del plagg anpassade efter att endometriosen ibland kunnat ge en en jättemage så hade det varit kört. Men jag vill ju dölja. Jag vill glädjas och berätta för hela världen att jag är gravid, men mitt överjag eller vad vi ska kalla det är fast beslutet att inte prata i onödan, inga frågor, pallar inte. Pallar inte varken gratulationer eller ömkan om det skiter sig. Allt känns för privat och jag vill vara i min relativt trygga bubbla där främst de jag vet bryr sig på riktigt är insatta. Där jag vet att jag kan freaka ur av oro eller krascha i sorg om det någon dag behövs. Där jag vet att glädjen för min skull när det går bra är äkta. Men folk är nyfikna och trots gigantiska jobbkläder har flera kollegor tittat till på magen.. får hoppas att de främst tänker att jag käkat för mycket choklad.

Humöret är upp och ner, och idag är det en tung dag. Ont i äggstocken som fortfarande är stor efter stimuleringen, känner mig överkänslig och utlämnad, och har flera enormt stora beslut att ta om min och knyttets framtid. Känner mig ynklig och rådvill. Men hoppas på att på något sätt kunna ta beslut framöver, och hoppas som vanligt att ni alla där ute mår så bra som ni bara kan, med nåt i magen eller ej.

Ultraljud och en böna

Ni vet det där ultraljudet som man riktar in hela sin existens på?

Det är en liiiiten aning frustrerande när de ringer och ställer in trekvart innan man ska vara där. Tänkte "Ta nu det här som en vuxen människa!" men ville inombords mest grina, tjura, kasta saker. Men fick tid dagen efter så det var ju egentligen helt ok- men det där extra dygnet kändes faktiskt väldigt långt.

Undersökningen då? Jo det gick väl hyfsat. Lite sorgligt många gynekologer verkar ha noll förståelse/kunskap om att en gynundersökning kan vara väldigt smärtsamt för en endometriospatient. Jag är dessutom koniserad (de har skurit bort en bit av livmodertappen för att undvika cancerspridning) och sedan dess är även den extra känslig (och en källa till oro vid graviditet, tänk om jag öppnar mig för tidigt och får sent missfall? fruktansvärda tanke!!). Så nej inte den bekvämaste av undersökningar, men det gick. Sedan vaginalt ultraljud för att läkaren sa att man ser bättre så när det är så tidigt. Här fick man verkligen se skillnaden i utrustning på den privata mottagningen där vi var och den här på landstinget. På den privata kunde vi för mer än två veckor sedan se MER över magen än vad vi kunde nu med vaginalt ultraljud! Men men, det viktigaste var att knyttet lever och så verkar det vara. Läkaren fattade nog inte att det är en jättestor grej för oss som gått igenom hela karusellen med IVF osv, hon kollade lite snabbt på bilden och sa inte ens att "det ser bra ut" eller "den har växt enligt vad den borde" eller tja vad som helst som lugnar. Nope. Jag antar att hon tänkte att tja det är ju bra så inte mycket att säga om det, men för en själv som låg med hjärtat i halsgropen och beredd att störta ner i sorg och förtvivlan eller kanske kanske få gå hem och meddela de närmaste att hoppet lever.. Men jag såg att hjärtat slog i alla fall. Kände skräcken när jag inte tyckte att det verkade slå särskilt snabbt, tänkte på alla de jag vet som fått höra att jo hjärtat slår men det är för svagt, det kommer inte klara sig.. Men det som såg ut som en ytterst suddig liten böna skulle enligt sin storlek vara ett dygn äldre än beräknat och det är samma besked som på förra kollen. Underbart!

Och där jag låg var det faktiskt skönt att ha med mannen fast jag egentligen inte alls är bekväm med att ha honom med på gynundersökningar (nåt privat ska man väl ha, nån mystik i förhållandet.. men efter att han givetvis var med på återföringen vid IVF så har jag liksom känt att nu när det gäller hans blivande barn så ska han vara med så mycket det går, för anknytningens skull). För mannen som inte kan ett skvatt om medicin eller foster vill ju ändå veta, han också. Så där jag låg lite tyst och försökte ta in att det nog var ett bra besked i alla fall, där stod han och frågade rätt ut om vad som kan vara fel och vad som kan gå fel. Han fick inget vidare svar men jag var glad att han försökte ;) Och läkaren var väldigt professionell osv, så inga klagomål på det viset, bara att när man är så himla utsatt känslomässigt så trivs iaf jag med att ha en varm läkare som är lite peppig. Jag behöver höra att Jippi, det här ser ju super ut! Kan man önska en peppig barnmorska till nästa ultraljud tro? ;)

BF beräknat till 12/2 enligt ultraljudet. Kanske blir en alla hjärtans-bebis <3 Bara tanken..

Positivt illamående?

Har hittat en del intressant info av en slump angående detta. Jag skulle kolla om man får ta Postafen mot illamåendet (morgonillamående TSSS, här mås det illa nattetid som sjutton och även en del dagtid) och Fass såg ju väldigt deprimerande ut- egentligen inte om man läser att det är kategori A och är testat massa gånger. Mindre bra när man läser att de tycker att man ska undvika det i möjligaste mån. Blandade budskap, någon?

Som tur är kan man då vända sig till Janusinfo där de kommenterat just tillägget i Fass som varnar gravida. http://www.janusinfo.se/Nyheter/Nyhetslista/2013/Meklozin-gar-bra-att-anvanda-under-graviditet/  Där är länken för den som vill läsa. För den som inte pallar är det riktigt intressanta delen följande:
"I det svenska Medicinska födelseregistret finns över 40 000 barn vars mödrar uppgivit användning av meklozin i tidig graviditet och frekvensen missbildningar var signifikant sänkt jämfört med det förväntade. Det är sedan tidigare känt att graviditetsillamående är förenat med ett lägre antal missbildade barn än det genomsnittliga. Meklozin får därmed betraktas som ett väl studerat och säkert medel att användas vid illamående under graviditet."

Spännande, eller hur? (Ja i alla fall för oss som mår illa.) Har aldrig hört att illamåendet kunde vara ett bra tecken. Googlade vidare och hittade bla denna länk http://www.mayoclinic.org/healthy-lifestyle/pregnancy-week-by-week/expert-answers/nausea-during-pregnancy/faq-20057917
Där man kortfattat skriver att  "A study of more than 2,400 pregnant women associated nausea and vomiting during the first trimester with a reduced risk of early pregnancy loss — particularly for women age 30 and older."
En annan länk som nämner flera studier där man kommit fram till att illamående även kan innebära minskad risk för missbildningar etc: http://www.nhs.uk/news/2014/07July/Pages/Morning-sickness-linked-to-healthier-babies.aspx

BRA nyheter för en som mår svindåligt om nätterna alltså. (Och nej ni som inte mår illa det behöver inte vara dåligt alls, skatta er lyckliga istället att ni mår fint :) Jag tänker iaf se detta som något positivt för egen del och hoppas på att det är ett bra tecken för bebbe. Läste även att de som har haft problem med åksjuka eller känslighet för lukter kan vara extra benägna att må illa och jag har alltid haft lätt för att bli åksjuk så det stämmer ju.

I övrigt är det idag 7+2, hej & hå. Sex dagar till ultraljud. Tiden sniglar sig fram medan jag försöker hitta saker jag inte mår illa av- igår storhandlade jag och kom hem med främst mejeriprodukter (Mannafrutti för första gången på 15 år, typ) och frukt och grönt. Läser sedan att man måste tvätta händerna noga efter att man sysslat med rotfrukter eftersom det kan finnas toxoplasmos där. Jag som tvättade nypotatis på midsommar utan en tanke på det.. Suck. Hela-jäkla-tiden är det nåt man missar fast jag försöker. Argh. Vill bara ha vecka 13 här nu. Vill inte vara i IVF-karusellen nåt mer. Vill ha IVF-bebis att krama på och se tillbaka på den här tiden som en kamp väldigt värd målet.

Förresten. Ni som försöker just nu och tycker att men skärp dig, du har ju plussat, det är ju dit man VILL liksom.. Vänta bara. När man varit inne i det här ett tag och följt så många som plussat och fått MF eller MA gång på gång så blir man väldigt ödmjuk och inser att ingenting nånsin är att ta för givet. Särskilt första tiden. Man blir luttrad, tröstar varann, peppar och inser att varje dag som gravid är en gåva. Att dessutom få bebis är den största gåvan av alla.

I väntans tider

Och det är en då en jäkla väntan..!

Har fått tid (sent!) för inskrivning på mvc. Fått tid för ultraljud/Kub två veckor efter det, så i fjortonde veckan. I elfte timmen som vanligt när det gäller mhv här (kub kan inte göras senare än v 14 om jag läst rätt). Fått tid (läs: bokat tid privat) i rimlig tid för Nipt som vi kommer ha fått svar på strax innan kub, vilket ju känns rätt ok. Att få allt ungefär samtidigt. Kunna ta beslut om nåt verkar skumt. I värsta fall förbereda för vidrigt fostervattensprov (jag och nålar... usch). Dessutom oro om något verkar fel, DEN skräcken.. Och ändå kan jag knappt oroa mig för det eftersom jag liksom måste oroa mig för fullt för att knyttet ens finns kvar. En sak i taget! Och oron för att något ska vara allvarligt fel är ändå så väldigt mycket mindre än oron för missfall. Orkar knappt tänka tanken. Vissa saker kan man knappt ta in och det här börjar bli en sådan..

Hur mår man annars då, bortsett från den ständiga oron att det numer är inbillning, att jag är skengravid, att det lilla hjärtat slutat slå? (Skräcken som alltid ligger på lut..)
 Jooo.. trött. Sover dåligt som tusan. Tål inte värmen alls bra nattetid (dagtid är det inga problem alls, har alltid varit frusen som bara den), kan inte komma till ro, oro i hela kroppen och ingen ställning är bekväm. Illamående hela natten som gick. Mår lite halvilla större delen av tiden men vill ändå äta non stop. Känns väldigt bakvänt! Inte stramat så farligt över äggstockar och livmoder idag men hade flera starka känningar under helgen som var. Uppblåst som en ballong, ser verkligen lönnfet/supergravid ut, inte skoj alls. Vet inte alls vad jag kan göra åt det.. Jag ser mer än gärna gravid ut, SEN. Tror iofs kanske inte jag är typen som får en sån där fin "hej jag är gravid"-mage utan mer en "Jag vet att jag ser ut som enbart fett men jag lovar det är annat också"-mage, men ändå.
Brösten är fortfarande gummibollar och får mer pigment. Nu vet jag ju inte om jag kommer kunna amma (har väldig respekt för det där och att det inte funkar för alla) men nog sjutton kommer bebis kunna hitta rätt i allafall..! Herregud som jag ser ut. Av och till perfekt hy, sådär strålande som man hört att gravida kan se ut. Sen vaknar jag nästa dag med en triljon finnar över ryggen och typ 20 i pannan..!! Vad fasen! Mannen är inte till nån vidare hjälp. Han pekar på ryggen och säger typ "Du har en gul finne där" (tack så himla mycket för den). Piper jag "Men ta bort den då!!" får han ett äcklat uttryck i ansiktet och tvärvägrar. Mitt förslag om att han ska knipa käft om han ändå inte kan hjälpa mig med skiten verkar han inte ge mycket för. Tur för honom att jag är en sån balanserad kvinna att jag bara fantiserar om att strypa honom och inte faktiskt gör det. ;)

Men först, om tio dagar, nytt ultraljud med svar till Linköping på om de lyckats med att få igång en Riktig Graviditet. Hoppas på att få se ett litet hjärta och gärna lite mer <3 Om allt går vägen kommer vi få reda på könet jättetidigt tack vare nipt och det ser jag/vi fram emot. Det kommer kännas så mycket mer påtagligt när vi får veta nåt om den lilla där inne. Vi är så otåliga! Vill krama bebis nu..!

Det läskiga ultraljudet!

I förrgår var det dags för det tidiga ultraljudet. I 6+1, bokat på privat klinik i Stockholm. Ni kan ju tänka er nervositeten, men ändå gick det att hålla det lite under kontroll. Försökte tänka på att det skulle kunnas synas dåligt och ändå vara ok.
Kom in i ett mycket underligt väntrum, uppenbarligen delades det med en kiropraktor och någon form av alternativmedicinare. Såg ut som ett apotek från Criminal minds, eller en gammal biologisal från förr med burkar med gudvetvad i (ni som varit i sådana salar vet vad jag menar). Vågade knappt titta ifall det skulle ligga nån kroppsdel där nånstans (!) men det verkade bara vara torkade grejer. Puh. Även den andra tjejen i väntrummet verkade känna samma som jag och hon och hennes kille pratade om att gå och även vi tänkte tanken. Jag bestämde mig dock för att herregud, tjejen som gör undersökningarna ska enligt hemsidan jobba även på ett stort sjukhus och jag har sett hemsidor med läkare som pensionerat sig och hänvisar till denna. Och en kiropraktor i samma lokaler, de är ju också välutbildade.. Bestämde att kolla hur det såg ut på undersökningsrummet och bestämma mig därefter. Inget jäkla vaginalt ultraljud med en undersökare jag inte har förtroende för!

Förväntade mig nästan att få se en undersökare klädd i hemstickad kaftan med yvigt hår och tre kilo halsband i diverse färger slängandes runt halsen.. Men ut kom en välklädd professionell kvinna och direkt jag såg hennes rum slappnade jag av. Det såg rent ut, bra brits, och alldeles tydligt mycket modern och dyr utrustning (jag jobbar inom vården och mhv där jag varit har betydligt sämre grejer). Sa till mannen att "Det här är ok". Kvinnan pratade dessutom verkligen som någon som har koll. Jag var helt inställd på vaginalt ultraljud eftersom det är så tidigt men hon ville prova över magen först. Tänkte att tja vi kanske ser nåt i alla fall, men var inställd på inget alls ur den vinkeln. Men när hon lagt proben på magen så såg jag något nästan direkt. Och jag tyckte att det rörde sig men vågade knappt andas och än mindre prata, men när hon förstorade lite blev det så tydligt.. Hon sa lugnt "och där har vi hjärtat". Där låg jag med tårarna rinnande och ett stort leende. Tittade på mannen som inte är så van att stirra på ultraljudsbilder och inte kunde se något alls. :) Men hon visade och förklarade, sa att knyttet har ca 120 hjärtslag per minut vilket var bra. Storlek som en 6+3 och ligger alltså helt fint, allt såg bra ut. Drygt 6 mm stort. Helt otroligt att något så litet kan ge så mycket hopp, att något så litet kan ha ett litet hjärta som slår!

Vi är fortfarande väldigt, väldigt ödmjuka inför riskerna. Vet att det kan ta slut vilken dag som helst. Men nu vågar jag hoppas litegrann, inte så att jag bara tillåter mig att göra det, utan nu gör jag det. Det går inte att stoppa. Jag har surfat barnvagnar hela kvällen igår, kollat babyskydd.. Skiter det sig så gör det. Jag kan inte hålla mig cool och hålla tillbaka känslorna, och blir det missfall nu då kommer hjärtat brista. Men då får vi försöka hämta oss och tänka på de vi har i frysen. Nu måste vi få glädjas.
Mor/farföräldrar är informerade och även mina syskon. Övriga blir det hysch-hysch för så länge det går, även om jag lär behöva informera kollegorna när semestern är över för att det ska fungera där.

Det är en sån känsla att det finns ett litet hjärta som slår inuti mig förutom mitt eget. Spontant vill jag bara krama den, längtar så tills jag förhoppningsvis nån dag får den möjligheten! Nästa steg är nytt ultraljud via landstinget, om knappt två veckor. Nu sa de på undersökningen att mina äggstockar fortfarande är jättestora efter stimuleringen och rekommenderade ny koll, hoppas verkligen att de börjat lugna sig nästa gång. Jag som skyllt obehaget över livmoder och äggstockar på graviditeten men det kanske delvis har med IVFen att göra. Men bara inget stör graviditeten så får det vara som det är.

Hoppas ni alla har en fin midsommar!!

5+3, mvc..

Har tagit mig friheten att boka in ett tiiidigt ultraljud. För min sinnesfrids skull, för att jag vill det, och för att det kommer dröja flera veckor till min sega hemklinik vill ge mig tid. Alla andra jag följer som gjort IVF där jag sett datum osv har fått ultraljud tidigare än mina planerade 8+1, så jag fixar nu själv. Är långledig nästa vecka och tänkte ta en tripp till storstaden, där det tack och lov kryllar av mottagningar som gör allt från KUB till mhv till tidiga ultraljud. Fick en tid onsdag nästa vecka. Visst, det är bara 6+1 då och det finns en risk att man inte ser hjärtslag om jag förstått saken rätt, men man bör iaf kunna se om det finns något. Och just nu är något bättre än inget! Och hoppet om att få se hjärtslag finns ju. Hoppas hoppas. I övrigt har jag försökt skriva in mig på mvc (jag måste ha specialistvarianten på grund av mina övriga sjukdomar) men det har verkligen inte gått. Varje dag har de telefontid i rätt många timmar, typ 7-14, men telefonkön är fylld hur tidigt som helst. Har försökt få tag i dem utan framgång hela veckan. Som tur är, är jag så framfusig att jag ringde specialistmvc direkt (man ska gå via vanliga mvc egentligen) så att jag fick ut recept på mina blodförtunnande sprutor. Tänk om den blivande mamman är sådan att hon inte vet eller förstår att en sån sak kan vara jätteviktig att börja med i tid? Ska det kunna gå veckor då utan att få info alls? Känns inte riktigt ok. Ibland är det bra att vara lite bestämd av sig, så gott det går..

Har slutat med Lutinus. Inte så nervöst som det kunnat vara, av den enkla anledningen att jag måste ju sluta någon gång, det måste göras. Bara att ta itu med det, få det gjort. Väldigt trevligt att slippa kladdet, och något mindre uppsvullen är jag (fortfarande som en säl större delen av tiden). Brösten är fortfarande väldigt ömma så antingen hänger effekten kvar lite eller är det graviditeten. Isåfall hade jag aldrig missat det, för de är verkligen väldigt ömma! Fortsatt väldigt kissnödig. Går oftare än vanligt och blir verkligen AKUT kissnödig när det är dags! Inte alls som vid urinvägsinfektion så det är hormonerna som spökar. Tror inte det är möjligt med påverkan av graviditetsdiabetes så tidigt även om tanken slår en.. Sen är jag förbaskat hungrig. Något mindre sötsugen (även om en rejäl chokladkaka gick ner igår!) men salta saker är najs. Oliver! Chips! Mat mat mat! Alltså den som kommer emellan den här kvinnan och hennes måltider eller toabesök, den lever farligt ;)

Nu är det helg och jag ska jobba långa dagar både lördag och söndag innan en hel ledig vecka brer ut sig. Vad jag ska sova! Och äta! (haha) Och städa, för det orkar jag inte göra efter jobbet som det är nu. Och så ska jag tjuvkika på bebisgrejer fast mannen säger att jag inte ska. Lite roligt kan jag väl få ha fast det kanske är "i onödan"!

Hoppas ni får en fin helg alla där ute, att ni som ruvar mår bra, att ni som plussat slipper oro och ni som gör varken eller slipper vara sådär knäppa som ruvande och gravida kan vara med all oro och noja ;)

Det går i vågor

Ja. Det gör ju det, det här med desperationen, barnlängtan, att våga hoppas.. I morse var jag trött. Kände att skit samma, det får gå som det går, blir det så att åttlingen byggt bo och tänker husera i min mage till 2017, då är det bra. Men det går bra om det inte är så också, för att livet går vidare och jag är ju så trött och hur ska jag orka allt och jag orkar inte oroa mig en sekund till och vi har ju tre eskimåer som sitter i frysen och väntar och när jag nån gång har ork kan vi ju försöka med dem..

Sen blir det kväll. Kommer hem från jobbet. Borde städa, ringa en vän, göra nåt nyttigt, ut och gå kanske.. Men jag hamnar framför datorn och läser för hundrade gången om vad som händer med embryot just nu, om det lever. Varje tanke slutar med "OM det lever". OM det växer. OM det fortfarande är något. Om det nånsin suttit där det ska. Om jag hoppats förgäves. Om jag äter fisk så mycket oftare i onödan, är jättenoga med att få i mig frukt & grönt, undviker koffein, ställer mitt känsloliv på paus och håller andan.. i onödan. Så går ännu en kväll, och just när jag skriver detta sätter en rejäl molvärk in i hela livmodern och rädslan börjar krypa inpå. På morgonen är det "var tredje får ju faktiskt bebis, varför skulle det inte vara jag" till att på kvällen bli "25% av de som plussat får missfall, jag är ju dum som tänkt annat för min del, är det dags nu, hur ska jag hantera det ens, jag vet inte alls".. Vågar inte andas.

Men det går över. This too shall pass, på något sätt. Avundas de som glatt basunerar ut graviditeten så fort de plussat, köper vagn och postar överallt på Facebook och instagram redan efter några veckor, när jag själv ältar statistik och inte ens vågar ta i bebispaketet som jag köpte när allt skulle börja. Nu är jag inte sådan att jag nånsin hade tagit en bebis för given efter plus- jag är så van att jobba i vården och ser så mycket skit att jag inte nånsin skulle känt mig säker innan bebis är född och ute med alla kroppsdelar i behåll- men än värre är det ju nu när man vet så väl hur illa det kan gå. Läser alla IVF-bloggar om alla som fått missfall, fått ma, fått göra försök på försök. Det är så himla svårt att ta in att majoriteten faktiskt FÅR behålla sin bebis all the way. För hjärnan ältar "en på fyra, en på fyra".

Nog för att man blir lite galen när man ruvar, men jag kan inte påstå att jag fått nån större sinnesfrid nu heller..! Och imorgon lär jag ha fått för lite sömn som det är varje natt nu, släpa mig upp och tänka "skit samma, det går som det går, inget jag kan påverka, hakuna matata för guds skull".. och sedan lär oron komma krypande igen.

En dag i taget, andas, andas.

Vecka för vecka-info

Vet inte om ni är som jag som gärna tänker på hur långt embryot kommit i sin utveckling dag för dag, isåfall tänkte jag tipsa om dessa rader =)

Första trimestern vecka 1-12
Under den första delen av graviditeten utvecklas embryot från en enda cell till ett foster som har alla kroppsdelar på plats. Det är vanligt att man mår illa under första trimestern, och att det går över sedan.

Vecka 1-2
De två första veckorna av den tid som räknas in i graviditeten är man faktiskt inte gravid. Det beror på att man räknar den senaste mensens första dag som graviditetens första dag.

Vecka 3
Befruktningen sker i början av denna vecka.

Vecka 4
Den här veckan har embryot fått fäste i livmodern. Men än så länge vet många inte att de är gravida. Nervsystemet börjar utvecklas och början till ryggrad och hjärnans båda lober bildas.

Vecka 5
Alla nödvändiga celler finns på plats . Veckorna framöver till vecka 10 är viktiga eftersom alla organ och deras funktioner blir till. Kärlsystemet håller på att utvecklas. Huvud, bål syns tydligt och armar och ben börjar skönjas som små knoppar. Käken utvecklas och redan finns anlag för tio små tänder.

Vecka 6
Mensen har uteblivit i två veckor och många vet nu att de är gravida. Den här veckan börjar hjärtat att slå. Armar och ben ser ut som det de är.

Vecka 7
Embryot är cirka 1 cm långt. Alla organ finns men behöver förfinas lite innan förlossningen.

Vecka 8
Embryot kan göra enklare rörelser.

Vecka 9
Embryot är två till tre centimeter och börjar få ett ansikte med ögon, öron och näsa. Fingrar och tår har bildats. De inre delarna av könsorganen, äggstockar och testiklar finns.

Vecka 10
Embryot kallas från den här veckan för foster. När veckan är slut har de flesta organ bildats. Nu ska den bara växa sig större.

Vecka 11
Yttre könsorganen kan ses. Äggledare och testiklar är färdigbildade. Fostret kan svälja och göra andningsrörelser.

Vecka 12
Efter den här veckan är den största risken för missfall över. Illamående och trötthet börjar avta. Fostret är cirka sex cm långt och väger ungefär 15 gram och kan röra på armar och ben.

(Källa: doktorn.com)

Längre än så här vill jag inte läsa men alla veckor finns omskrivna. För mig räcker det att ta in och hoppas på de första. Och av nån anledning blev jag lite skraj när jag läste om sista trimetern, fick lite "Jag är inte redo!"-panik. Det blir nog några inlägg om förlossningsrädsla sedan, om lille åttlingen får fortsätta växa.. ;)