Kub!

Igår var det dags för kuben, från början så efterlängtad, sedan nästan fasad för, och nu igen lite efterlängtad men ett rätt stort orosmoment. Fick gå själv eftersom mannen tyckte jobbet var viktigare. Tja man kan säga som så att det är inte alltid ens andra hälft beter sig som man skulle önskat under en graviditet.. Har en vän som är gravid bara en vecka efter mig och hennes (i vanliga fall helt fantastiska) man har också blivit knasig och säger saker som man aldrig väntat sig. Det är uppenbarligen mycket som händer inom killarna också, men jag tycker ändå man kan begära att de beter sig lite civiliserat mot oss kvinnor som går igenom hela den fysiska biten av det hela.

Well, kom till kuben och kände mig aningen ensam och konstig. Hur många lär gå på kub ensamma? Inte för att jag skulle se snett på någon som gör det eller skaffar barn helt på egen hand, absolut inte, men när man HAR en partner så kändes det så visset att han inte var där. Hade velat ha hans stöd och kunna dela glädjen liksom. Men men, barnmorskan var helt underbar. Lugn och metodisk. En sådan man vill ha på förlossningen tror jag (har ju faktiskt ingen aning). Lillen fick 1 på 9085 som risk och det lät ju himla bra (men sedan fick min kompis en på 9900 och då blev jag avundsjuk.. haha). Snittet för min ålder skulle vara 1 på 450 så det måste ju ändå varit bra prover. Sedan tror jag inte de bryr sig så mycket om kub när man gjort nipt, hon frågade om vi skulle hoppa över det vilket bekräftade mina misstankar. Men jo, jag ville ha båda gjort. Bebis låg som vanligt ett par dagar före sin tid, hade de gått på mätningen hade han legat 3 dagar längre fram än han gör enligt IVFen. Fick ingen sån där gullig fosterbild i profil som alla brukar ha, min låg med benen rätt ut och stod på huvudet, sen vred han sig med huvudet mot bilden osv. Barnmorskan fick buffa och knuffa för att få honom att ens visa nacken från sidan men till sist så!

Jag känner väl ändå att det börjar bli lite läge att berätta för folk om man nu vill det, egentligen vill jag vara tyst tills bebis är ute och förhoppningsvis frisk, men med min mage så blir det knivigt. Min nya klädstil med stoooora t-shirts kan inte dölja det hur länge som helst.. Och mannen vill ju berätta för sina vänner så det får väl gå. Själv bråkar jag med ansvariga på jobbet om min rätt att slippa jourarbete sista tiden av graviditeten. Med tanke på att jag har väldigt bra kontakt med min gamla läkare på vårdcentralen vet jag ju att jag kan ordna intyg med lätthet, men det är den jäkla principen det handlar om. De har sagt att gravida ska kunna slippa sista 60 dagarna och tro mig, klarar jag mig så länge är det ett mirakel. Och detta kanske är enda gången i mitt liv som jag är gravid, jag tänker inte köra slut på mig själv eller riskera bebis för griniga byråkrater som vill att man ska slita ihjäl sig. Anytime annars men inte nu.