Infertilitetsutredningar är inte roliga, väntan på remiss till IVF är obeskrivligt lång, och att avbryta försök är enormt frustrerande. Jag hör till de lyckliga (ca 35% enligt kliniken jag var på) som fick bebis på första återföringen, efter min långa resa. Jag som trodde att vi skulle behöva avbryta igen, jag som trodde att jag knappt fått fram några ägg, jag fick min bebis och jag har tre små chanser till syskon i en frys i Linköping.
Jag njöt inte mycket av min graviditet då jag var konstant rädd att förlora mitt knytte, jag måste säga att det här med att föda barn var rätt vedervärdigt (jag fick akutsnittas efter att ha kämpat länge utan att bebis kom neråt), men att få barn- det har för mig varit fantastiskt. Jag var beredd på allt från förlossningsdepression till att ha svårt att anknyta med tanke på den långa resa som varit, men för mig var det en enorm lycka från dag ett. Jag skulle göra allt, ge allt, för min lille pojke. Allt. Nog för att det är slitigt ibland, men jag kan sitta och bara titta på honom med ett stort leende och det tog pappan en vecka innan han tittade på oss och sa "Du kommer vilja försöka få en till eller hur?". Jag tror han har rätt ;) Men nu njuter jag av varje dag, och har börjat oroa mig mindre, i början var jag så rädd för plötslig spädbarnsdöd att jag bara kände mig lugn om jag satt och tittade på honom, såg varje andetag.. Det är nog lite svårt, åtminstone för mig, att släppa oron. All oro över att inte få bli mamma, oro för missfall, och nu är det kanske inte konstigt att jag oroar mig för att förlora honom. Det kanske är en oro jag kommer ha resten av livet, men nu är det inte förlamande längre utan mer hanterbart. Jag njuter av varje dag som mamma även om jag inte riktigt fattat att jag är mamma, att han är min, att han finns och är en egen liten människa.
Det var ett litet stjärnfall på en skärm på en klinik i maj, som blev ett svagt, svagt plus på en sticka i juni, som blev ett mirakel i februari. Jag är så innerligt tacksam.
