Positivt illamående?

Har hittat en del intressant info av en slump angående detta. Jag skulle kolla om man får ta Postafen mot illamåendet (morgonillamående TSSS, här mås det illa nattetid som sjutton och även en del dagtid) och Fass såg ju väldigt deprimerande ut- egentligen inte om man läser att det är kategori A och är testat massa gånger. Mindre bra när man läser att de tycker att man ska undvika det i möjligaste mån. Blandade budskap, någon?

Som tur är kan man då vända sig till Janusinfo där de kommenterat just tillägget i Fass som varnar gravida. http://www.janusinfo.se/Nyheter/Nyhetslista/2013/Meklozin-gar-bra-att-anvanda-under-graviditet/  Där är länken för den som vill läsa. För den som inte pallar är det riktigt intressanta delen följande:
"I det svenska Medicinska födelseregistret finns över 40 000 barn vars mödrar uppgivit användning av meklozin i tidig graviditet och frekvensen missbildningar var signifikant sänkt jämfört med det förväntade. Det är sedan tidigare känt att graviditetsillamående är förenat med ett lägre antal missbildade barn än det genomsnittliga. Meklozin får därmed betraktas som ett väl studerat och säkert medel att användas vid illamående under graviditet."

Spännande, eller hur? (Ja i alla fall för oss som mår illa.) Har aldrig hört att illamåendet kunde vara ett bra tecken. Googlade vidare och hittade bla denna länk http://www.mayoclinic.org/healthy-lifestyle/pregnancy-week-by-week/expert-answers/nausea-during-pregnancy/faq-20057917
Där man kortfattat skriver att  "A study of more than 2,400 pregnant women associated nausea and vomiting during the first trimester with a reduced risk of early pregnancy loss — particularly for women age 30 and older."
En annan länk som nämner flera studier där man kommit fram till att illamående även kan innebära minskad risk för missbildningar etc: http://www.nhs.uk/news/2014/07July/Pages/Morning-sickness-linked-to-healthier-babies.aspx

BRA nyheter för en som mår svindåligt om nätterna alltså. (Och nej ni som inte mår illa det behöver inte vara dåligt alls, skatta er lyckliga istället att ni mår fint :) Jag tänker iaf se detta som något positivt för egen del och hoppas på att det är ett bra tecken för bebbe. Läste även att de som har haft problem med åksjuka eller känslighet för lukter kan vara extra benägna att må illa och jag har alltid haft lätt för att bli åksjuk så det stämmer ju.

I övrigt är det idag 7+2, hej & hå. Sex dagar till ultraljud. Tiden sniglar sig fram medan jag försöker hitta saker jag inte mår illa av- igår storhandlade jag och kom hem med främst mejeriprodukter (Mannafrutti för första gången på 15 år, typ) och frukt och grönt. Läser sedan att man måste tvätta händerna noga efter att man sysslat med rotfrukter eftersom det kan finnas toxoplasmos där. Jag som tvättade nypotatis på midsommar utan en tanke på det.. Suck. Hela-jäkla-tiden är det nåt man missar fast jag försöker. Argh. Vill bara ha vecka 13 här nu. Vill inte vara i IVF-karusellen nåt mer. Vill ha IVF-bebis att krama på och se tillbaka på den här tiden som en kamp väldigt värd målet.

Förresten. Ni som försöker just nu och tycker att men skärp dig, du har ju plussat, det är ju dit man VILL liksom.. Vänta bara. När man varit inne i det här ett tag och följt så många som plussat och fått MF eller MA gång på gång så blir man väldigt ödmjuk och inser att ingenting nånsin är att ta för givet. Särskilt första tiden. Man blir luttrad, tröstar varann, peppar och inser att varje dag som gravid är en gåva. Att dessutom få bebis är den största gåvan av alla.

I väntans tider

Och det är en då en jäkla väntan..!

Har fått tid (sent!) för inskrivning på mvc. Fått tid för ultraljud/Kub två veckor efter det, så i fjortonde veckan. I elfte timmen som vanligt när det gäller mhv här (kub kan inte göras senare än v 14 om jag läst rätt). Fått tid (läs: bokat tid privat) i rimlig tid för Nipt som vi kommer ha fått svar på strax innan kub, vilket ju känns rätt ok. Att få allt ungefär samtidigt. Kunna ta beslut om nåt verkar skumt. I värsta fall förbereda för vidrigt fostervattensprov (jag och nålar... usch). Dessutom oro om något verkar fel, DEN skräcken.. Och ändå kan jag knappt oroa mig för det eftersom jag liksom måste oroa mig för fullt för att knyttet ens finns kvar. En sak i taget! Och oron för att något ska vara allvarligt fel är ändå så väldigt mycket mindre än oron för missfall. Orkar knappt tänka tanken. Vissa saker kan man knappt ta in och det här börjar bli en sådan..

Hur mår man annars då, bortsett från den ständiga oron att det numer är inbillning, att jag är skengravid, att det lilla hjärtat slutat slå? (Skräcken som alltid ligger på lut..)
 Jooo.. trött. Sover dåligt som tusan. Tål inte värmen alls bra nattetid (dagtid är det inga problem alls, har alltid varit frusen som bara den), kan inte komma till ro, oro i hela kroppen och ingen ställning är bekväm. Illamående hela natten som gick. Mår lite halvilla större delen av tiden men vill ändå äta non stop. Känns väldigt bakvänt! Inte stramat så farligt över äggstockar och livmoder idag men hade flera starka känningar under helgen som var. Uppblåst som en ballong, ser verkligen lönnfet/supergravid ut, inte skoj alls. Vet inte alls vad jag kan göra åt det.. Jag ser mer än gärna gravid ut, SEN. Tror iofs kanske inte jag är typen som får en sån där fin "hej jag är gravid"-mage utan mer en "Jag vet att jag ser ut som enbart fett men jag lovar det är annat också"-mage, men ändå.
Brösten är fortfarande gummibollar och får mer pigment. Nu vet jag ju inte om jag kommer kunna amma (har väldig respekt för det där och att det inte funkar för alla) men nog sjutton kommer bebis kunna hitta rätt i allafall..! Herregud som jag ser ut. Av och till perfekt hy, sådär strålande som man hört att gravida kan se ut. Sen vaknar jag nästa dag med en triljon finnar över ryggen och typ 20 i pannan..!! Vad fasen! Mannen är inte till nån vidare hjälp. Han pekar på ryggen och säger typ "Du har en gul finne där" (tack så himla mycket för den). Piper jag "Men ta bort den då!!" får han ett äcklat uttryck i ansiktet och tvärvägrar. Mitt förslag om att han ska knipa käft om han ändå inte kan hjälpa mig med skiten verkar han inte ge mycket för. Tur för honom att jag är en sån balanserad kvinna att jag bara fantiserar om att strypa honom och inte faktiskt gör det. ;)

Men först, om tio dagar, nytt ultraljud med svar till Linköping på om de lyckats med att få igång en Riktig Graviditet. Hoppas på att få se ett litet hjärta och gärna lite mer <3 Om allt går vägen kommer vi få reda på könet jättetidigt tack vare nipt och det ser jag/vi fram emot. Det kommer kännas så mycket mer påtagligt när vi får veta nåt om den lilla där inne. Vi är så otåliga! Vill krama bebis nu..!

Det läskiga ultraljudet!

I förrgår var det dags för det tidiga ultraljudet. I 6+1, bokat på privat klinik i Stockholm. Ni kan ju tänka er nervositeten, men ändå gick det att hålla det lite under kontroll. Försökte tänka på att det skulle kunnas synas dåligt och ändå vara ok.
Kom in i ett mycket underligt väntrum, uppenbarligen delades det med en kiropraktor och någon form av alternativmedicinare. Såg ut som ett apotek från Criminal minds, eller en gammal biologisal från förr med burkar med gudvetvad i (ni som varit i sådana salar vet vad jag menar). Vågade knappt titta ifall det skulle ligga nån kroppsdel där nånstans (!) men det verkade bara vara torkade grejer. Puh. Även den andra tjejen i väntrummet verkade känna samma som jag och hon och hennes kille pratade om att gå och även vi tänkte tanken. Jag bestämde mig dock för att herregud, tjejen som gör undersökningarna ska enligt hemsidan jobba även på ett stort sjukhus och jag har sett hemsidor med läkare som pensionerat sig och hänvisar till denna. Och en kiropraktor i samma lokaler, de är ju också välutbildade.. Bestämde att kolla hur det såg ut på undersökningsrummet och bestämma mig därefter. Inget jäkla vaginalt ultraljud med en undersökare jag inte har förtroende för!

Förväntade mig nästan att få se en undersökare klädd i hemstickad kaftan med yvigt hår och tre kilo halsband i diverse färger slängandes runt halsen.. Men ut kom en välklädd professionell kvinna och direkt jag såg hennes rum slappnade jag av. Det såg rent ut, bra brits, och alldeles tydligt mycket modern och dyr utrustning (jag jobbar inom vården och mhv där jag varit har betydligt sämre grejer). Sa till mannen att "Det här är ok". Kvinnan pratade dessutom verkligen som någon som har koll. Jag var helt inställd på vaginalt ultraljud eftersom det är så tidigt men hon ville prova över magen först. Tänkte att tja vi kanske ser nåt i alla fall, men var inställd på inget alls ur den vinkeln. Men när hon lagt proben på magen så såg jag något nästan direkt. Och jag tyckte att det rörde sig men vågade knappt andas och än mindre prata, men när hon förstorade lite blev det så tydligt.. Hon sa lugnt "och där har vi hjärtat". Där låg jag med tårarna rinnande och ett stort leende. Tittade på mannen som inte är så van att stirra på ultraljudsbilder och inte kunde se något alls. :) Men hon visade och förklarade, sa att knyttet har ca 120 hjärtslag per minut vilket var bra. Storlek som en 6+3 och ligger alltså helt fint, allt såg bra ut. Drygt 6 mm stort. Helt otroligt att något så litet kan ge så mycket hopp, att något så litet kan ha ett litet hjärta som slår!

Vi är fortfarande väldigt, väldigt ödmjuka inför riskerna. Vet att det kan ta slut vilken dag som helst. Men nu vågar jag hoppas litegrann, inte så att jag bara tillåter mig att göra det, utan nu gör jag det. Det går inte att stoppa. Jag har surfat barnvagnar hela kvällen igår, kollat babyskydd.. Skiter det sig så gör det. Jag kan inte hålla mig cool och hålla tillbaka känslorna, och blir det missfall nu då kommer hjärtat brista. Men då får vi försöka hämta oss och tänka på de vi har i frysen. Nu måste vi få glädjas.
Mor/farföräldrar är informerade och även mina syskon. Övriga blir det hysch-hysch för så länge det går, även om jag lär behöva informera kollegorna när semestern är över för att det ska fungera där.

Det är en sån känsla att det finns ett litet hjärta som slår inuti mig förutom mitt eget. Spontant vill jag bara krama den, längtar så tills jag förhoppningsvis nån dag får den möjligheten! Nästa steg är nytt ultraljud via landstinget, om knappt två veckor. Nu sa de på undersökningen att mina äggstockar fortfarande är jättestora efter stimuleringen och rekommenderade ny koll, hoppas verkligen att de börjat lugna sig nästa gång. Jag som skyllt obehaget över livmoder och äggstockar på graviditeten men det kanske delvis har med IVFen att göra. Men bara inget stör graviditeten så får det vara som det är.

Hoppas ni alla har en fin midsommar!!

5+3, mvc..

Har tagit mig friheten att boka in ett tiiidigt ultraljud. För min sinnesfrids skull, för att jag vill det, och för att det kommer dröja flera veckor till min sega hemklinik vill ge mig tid. Alla andra jag följer som gjort IVF där jag sett datum osv har fått ultraljud tidigare än mina planerade 8+1, så jag fixar nu själv. Är långledig nästa vecka och tänkte ta en tripp till storstaden, där det tack och lov kryllar av mottagningar som gör allt från KUB till mhv till tidiga ultraljud. Fick en tid onsdag nästa vecka. Visst, det är bara 6+1 då och det finns en risk att man inte ser hjärtslag om jag förstått saken rätt, men man bör iaf kunna se om det finns något. Och just nu är något bättre än inget! Och hoppet om att få se hjärtslag finns ju. Hoppas hoppas. I övrigt har jag försökt skriva in mig på mvc (jag måste ha specialistvarianten på grund av mina övriga sjukdomar) men det har verkligen inte gått. Varje dag har de telefontid i rätt många timmar, typ 7-14, men telefonkön är fylld hur tidigt som helst. Har försökt få tag i dem utan framgång hela veckan. Som tur är, är jag så framfusig att jag ringde specialistmvc direkt (man ska gå via vanliga mvc egentligen) så att jag fick ut recept på mina blodförtunnande sprutor. Tänk om den blivande mamman är sådan att hon inte vet eller förstår att en sån sak kan vara jätteviktig att börja med i tid? Ska det kunna gå veckor då utan att få info alls? Känns inte riktigt ok. Ibland är det bra att vara lite bestämd av sig, så gott det går..

Har slutat med Lutinus. Inte så nervöst som det kunnat vara, av den enkla anledningen att jag måste ju sluta någon gång, det måste göras. Bara att ta itu med det, få det gjort. Väldigt trevligt att slippa kladdet, och något mindre uppsvullen är jag (fortfarande som en säl större delen av tiden). Brösten är fortfarande väldigt ömma så antingen hänger effekten kvar lite eller är det graviditeten. Isåfall hade jag aldrig missat det, för de är verkligen väldigt ömma! Fortsatt väldigt kissnödig. Går oftare än vanligt och blir verkligen AKUT kissnödig när det är dags! Inte alls som vid urinvägsinfektion så det är hormonerna som spökar. Tror inte det är möjligt med påverkan av graviditetsdiabetes så tidigt även om tanken slår en.. Sen är jag förbaskat hungrig. Något mindre sötsugen (även om en rejäl chokladkaka gick ner igår!) men salta saker är najs. Oliver! Chips! Mat mat mat! Alltså den som kommer emellan den här kvinnan och hennes måltider eller toabesök, den lever farligt ;)

Nu är det helg och jag ska jobba långa dagar både lördag och söndag innan en hel ledig vecka brer ut sig. Vad jag ska sova! Och äta! (haha) Och städa, för det orkar jag inte göra efter jobbet som det är nu. Och så ska jag tjuvkika på bebisgrejer fast mannen säger att jag inte ska. Lite roligt kan jag väl få ha fast det kanske är "i onödan"!

Hoppas ni får en fin helg alla där ute, att ni som ruvar mår bra, att ni som plussat slipper oro och ni som gör varken eller slipper vara sådär knäppa som ruvande och gravida kan vara med all oro och noja ;)

Det går i vågor

Ja. Det gör ju det, det här med desperationen, barnlängtan, att våga hoppas.. I morse var jag trött. Kände att skit samma, det får gå som det går, blir det så att åttlingen byggt bo och tänker husera i min mage till 2017, då är det bra. Men det går bra om det inte är så också, för att livet går vidare och jag är ju så trött och hur ska jag orka allt och jag orkar inte oroa mig en sekund till och vi har ju tre eskimåer som sitter i frysen och väntar och när jag nån gång har ork kan vi ju försöka med dem..

Sen blir det kväll. Kommer hem från jobbet. Borde städa, ringa en vän, göra nåt nyttigt, ut och gå kanske.. Men jag hamnar framför datorn och läser för hundrade gången om vad som händer med embryot just nu, om det lever. Varje tanke slutar med "OM det lever". OM det växer. OM det fortfarande är något. Om det nånsin suttit där det ska. Om jag hoppats förgäves. Om jag äter fisk så mycket oftare i onödan, är jättenoga med att få i mig frukt & grönt, undviker koffein, ställer mitt känsloliv på paus och håller andan.. i onödan. Så går ännu en kväll, och just när jag skriver detta sätter en rejäl molvärk in i hela livmodern och rädslan börjar krypa inpå. På morgonen är det "var tredje får ju faktiskt bebis, varför skulle det inte vara jag" till att på kvällen bli "25% av de som plussat får missfall, jag är ju dum som tänkt annat för min del, är det dags nu, hur ska jag hantera det ens, jag vet inte alls".. Vågar inte andas.

Men det går över. This too shall pass, på något sätt. Avundas de som glatt basunerar ut graviditeten så fort de plussat, köper vagn och postar överallt på Facebook och instagram redan efter några veckor, när jag själv ältar statistik och inte ens vågar ta i bebispaketet som jag köpte när allt skulle börja. Nu är jag inte sådan att jag nånsin hade tagit en bebis för given efter plus- jag är så van att jobba i vården och ser så mycket skit att jag inte nånsin skulle känt mig säker innan bebis är född och ute med alla kroppsdelar i behåll- men än värre är det ju nu när man vet så väl hur illa det kan gå. Läser alla IVF-bloggar om alla som fått missfall, fått ma, fått göra försök på försök. Det är så himla svårt att ta in att majoriteten faktiskt FÅR behålla sin bebis all the way. För hjärnan ältar "en på fyra, en på fyra".

Nog för att man blir lite galen när man ruvar, men jag kan inte påstå att jag fått nån större sinnesfrid nu heller..! Och imorgon lär jag ha fått för lite sömn som det är varje natt nu, släpa mig upp och tänka "skit samma, det går som det går, inget jag kan påverka, hakuna matata för guds skull".. och sedan lär oron komma krypande igen.

En dag i taget, andas, andas.

Vecka för vecka-info

Vet inte om ni är som jag som gärna tänker på hur långt embryot kommit i sin utveckling dag för dag, isåfall tänkte jag tipsa om dessa rader =)

Första trimestern vecka 1-12
Under den första delen av graviditeten utvecklas embryot från en enda cell till ett foster som har alla kroppsdelar på plats. Det är vanligt att man mår illa under första trimestern, och att det går över sedan.

Vecka 1-2
De två första veckorna av den tid som räknas in i graviditeten är man faktiskt inte gravid. Det beror på att man räknar den senaste mensens första dag som graviditetens första dag.

Vecka 3
Befruktningen sker i början av denna vecka.

Vecka 4
Den här veckan har embryot fått fäste i livmodern. Men än så länge vet många inte att de är gravida. Nervsystemet börjar utvecklas och början till ryggrad och hjärnans båda lober bildas.

Vecka 5
Alla nödvändiga celler finns på plats . Veckorna framöver till vecka 10 är viktiga eftersom alla organ och deras funktioner blir till. Kärlsystemet håller på att utvecklas. Huvud, bål syns tydligt och armar och ben börjar skönjas som små knoppar. Käken utvecklas och redan finns anlag för tio små tänder.

Vecka 6
Mensen har uteblivit i två veckor och många vet nu att de är gravida. Den här veckan börjar hjärtat att slå. Armar och ben ser ut som det de är.

Vecka 7
Embryot är cirka 1 cm långt. Alla organ finns men behöver förfinas lite innan förlossningen.

Vecka 8
Embryot kan göra enklare rörelser.

Vecka 9
Embryot är två till tre centimeter och börjar få ett ansikte med ögon, öron och näsa. Fingrar och tår har bildats. De inre delarna av könsorganen, äggstockar och testiklar finns.

Vecka 10
Embryot kallas från den här veckan för foster. När veckan är slut har de flesta organ bildats. Nu ska den bara växa sig större.

Vecka 11
Yttre könsorganen kan ses. Äggledare och testiklar är färdigbildade. Fostret kan svälja och göra andningsrörelser.

Vecka 12
Efter den här veckan är den största risken för missfall över. Illamående och trötthet börjar avta. Fostret är cirka sex cm långt och väger ungefär 15 gram och kan röra på armar och ben.

(Källa: doktorn.com)

Längre än så här vill jag inte läsa men alla veckor finns omskrivna. För mig räcker det att ta in och hoppas på de första. Och av nån anledning blev jag lite skraj när jag läste om sista trimetern, fick lite "Jag är inte redo!"-panik. Det blir nog några inlägg om förlossningsrädsla sedan, om lille åttlingen får fortsätta växa.. ;)

Seeeeen tid för ultraljud..

Fick tiden igår, onsdagen v 27 som först ska jag kollas! En evighets evighet. Tittar avundsjukt på andra som gjort IVF och får från vecka 6. Och jag ska gå till 8+1. Sitter det på fel ställe kommer det sluta med akutbesök långt innan vecka 8.. känns inte särskilt tryggt!! Men visst, fördelen är väl att OM det sitter rätt och OM hjärtat slår då så kan man få mer info om hur det ser ut, längre tid har ju gått. Sen ska vi köra KUB och även NIPT om allt går vägen så långt. Men den som lever får se (och inte har blött ihjäl av extrauterin graviditet)..

Kom på att jag glömde ett av mina tydligaste symtom. Så-himla-kissnödig. Trodde sånt kom typ i tredje trimestern, men är det inte Lutinus så är det hormonerna som styr. Vaknar typ vid 5 varje morgon och det känns som när man druckit vin en helkväll och står i toakön på krogen och är så kissnödig att man tror man ska gå i bitar ;)

Har exakt 4 dagar kvar på Lutinus och det ska bli så SKÖNT att slippa dem. Kladdet är ju en sak men biverkningar osv..!! Usch. Och jag vill veta vad som är min kropp och vad som är Lutinus. Bort med det. Nu vill jag vara naturlig och få känna att det min kropp visar, det är jag och inget annat. Efter så lång tid med hormonbehandling ska det bli befriande! Hur länge har ni andra kört med Lutinus, eller har ni fått det alls?

Nytt test, symtom, och vad får man egentligen köpa?

Hade ju bestämt att testa igen innan det var dags att ringa kliniken (har ju som jag skrivit innan inte officiell testdag förrän 14/6 så fick rådet att ringa dem först då). Men tålamod är ju inte min starka sida direkt.. Så testade det digitala testet som låg här hemma och väntade, och tadaa- gravid v 2-3! Starkare nivåer alltså. Så imorgon ringer jag RMC och så får de väl tvinga mig att testa om nästa vecka då om de vill, inte för att ett eventuellt missfall skulle hinna få bort allt hcg tills dess. Vill hemskt gärna få samtalet gjort, känns mer verkligt då, och få boka in VUL för att se så att åttling fastnat på rätt ställe! Innan dess vågar jag knappt ens tro på testen. Har smärtor som om någon kört in en tunn smal kniv i ena äggstocken eller där omkring av och till, så snabbt och smärtsamt att jag inte kan gå eller ens stå. Det känns inte jättekul men hoppas det är cystor som ryker och inte nåt som är fel. Dock brukar cystsmärtorna sitta i längre än detta.. men man vet ju aldrig hur kroppen fungerar nu efter IVF och i början på en eventuell på-rätt-plats-graviditet.

Symtom är svårtolkat som vanligt, eftersom jag inte vet vad Lutinus står för. Vet att Lutinus gör att min mage av och till är hopplös, det började direkt med tabletterna, tröttsamt när det händer. Visst, i teorin skulle jag ha kunnat äta nåt dåligt typ varannan var tredje dag meeeen jag tror mer på Lutinus :P Men ska jag spalta upp övriga symtom är de som följer:

-brösten är större och gummibollsaktiga (inte lika ömma som efter stimuleringen, men fortfarande ömma)
-är van att vara uppsvullen av endometriosen men detta är något i hästväg. Jag ser många av dygnets timmar mer ut som en höggravid blåval än en nyplussad kvinna. Hade jag varit lite mindre privat hade jag lagt upp bild, men tro mig, det är väldigt stort o tydligt. Jag kan inte ens dölja det med stor munkjacka o fladdriga mjukisbyxor och har märkt att flera har tittat till på magen. De måtte tro att jag blivit smällfet på rekordtid..
-apropå fet så har jag inga specifika cravings, förutom ett, och det är MAT. Jag trodde inte man kunde få cravings tidigt men min hjärna är väldigt inriktad på mat. Jag tänker nog lika mycket på nästa mål som jag tänker på en eventuell bebis, haha!
-MEN jag njuter inte av min älskade choklad...! Är chockad över detta. Jag som älskar choklad och äter det i princip 350 dagar om året, jag tog några rutor igår och sen.. nä. Åt vindruvor och persika istället. Hade min familj sett detta hade de trott att jag var döende eller något. Men det är bara inte särskilt gott längre.
-konstiga obehag/smärtor i livmoder/äggstocksområdet som går från att liksom bara kännas till att vara som helt hanterbar mensvärk. Detta har jag i timmavis dagligen om man lägger ihop det. Om detta är av graviditeten och inte Lutinus kan jag säga att jag hade befunnit mig på gyn för länge sedan om jag inte vetat om att jag var gravid. Det känns mycket tydligt och helskumt.
-bra hy :D Alltid något!


Som avslutning kan jag nämna att jag köpte en gravidtidning idag. Stod och kikade på omslaget på Ica (utan att ta i tidningen) och såg flera intressanta rubriker som barnvagnstest, förlossningsrädsla, gravidkläder.. Ville köpa men kände att gud, det får jag ju inte. Jag är inte en riktigt säkert gravid, kan man ens räknas som gravid så tidigt, hur dum är jag som inbillar mig att jag kan tänka på sådant, ödet kommer skratta mig i ansiktet när VUL sedan visar att där inget finns.. Men fan heller. Jag gick tillbaka och köpte tidningen. Smög ner den i kassen fort som sjutton ifall nån bekant skulle visa sig, men fick med den hem och läste hela i ett svep. Det skadar väl inte att förbereda sig lite ifall att :)

Tiden står still..

Det känns som att gå och hålla andan. Ett vakuum. Ett försiktigt, försiktigt liv på paus där varje ny dag dels kan vara ett steg närmare målet, men också ett steg längre bort. Det är en underlig känsla att inte veta. Att det kan ha stannat av, utan att jag märker något. Att det kanske sitter fel, att kroppen bara inte förstått att det inte finns liv. Eller att ett litet embryo växer och fixar nya celler i en rasande fart och om nio månader kommer vara flera kilo tung och vila i min famn (det där sista kan/vågar jag inte ens känna in än).

Jag ska inte säga att jag oroar mig konstant, för det gör jag inte. När livmodern krampar till lite extra (jäkla Lutinus!) eller det känns som ett skyfall down there (jäkla Lutinus, igen), då känns det lite jobbigt ett tag. Sedan återgår jag till mitt försiktiga liv. Där jag inte tar in allt, inte vågar känna allt. Där jag ibland surfar på mammabloggar för att sedan sköta jobb osv som om allt vore som vanligt. Försöker få med mannen på tanken om en "babymoon" (resa innan bebis kommer) för att vi ska kunna få rå om varandra och tanka energi. Och blir det ingen bebis har vi ju ändå en resa att se fram emot liksom. Sen ska vi egentligen fixa nytt boende om det blir bebis. Men vem köper nytt innan ultraljudet, nää.. samtidigt, jag som alltid sagt att jag vägrar springa på visningar o flytta höggravid. Då blir det ont om tid om man ska vänta tills man är "säker". För säker blir jag ju aldrig, inte innan bebis är ute och kry. Hur säker ska man vara? Inte lätt.

Har man hängt med i svängen ett tag läser man mycket. Så många som får ma, så många som får missfall, och att våga känna att första försöket kan bli bebis känns girigt. Visst, 35% funkar det för enligt min läkare och det ÄR ju en på tre. Varför skulle det inte kunna bli jag? I och för sig, jag har haft så dålig hälsa de senaste äten, sedan 2010 har jag varit en mycket motvillig stammis hos sjukvården. Nya diagnoser om vart annat, flera operationer. Att min kropp plötsligt skulle fungera känns så väldigt otippat. Tacksamt, oerhört tacksamt, men otippat.

Ska testa mitt andra digitala test till helgen tror jag, förhoppningsvis visar det ju högre nivåer då och då kan jag ringa kliniken och meddela pluset i rätt tid. Få mitt ultraljud. Sedan kanske man kan få börja hoppas på riktigt =)

Tjuvtest, check!

Så här såg det ut i fredags, 10 dagar efter ÄP och 8 dagar efter återföring. Använde även ett från RFSU som var aningens ännu lite svagare än det här (och det tolkade jag negativt, läst trådar på Familjeliv bla om "spökstreck" och på ägglossningstest ser man ju alltid där randen "ska" vara även när det är neg). Planen var att testa lördagen men när man satt där i badrummet på morgonen med test i skåpet, ja då gick det inte. Tolkade alltså detta som negativt, men peppad av fina vännen E skickade jag denna bild till henne (och på bilden syns strecket väl jämfört med i vanligt ljus, det var supersvagt) och hon gratulerade direkt, positivt sade hon!! 

Herregud. 

Så vad gör man? Jo man tar sig till apoteket illa kvickt och köper digitalt, för att slippa titta på streck själv och få bekräftat- E vet vad hon pratar om, men jag vågade knappt tro det var sant. Tog tvåpack för säkerhets skull ;)

Och här är resultatet. (Hade tvåpack av det vanliga CB så offrade en på lördagen också för att kunna ta denna bild som jämförelse, klart positivt även i mina ögon alltså dag 11 efter plock!)

Gravid.

Det kan hända tusen saker och jag tar inte ut något i förskott, så allt känns ganska surrealistiskt. Vet att ca 25% som plussar sedan inte får bebis, och jag vet att jag med mina sjukdomar (endometrios och benägenhet att få blodproppar) har vad vissa läkare kallar "högriskgraviditet". Jag vet det. Mannen vet det, och är lika försiktigt positiv som jag. Det kan vara ett utomkveds så att ägget sitter fel, allt kan hända. Men det känns positivt att det ser starkare ut dagen efter, att det fortfarande stegras. Ska ta ett test till (köpte ju flerpack så kan roa mig med dem) i slutet på nästa vecka och sedan ringa kliniken om det fortfarande verkar gå åt rätt håll, ska ju bokas in tidigt ultraljud för att se så allt ser ut att sitta på rätt ställe. 

Men oavsett hur det går, är det en enorm känsla att få ett plus när man inte vetat om man någonsin skulle få det. Bara den känslan när E skrev att det var positivt, den kan ingen nånsin ta ifrån mig. De tårarna, när jag låg ensam hemma under täcket och läste vad hon skrev, de kom rakt från hjärtat och själen. Jag ville inte släppa det digitala testet på kvällen när jag visat mannen det; låg med det i handen och tittade gång på gång. Fjantigt glad över att den där texten lyser i ett dygn innan den slocknar, över att kunna titta på det igen på morgonen när jag vaknade. Overklighetskänslan är enorm, fast jag kände mig lugnare efter att ha upplevt känslan då när jag trodde att det fäste. 

Tänk att lilla åttling finns kvar <3  

Det börjar bli frestande att tjuvtesta..

Nu har ju min klinik verkligen helgarderat sig när det gäller testdag; 21 dagar efter ÄP. Då hinner ju så gott som alla få mens (enligt vissa kliniker får majoriteten mens inom 14 dagar efter ÄP om man får tro andra bloggar, vilket ju iofs alltid kan vara lite osäkert), särskilt jag som har kort cykel. Men men, man ska ju hinna kunna testa positivt också. Och med lite matte visar det sig att enligt ett antal (tro mig, man kan läsa på en hel del när man ruvar och är lite galen) källor kan man börja testa positivt dag 10-15 efter befruktning. Om då många får mens inom 14 dagar ger det ju att rätt många borde hinna få mens innan de ens hinner testa. Känns ju snopet. Självklart är det ju graviditeten och inte ett test som är nån form av mål, men all denna fokus på test och att sen inte "få" testa utan bli sådär gammaldags nerslagen av tant röd? Hallå, så naturliga kan vi ju inte vara. Ivf-Bebbar tillkommer på de mest kliniska sätt och jag vill gärna få testa om jag har en på gång på precis lika konstgjort vis. ;) Jag vill kunna kolla stickor med hopp!  (Och ja jag vet att det är helt naturligt att man får veta om man är gravid lagom till mensen borde komma. Men varför tusan lägger de testdag så himla sent då?)

Imorgon (detta skrivs nattetid så samma datum liksom) är det 10 dagar sedan plock. Borde vara första ens möjliga chansen att få plus.. fast borde vänta lite till. Dumt bli besviken i onödan fast jag VET att ett tidigt test inte är värt att bli besviken över.

Brösten är i alla fall övertygade om att nåt lattjo är på gång, Lutinus alternativt bebis (vilket som nu är skyldigt) funkar bättre än värsta vadderade bhn. Känns som om jag har jätteboobs gjorda av gummi- ömt gummi. Weird men ser rätt kul ut ;)

Testlagret påfyllt.. (Köp CB:s digitala eller RFSU:s hellre än CB vanliga, dessa är kassa, läste på förpackningen när jag fick hem dem att de egentligen bara har bra säkerhet samma dag som förväntad mens.. medan RFSUs funkar från 4 dagar innan! Synd det inte stod tydligt på hemsidan där jag köpte dem.)

Tre eskimåer till frysen

Av sagda 14 blåsor blev det 16 ägg (vilket enligt läkarna är omöjligt så de måste ha räknat fel på blåsor), varav 8 befruktades och 1 sattes tillbaka, och av de 7 som långtidsodlades har 3 klarat sig till infrysning. Hade givetvis drömt om fler men är väldigt glad att vi fick något och att det är fler än ett- det hade varit så jäkla nervöst att förbereda för FET (fryst återföring) och inte veta om det skulle bli något iom att inte alla klarar upptiningen. Visst, tre är heller ingen garanti, men de skrev att 75% klarar det och då borde ju nåt av tre leverera tycker jag :)

I övrigt har jag känningar i äggstockarna. Det ger massa ångest, för det jag känt innan av Lutinus har bara suttit i livmodern. Men detta känns mer som hotande mens än innan :( Kommer bli en mycket orolig natt..

Att storhandla med ångest (8 dagar efter ÄP)

Det är ju mycket med kroppen hela tiden, men börjar tro att det jag skyllt på Lutinus (bland annat galet uppsvullen osv) nog var med Ovitrellen eller något. För det börjar faktiskt äntligen ge sig lite, inte för att magen är platt direkt men den är inte som om jag vore sexmånadersgravid längre. Igår kunde jag få på mig vanliga byxor, det var rätt skönt kan jag säga. Tajt men skönt att slippa gå i träningsbyxor hela tiden ;) 

Det mest intressanta som hänt är faktiskt att OM embryot fäster och OM jag är en av de som känner det, så kände jag det igår. Låg och skulle ta en powernap på eftermiddagen och fick plötsligt rätt så rejält ont där i nedre regionerna av magen. Inte alls som mensvärk eller de där känningarna jag tror livmodern ger ifrån sig av Lutinus, och även om den sannolika förklaringen säkert är en cysta eller något så brukar det kännas längre ut åt sidan när det är äggstockarna. Detta kändes precis till höger om mitten om man säger så. Höll i sig mindre än en minut men kändes lite svagare även sedan. Tyckte det var lite häftigt faktiskt, alltid håller kroppen på med något i den här processen o det är verkligen inte lätt att veta vad. 

Hade ett gammalt ägglossningstest av CB digital som ju nu är rätt värdelöst för mig. Men vet att ägglossningstest kan reagera på hcg som ju är graviditetshormon så jag använde det i förrgår. Inte för att det hade kunnat reagera på en graviditet än, det är för tidigt, men för att se om ägglossningssprutan gått ur kroppen. Läste nämligen att den kan sitta i uppåt 10 dagar och den kan också ge utslag på gravtest. Vill ju inte testa falskt positivt sen av den anledningen så jag tänkte att det vore bra att kolla  när testet ändå ska slängas annars och nej där var ju inget ( 8 dagar efter jag tagit sprutan). Så nu bör jag ju vara nollställd. Kändes ändå lite deppigt att det var nollat för, ja jag vet inte.. för att det väckte gamla känslor till liv av att ha testat mängder med gånger och aldrig fått positiva besked om något alls? 

Sedan gick jag, dödstrött, och handlade. Det var tvunget men ingen bra idé. Gode gud vad svårt det är att handla rätt! Måste försöka äta lite nyttigare. Mer fisk. Rätt fisk också för sjutton. Mer sallad, grönt måste jag äta mer av, alltid varit dålig på, mest ätit vindruvor och annat som är superbesprutat. Men vilket grönt är bäst? Ekologiskt ska ju vara bra men vilket är egentligen säkrast; ekologiskt från typ Ecuador eller vanliga äpplen från Sverige? Vem har koll på att de verkligen odlar ekologiskt i långtbortistan, fattiga bönder som håller på att förlora skörden, nog lär de väl känna sig tvingade att gasa på med allt de har om nöden kräver? Medan Sverige har superkontroller på det mesta. Gud vad svårt. Kommer fram till att ekologiskt svenskt måste vara bäst. Kruxet är att det finns det typ inget som är än, nån gurka eller tomat kanske man kan få fram- dock inte denna gång. Trött, trött, vad ska man köpa? Frukter med tjockt skal, funkar det fast det är besprutat? 

Överlevde grönsaksdisken. Dags att köpa salladsdressing, pallar inte göra själv, här nånstans så trött och förvirrad att jag helst velat sätta mig i korgen och snyfta lite. Läste på flaskan att det är ost i. 1% ost. Men vilken ost? Är den pastöriserad?? Får ju inte äta opastöriserad ost. Läser på annan flaska att det är färskost i. Minns inte om färskost var förbjudet. Tänker att 1% måste ju kroppen kunna hantera, det är ju pyttelite.. men hittar ändå en annan flaska utan ost och köper den istället. (Den var äcklig, suck.) Går förbi hyllorna med min älskade cola och Pepsi Max. Ingen pepsi här inte, den innehåller mest koffein av allihop, aja baja. Tittar än mer längtansfullt efter Red Bull, tänk at få vara lite pigg.. Förbi safthyllorna efter min Fun Light som jag dricker jämt. Dåligt samvete direkt, fasen allt aspartam, vet man hur det kan påverka en bebis? Jag borde dricka kranvatten. Fast jag avskyr det. Dålig, dålig, eventuellt blivande mamma.  Hur fixar folk allt det här, att gå på Maxi blev ett eldprov av dåligt samvete, oro och allmän vadskajagätaångest. Gick hem, trött, nere, kände att om det blir ett minus vid test ska jag trycka i mig ost, halsa koffeindrycker och äta besprutade vindruvor tills jag storknar. 

Men, dagen efter med lite sömn i kroppen blev det mycket bättre. Önskar jag kunde känna glädjen jag kände vid återföringen men känner mest att jäklar, har man aldrig varit galen innan blir man det under ruvartiden..!! Nu är det en annan dag och en bättre sådan :)