Nå, nu ska jag inte låta så dramatisk. Pinsamt dålig uppdatering senaste tiden men har inte haft så mycket att säga faktiskt. Dagarna går. Orken tryter just nu, men humöret är inte lika instabilt, tacka gudarna för det. Illamåendet som skulle vika i vecka 12 (ha!) är förvisso bättre men mil ifrån borta. Tröttheten skulle ju också vika i andra trimetern (ha! igen) är också lite bättre men inte bra. Riktigt komiskt blir det när jag gång på gång läser om att det nu är tid att känna sig strålande innan man blir tjock och otymplig osv. Well, jag är redan rätt tjock och jag känner mig inte alls fantastisk. Härligt för er som gör det men för er som INTE gör det, you are not alone ;)
Saker jag skulle kunnat meddela mitt gravida jag, men kanske inte hade velat veta:
-illamåendet kan vara hela graviditeten
-tröttheten också
-pinknödigheten från början kommer gå över.. men den kom tillbaka i vecka 14. Tro inte att du slipper till sluttampen..
-sexlusten som du får peppiga gravidmail om, som ska vara så igång nu pga ökat blodflöde osv? Hahaha glöm den.
-men du kommer märka den extra blodvolymen när du är andfådd fem minuter efter att ha gått upp några trappor
-köp en ko (det är sannolikt billigare än att köpa all mjölk som går åt när Den Stora Törsten sätter in kvällstid)
-du kommer få en väldig massa känslor och begäret/tvånget att fixa trygghet och boa kommer driva dig att tänka och göra saker du inte räknat med (typ vilja kasta pil när man ser andra gravida på husvisningar eftersom man lärt sig att de brukar buda och vara lika desperata som en själv.. uppenbarligen är jag inte den enda gravida med desperat huslängtan)
-babykläder är roligare att köpa än du NÅNSIN kunnat räkna med
-du kommer vilja strypa mannen
-..men samtidigt vara irrationellt rädd att något ska hända honom
-lägg ner att tycka det är kämpigt att magen syns tidigt. Ok att en del syns först i vecka 20. Du kommer ha gått upp endast två kilo till början på 16e veckan men magen kommer synas hur mycket som helst då och vanliga byxor är körda långt tidigare..
-var stolt över din kropp, du var det i början när du plussat- fortsätt med det. Den kämpar och har hittills fixat det här strålande!
-stödet från andra kvinnor som gått/går igenom samma sak kommer förvåna dig. Även glädjen för din skull som du inte alls räknat med.
-längtan efter att hålla knyttet i famnen kommer tidigt och är så förvånande stark.. Och när du kramar den lilla blå pyjamasen om kvällarna för att du inte riktigt vill lägga undan den, just då är inget i livet särskilt svårt utom känslan att det där med överrumplande starka moderskänslor faktiskt finns även i dig- även om det inte alltid varit lätt på vägen dit.
torsdag 25 augusti 2016
onsdag 10 augusti 2016
Kub!
Igår var det dags för kuben, från början så efterlängtad, sedan nästan fasad för, och nu igen lite efterlängtad men ett rätt stort orosmoment. Fick gå själv eftersom mannen tyckte jobbet var viktigare. Tja man kan säga som så att det är inte alltid ens andra hälft beter sig som man skulle önskat under en graviditet.. Har en vän som är gravid bara en vecka efter mig och hennes (i vanliga fall helt fantastiska) man har också blivit knasig och säger saker som man aldrig väntat sig. Det är uppenbarligen mycket som händer inom killarna också, men jag tycker ändå man kan begära att de beter sig lite civiliserat mot oss kvinnor som går igenom hela den fysiska biten av det hela.
Well, kom till kuben och kände mig aningen ensam och konstig. Hur många lär gå på kub ensamma? Inte för att jag skulle se snett på någon som gör det eller skaffar barn helt på egen hand, absolut inte, men när man HAR en partner så kändes det så visset att han inte var där. Hade velat ha hans stöd och kunna dela glädjen liksom. Men men, barnmorskan var helt underbar. Lugn och metodisk. En sådan man vill ha på förlossningen tror jag (har ju faktiskt ingen aning). Lillen fick 1 på 9085 som risk och det lät ju himla bra (men sedan fick min kompis en på 9900 och då blev jag avundsjuk.. haha). Snittet för min ålder skulle vara 1 på 450 så det måste ju ändå varit bra prover. Sedan tror jag inte de bryr sig så mycket om kub när man gjort nipt, hon frågade om vi skulle hoppa över det vilket bekräftade mina misstankar. Men jo, jag ville ha båda gjort. Bebis låg som vanligt ett par dagar före sin tid, hade de gått på mätningen hade han legat 3 dagar längre fram än han gör enligt IVFen. Fick ingen sån där gullig fosterbild i profil som alla brukar ha, min låg med benen rätt ut och stod på huvudet, sen vred han sig med huvudet mot bilden osv. Barnmorskan fick buffa och knuffa för att få honom att ens visa nacken från sidan men till sist så!
Jag känner väl ändå att det börjar bli lite läge att berätta för folk om man nu vill det, egentligen vill jag vara tyst tills bebis är ute och förhoppningsvis frisk, men med min mage så blir det knivigt. Min nya klädstil med stoooora t-shirts kan inte dölja det hur länge som helst.. Och mannen vill ju berätta för sina vänner så det får väl gå. Själv bråkar jag med ansvariga på jobbet om min rätt att slippa jourarbete sista tiden av graviditeten. Med tanke på att jag har väldigt bra kontakt med min gamla läkare på vårdcentralen vet jag ju att jag kan ordna intyg med lätthet, men det är den jäkla principen det handlar om. De har sagt att gravida ska kunna slippa sista 60 dagarna och tro mig, klarar jag mig så länge är det ett mirakel. Och detta kanske är enda gången i mitt liv som jag är gravid, jag tänker inte köra slut på mig själv eller riskera bebis för griniga byråkrater som vill att man ska slita ihjäl sig. Anytime annars men inte nu.
Well, kom till kuben och kände mig aningen ensam och konstig. Hur många lär gå på kub ensamma? Inte för att jag skulle se snett på någon som gör det eller skaffar barn helt på egen hand, absolut inte, men när man HAR en partner så kändes det så visset att han inte var där. Hade velat ha hans stöd och kunna dela glädjen liksom. Men men, barnmorskan var helt underbar. Lugn och metodisk. En sådan man vill ha på förlossningen tror jag (har ju faktiskt ingen aning). Lillen fick 1 på 9085 som risk och det lät ju himla bra (men sedan fick min kompis en på 9900 och då blev jag avundsjuk.. haha). Snittet för min ålder skulle vara 1 på 450 så det måste ju ändå varit bra prover. Sedan tror jag inte de bryr sig så mycket om kub när man gjort nipt, hon frågade om vi skulle hoppa över det vilket bekräftade mina misstankar. Men jo, jag ville ha båda gjort. Bebis låg som vanligt ett par dagar före sin tid, hade de gått på mätningen hade han legat 3 dagar längre fram än han gör enligt IVFen. Fick ingen sån där gullig fosterbild i profil som alla brukar ha, min låg med benen rätt ut och stod på huvudet, sen vred han sig med huvudet mot bilden osv. Barnmorskan fick buffa och knuffa för att få honom att ens visa nacken från sidan men till sist så!
Jag känner väl ändå att det börjar bli lite läge att berätta för folk om man nu vill det, egentligen vill jag vara tyst tills bebis är ute och förhoppningsvis frisk, men med min mage så blir det knivigt. Min nya klädstil med stoooora t-shirts kan inte dölja det hur länge som helst.. Och mannen vill ju berätta för sina vänner så det får väl gå. Själv bråkar jag med ansvariga på jobbet om min rätt att slippa jourarbete sista tiden av graviditeten. Med tanke på att jag har väldigt bra kontakt med min gamla läkare på vårdcentralen vet jag ju att jag kan ordna intyg med lätthet, men det är den jäkla principen det handlar om. De har sagt att gravida ska kunna slippa sista 60 dagarna och tro mig, klarar jag mig så länge är det ett mirakel. Och detta kanske är enda gången i mitt liv som jag är gravid, jag tänker inte köra slut på mig själv eller riskera bebis för griniga byråkrater som vill att man ska slita ihjäl sig. Anytime annars men inte nu.
söndag 7 augusti 2016
Allt det man inte får känna- tabubelagt
Det här inlägget är för er som mår eller kanske nån gång kommer må dåligt under graviditet. Ni som vill döma andra och inte alls kan förstå, ni kan läsa vidare på annat håll. Jag har ju bloggen anonym för att kunna skriva om allt, men har de senaste två veckorna varit betydligt tystare än vanligt, för det har varit så skamfyllt. Jag har aldrig haft någon rosaskimrande illusion om det här med graviditet osv- min äldsta vän hatade sina graviditeter och gick i princip under jorden och det finns inga bilder på henne alls med mage, så jag vet hur en del upplever det- men att det kunde slå så här illa hade jag ingen aning om.
Det är ju lite speciellt, det här med att kämpa med infertilitet. Om det även för de som blivit gravida av misstag osv kan vara skuldbelagt att inte önska sig bebisen, fundera på abort osv (det har ju blivit bättre med åren som tur är på den punkten) så är det ju enormt mycket mer tabu när man fått kämpa för det. Likadant är det mycket tjafs om de som vill göra tester för att se ifall fostret är sjukt, jag hamnade på ett inlägg av Blondinbella som är ett par år gammalt där hon skrev om att de gjorde kub. Nästan alla kommentarer var dömande. HUR tog hon sig rätten att bestämma vilket liv som skulle födas, ALLA liv oavsett hur sjuka de är är underbara osv. Det är egentligen rätt otroligt hur stor rätt en del tar sig att döma andra.
Därav har jag också varit tyst. Här.
Men för att det kan finnas de som hamnar där jag hamnade så väljer jag ändå att skriva en del om det. Jag fick nämligen fantastisk hjälp på ett internetforum där andra mammor och blivande mammor istället för att döma kunde stötta utan att skuldbelägga. Sådär som man önskar att det vore överallt.. Har även haft bra stöd av en vän som fått ta en del av min ångest både under IVF och nu. Utan henne och dessa anonyma kvinnor på nätet vet jag inte hur det hade gått. För ett par veckor sedan undegär började jag helt enkelt känna mig mindre glad över graviditeten. Visst, jag har mått dåligt fysiskt med illamående, trötthet, humörsvängningar och dålig sömn, migrän osv.. men jag har varit lycklig. Över det lilla livet. Och livrädd för att förlora det! Men på nåt dygn blev jag likgiltig. Blir det missfall finns det inget jag kan göra och då var det "meningen", ungefär. Kände mig bara trött. Hade väl nån tanke i bakhuvudet om att det var ett självförsvar efter all denna tid av oro, innan IVF, under, efter plus osv. Att man inte orkar gå och vara superorolig hela tiden innan hjärnan stänger av. Nån form av skyddsmekanism kanske. Men det slutade tyvärr inte där. Efter ytterligare några dagar kändes plötsligt allt med graviditeten skit. Ni andra som kämpar med att bli gravida ni vet ju hur enormt efterlängtat det är, alla dessa år av längtan och kamp, och så en dag vaknade jag och kände att jag inte ville längre. Det gick alltså på timmar, den här vändningen. Plötsligt kunde jag inte se åt barngrejer, kände bara BLÄ ta bort, hur fasen ska jag kunna inreda ett barnrum (något jag drömt om i evigheter!), jag ville ju inte se åt nåt med barn. Kände mig arg när jag såg blöjreklamer, usch, varför visar de ens barn på tv.. Bröt ihop hemma hos en familjemedlem helt utan förvarning och storgrät och sa att jag inte ville ha det så här. (Mannen har tyvärr varit till absolut noll stöd och bara tyckt att jag är knäpp.) Familjemedlemmen ringde mig dagen efter (mycket orolig) och sa lite försiktigt att det ju inte är fel att göra abort om man ångrar sig, oavsett hur fostret blev till.
Själv googlade jag graviditetsdepression och hittade mycket lite. Förlossningsdepression absolut, men må dåligt under graviditeten och till och med ångra den- där verkar det vara rätt tyst. Hittade som tur är en lång tråd om tjejer som bekänt samma problem och det var en enormt lättnad. Så många beskrev (tråden löper över flera år) att de verkligen planerat barn, varit lyckliga, och sedan plötsligt avskytt graviditeten. Många med samma tankar som jag; ska man ta bort det? Är det "äkta" ånger eller är det hormoner? Om det är hormoner kommer man ju ångra ihjäl sig efter en abort.. Jag förstår om ni som inte upplevt detta inte förstår. Jag tror inte att jag hade gjort det om jag inte hamnat där själv, jag hade nog trott att dessa kvinnor innerst inne inte var redo, eller nåt sånt. Fått kalla fötter kanske. Men det här handlar inte om kalla fötter, det här handlar om att på extremt kort tid gå från förväntansfull blivande mamma till ett vrak. Precis när jag mådde som sämst (två dagar efter att det började) ringde de om Nipt. Ett sannolikt friskt barn vad gäller kromosomfel. En pojk. Och jag som låg nerbäddad i sängen efter två dygn i princip utan sömn, jag storgrät. Av sorg och förtvivlan. Och fick för mig att jag absolut inte ville ha en kille. Visst, jag har alltid gärna velat ha en tjej, men efter att vi började med IVF osv så är ju inte direkt kön nåt man tänker på, man vill ha sin bebis. Men DÅ, i hormonkaoset och all ångest, så var det bara negativt besked. Inga fel, då har jag ingen ursäkt att ta bort det.. o hur ska jag kunna uppfostra en kille jag vet ju inte hur man gör.. och mannen, honom hade jag inte mycket hopp om där utan i mitt huvud skulle jag i princip bli ensamstående innan förlossningen. (Den som läst på om förlossningsdepression vet att det är extra hög risk för självmord då, och även att vissa mammor kan gå från att börja bli deppiga till att ta sitt liv på bara några dagar. Jag har aldrig ens kunnat föreställa mig hur det känns när det går så fort utför, bara accepterat att det är så. Jag fattar nu att dessa svängningar kan vara rätt starka även innan barnet är ute.)
Kan sammanfatta det med att jag kände och tänkte hemska saker som jag skämdes för samtidigt. Skämdes oerhört mycket. För man SKA ju vara så himla lycklig, man ska tänka på alla andra som försöker och inte kan, och när man bara skäms kan man inte alls jobba med sina tankar och hamnar bara i en ond cirkel av att må ännu sämre och avsky sig själv. Nu ska jag inte säga att jag är "räddad", jag har extremt stor respekt för det här. Men det är mycket bättre redan. Jag kontaktade mvc för att få hjälp med samtalskontakt (den privata jag ringde hade tyvärr semester) och när jag bara nämnde några av mina värsta tankar var barnmorskan kolugn och bara sa "Ja det är ju vanligt när man fått kämpa, att det blir så. Då får vi ordna en tid. Vem vill du prata med?". Tack gud för den inställningen. Man ringer som ett skadat skrämt djur och får ett helt lugnt "sånt här har vi jämt"-bemötande. För mig var det perfekt. Jag fick tag i det här anonyma forumet for föräldrar och blivande föräldrar och fick ett så enormt bra stöd, INGEN dömde. Och ingen skrev att de hade dömt mig om jag gjort abort, de ville bara hjälpa mig att göra rätt val, för mig. Och jag fick hjälp att fundera över varför jag mådde som jag mådde och kom fram till att det fanns många förklaringar. Osäkert hur stor del hormonerna har men de ihop med extrem överbelastning utifrån orsakade det här. Och bara den insikten har gjort enormt mycket. Jag har slutat skuldbelägga mig själv och allt har lättat väldigt. Nu kan jag glädjas igen och titta på barnsaker och planera barnrum och tja just nu känns det väldigt långt borta att ens överväga att avsluta graviditeten. Snarare känner jag mig starkare än nånsin, för klarar jag den här graviditeten kan jag försätta berg sedan. Som sagt, detta skrivet med stor ödmjukhet då jag förstår att det kan vända tvärt när det redan gjort det en gång. Men jag ska på samtal på mvc på måndag och försöka få ännu fler verktyg att jobba med om det händer. För jag tror, vilket jag gjort hela tiden, att om man går från lycka till sorg på två dygn på det viset då är det inte "äkta" ånger utan står för något annat, som man kan nysta vidare i. För mig var det dels att hitta en bra ventil på nätet, en vän som aldrig dömer, insikten om att detta verkar vara väldigt mycket vanligare än man tror, att sluta skuldbelägga mig själv, att få hjälp med min fysiska problematik (hjälp med migränen gjorde mycket, konstant smärta hjälper ingen i kris) mm som underlättade vändningen.
Nu har vi snart kub, och mannen kommer tyvärr inte vara med, och jag får nog acceptera att jag kommer göra mycket av denna graviditet och det runt omkring för egen maskin. Men jag har också tilltro till att jag med annat stöd och mig själv nog kan lösa det. Jag skulle inte önska min värsta ovän att må som jag gjort denna tid, men jag kan nog också på sikt känna att jag nu har fått en betydligt större insikt om hur det kan vara att må dåligt psykiskt under en graviditet. Jag hoppas verkligen att ni där ute söker hjälp om ni får problem, lyssna aldrig på de som dömer er för de är inte i era skor och vissa kan bara inte förstå. Döm inte er själva. Skäms inte, ni är inte ensamma, och oavsett vad ni beslutar är rätt för er så angår det bara er. Och för de som kanske skäms över att de önskat ett visst kön och fått ett annat, fast ni givetvis älskar/kommer älska ert barn till månen oavsett: Jag läste ett inlägg på det ämnet av en tjej som skrev så fint "Du kommer älska sonen du får, men du får också sörja dottern du aldrig fick." Jag tycker det sätter fingret rätt bra på hur det kan vara. Och jag får sörja att det inte blir den familjelycka jag alltid drömt om, att jag inte blev gravid på nolltid och fick ett lyckligt härligt bröllop innan och en ständigt förstående man under graviditeten- men jag kommer älska mitt barn ändå och ge det allt jag kan. Och idag känns det ljusare än på länge.
Det är ju lite speciellt, det här med att kämpa med infertilitet. Om det även för de som blivit gravida av misstag osv kan vara skuldbelagt att inte önska sig bebisen, fundera på abort osv (det har ju blivit bättre med åren som tur är på den punkten) så är det ju enormt mycket mer tabu när man fått kämpa för det. Likadant är det mycket tjafs om de som vill göra tester för att se ifall fostret är sjukt, jag hamnade på ett inlägg av Blondinbella som är ett par år gammalt där hon skrev om att de gjorde kub. Nästan alla kommentarer var dömande. HUR tog hon sig rätten att bestämma vilket liv som skulle födas, ALLA liv oavsett hur sjuka de är är underbara osv. Det är egentligen rätt otroligt hur stor rätt en del tar sig att döma andra.
Därav har jag också varit tyst. Här.
Men för att det kan finnas de som hamnar där jag hamnade så väljer jag ändå att skriva en del om det. Jag fick nämligen fantastisk hjälp på ett internetforum där andra mammor och blivande mammor istället för att döma kunde stötta utan att skuldbelägga. Sådär som man önskar att det vore överallt.. Har även haft bra stöd av en vän som fått ta en del av min ångest både under IVF och nu. Utan henne och dessa anonyma kvinnor på nätet vet jag inte hur det hade gått. För ett par veckor sedan undegär började jag helt enkelt känna mig mindre glad över graviditeten. Visst, jag har mått dåligt fysiskt med illamående, trötthet, humörsvängningar och dålig sömn, migrän osv.. men jag har varit lycklig. Över det lilla livet. Och livrädd för att förlora det! Men på nåt dygn blev jag likgiltig. Blir det missfall finns det inget jag kan göra och då var det "meningen", ungefär. Kände mig bara trött. Hade väl nån tanke i bakhuvudet om att det var ett självförsvar efter all denna tid av oro, innan IVF, under, efter plus osv. Att man inte orkar gå och vara superorolig hela tiden innan hjärnan stänger av. Nån form av skyddsmekanism kanske. Men det slutade tyvärr inte där. Efter ytterligare några dagar kändes plötsligt allt med graviditeten skit. Ni andra som kämpar med att bli gravida ni vet ju hur enormt efterlängtat det är, alla dessa år av längtan och kamp, och så en dag vaknade jag och kände att jag inte ville längre. Det gick alltså på timmar, den här vändningen. Plötsligt kunde jag inte se åt barngrejer, kände bara BLÄ ta bort, hur fasen ska jag kunna inreda ett barnrum (något jag drömt om i evigheter!), jag ville ju inte se åt nåt med barn. Kände mig arg när jag såg blöjreklamer, usch, varför visar de ens barn på tv.. Bröt ihop hemma hos en familjemedlem helt utan förvarning och storgrät och sa att jag inte ville ha det så här. (Mannen har tyvärr varit till absolut noll stöd och bara tyckt att jag är knäpp.) Familjemedlemmen ringde mig dagen efter (mycket orolig) och sa lite försiktigt att det ju inte är fel att göra abort om man ångrar sig, oavsett hur fostret blev till.
Själv googlade jag graviditetsdepression och hittade mycket lite. Förlossningsdepression absolut, men må dåligt under graviditeten och till och med ångra den- där verkar det vara rätt tyst. Hittade som tur är en lång tråd om tjejer som bekänt samma problem och det var en enormt lättnad. Så många beskrev (tråden löper över flera år) att de verkligen planerat barn, varit lyckliga, och sedan plötsligt avskytt graviditeten. Många med samma tankar som jag; ska man ta bort det? Är det "äkta" ånger eller är det hormoner? Om det är hormoner kommer man ju ångra ihjäl sig efter en abort.. Jag förstår om ni som inte upplevt detta inte förstår. Jag tror inte att jag hade gjort det om jag inte hamnat där själv, jag hade nog trott att dessa kvinnor innerst inne inte var redo, eller nåt sånt. Fått kalla fötter kanske. Men det här handlar inte om kalla fötter, det här handlar om att på extremt kort tid gå från förväntansfull blivande mamma till ett vrak. Precis när jag mådde som sämst (två dagar efter att det började) ringde de om Nipt. Ett sannolikt friskt barn vad gäller kromosomfel. En pojk. Och jag som låg nerbäddad i sängen efter två dygn i princip utan sömn, jag storgrät. Av sorg och förtvivlan. Och fick för mig att jag absolut inte ville ha en kille. Visst, jag har alltid gärna velat ha en tjej, men efter att vi började med IVF osv så är ju inte direkt kön nåt man tänker på, man vill ha sin bebis. Men DÅ, i hormonkaoset och all ångest, så var det bara negativt besked. Inga fel, då har jag ingen ursäkt att ta bort det.. o hur ska jag kunna uppfostra en kille jag vet ju inte hur man gör.. och mannen, honom hade jag inte mycket hopp om där utan i mitt huvud skulle jag i princip bli ensamstående innan förlossningen. (Den som läst på om förlossningsdepression vet att det är extra hög risk för självmord då, och även att vissa mammor kan gå från att börja bli deppiga till att ta sitt liv på bara några dagar. Jag har aldrig ens kunnat föreställa mig hur det känns när det går så fort utför, bara accepterat att det är så. Jag fattar nu att dessa svängningar kan vara rätt starka även innan barnet är ute.)
Kan sammanfatta det med att jag kände och tänkte hemska saker som jag skämdes för samtidigt. Skämdes oerhört mycket. För man SKA ju vara så himla lycklig, man ska tänka på alla andra som försöker och inte kan, och när man bara skäms kan man inte alls jobba med sina tankar och hamnar bara i en ond cirkel av att må ännu sämre och avsky sig själv. Nu ska jag inte säga att jag är "räddad", jag har extremt stor respekt för det här. Men det är mycket bättre redan. Jag kontaktade mvc för att få hjälp med samtalskontakt (den privata jag ringde hade tyvärr semester) och när jag bara nämnde några av mina värsta tankar var barnmorskan kolugn och bara sa "Ja det är ju vanligt när man fått kämpa, att det blir så. Då får vi ordna en tid. Vem vill du prata med?". Tack gud för den inställningen. Man ringer som ett skadat skrämt djur och får ett helt lugnt "sånt här har vi jämt"-bemötande. För mig var det perfekt. Jag fick tag i det här anonyma forumet for föräldrar och blivande föräldrar och fick ett så enormt bra stöd, INGEN dömde. Och ingen skrev att de hade dömt mig om jag gjort abort, de ville bara hjälpa mig att göra rätt val, för mig. Och jag fick hjälp att fundera över varför jag mådde som jag mådde och kom fram till att det fanns många förklaringar. Osäkert hur stor del hormonerna har men de ihop med extrem överbelastning utifrån orsakade det här. Och bara den insikten har gjort enormt mycket. Jag har slutat skuldbelägga mig själv och allt har lättat väldigt. Nu kan jag glädjas igen och titta på barnsaker och planera barnrum och tja just nu känns det väldigt långt borta att ens överväga att avsluta graviditeten. Snarare känner jag mig starkare än nånsin, för klarar jag den här graviditeten kan jag försätta berg sedan. Som sagt, detta skrivet med stor ödmjukhet då jag förstår att det kan vända tvärt när det redan gjort det en gång. Men jag ska på samtal på mvc på måndag och försöka få ännu fler verktyg att jobba med om det händer. För jag tror, vilket jag gjort hela tiden, att om man går från lycka till sorg på två dygn på det viset då är det inte "äkta" ånger utan står för något annat, som man kan nysta vidare i. För mig var det dels att hitta en bra ventil på nätet, en vän som aldrig dömer, insikten om att detta verkar vara väldigt mycket vanligare än man tror, att sluta skuldbelägga mig själv, att få hjälp med min fysiska problematik (hjälp med migränen gjorde mycket, konstant smärta hjälper ingen i kris) mm som underlättade vändningen.
Nu har vi snart kub, och mannen kommer tyvärr inte vara med, och jag får nog acceptera att jag kommer göra mycket av denna graviditet och det runt omkring för egen maskin. Men jag har också tilltro till att jag med annat stöd och mig själv nog kan lösa det. Jag skulle inte önska min värsta ovän att må som jag gjort denna tid, men jag kan nog också på sikt känna att jag nu har fått en betydligt större insikt om hur det kan vara att må dåligt psykiskt under en graviditet. Jag hoppas verkligen att ni där ute söker hjälp om ni får problem, lyssna aldrig på de som dömer er för de är inte i era skor och vissa kan bara inte förstå. Döm inte er själva. Skäms inte, ni är inte ensamma, och oavsett vad ni beslutar är rätt för er så angår det bara er. Och för de som kanske skäms över att de önskat ett visst kön och fått ett annat, fast ni givetvis älskar/kommer älska ert barn till månen oavsett: Jag läste ett inlägg på det ämnet av en tjej som skrev så fint "Du kommer älska sonen du får, men du får också sörja dottern du aldrig fick." Jag tycker det sätter fingret rätt bra på hur det kan vara. Och jag får sörja att det inte blir den familjelycka jag alltid drömt om, att jag inte blev gravid på nolltid och fick ett lyckligt härligt bröllop innan och en ständigt förstående man under graviditeten- men jag kommer älska mitt barn ändå och ge det allt jag kan. Och idag känns det ljusare än på länge.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)