I väntans tider

Och det är en då en jäkla väntan..!

Har fått tid (sent!) för inskrivning på mvc. Fått tid för ultraljud/Kub två veckor efter det, så i fjortonde veckan. I elfte timmen som vanligt när det gäller mhv här (kub kan inte göras senare än v 14 om jag läst rätt). Fått tid (läs: bokat tid privat) i rimlig tid för Nipt som vi kommer ha fått svar på strax innan kub, vilket ju känns rätt ok. Att få allt ungefär samtidigt. Kunna ta beslut om nåt verkar skumt. I värsta fall förbereda för vidrigt fostervattensprov (jag och nålar... usch). Dessutom oro om något verkar fel, DEN skräcken.. Och ändå kan jag knappt oroa mig för det eftersom jag liksom måste oroa mig för fullt för att knyttet ens finns kvar. En sak i taget! Och oron för att något ska vara allvarligt fel är ändå så väldigt mycket mindre än oron för missfall. Orkar knappt tänka tanken. Vissa saker kan man knappt ta in och det här börjar bli en sådan..

Hur mår man annars då, bortsett från den ständiga oron att det numer är inbillning, att jag är skengravid, att det lilla hjärtat slutat slå? (Skräcken som alltid ligger på lut..)
 Jooo.. trött. Sover dåligt som tusan. Tål inte värmen alls bra nattetid (dagtid är det inga problem alls, har alltid varit frusen som bara den), kan inte komma till ro, oro i hela kroppen och ingen ställning är bekväm. Illamående hela natten som gick. Mår lite halvilla större delen av tiden men vill ändå äta non stop. Känns väldigt bakvänt! Inte stramat så farligt över äggstockar och livmoder idag men hade flera starka känningar under helgen som var. Uppblåst som en ballong, ser verkligen lönnfet/supergravid ut, inte skoj alls. Vet inte alls vad jag kan göra åt det.. Jag ser mer än gärna gravid ut, SEN. Tror iofs kanske inte jag är typen som får en sån där fin "hej jag är gravid"-mage utan mer en "Jag vet att jag ser ut som enbart fett men jag lovar det är annat också"-mage, men ändå.
Brösten är fortfarande gummibollar och får mer pigment. Nu vet jag ju inte om jag kommer kunna amma (har väldig respekt för det där och att det inte funkar för alla) men nog sjutton kommer bebis kunna hitta rätt i allafall..! Herregud som jag ser ut. Av och till perfekt hy, sådär strålande som man hört att gravida kan se ut. Sen vaknar jag nästa dag med en triljon finnar över ryggen och typ 20 i pannan..!! Vad fasen! Mannen är inte till nån vidare hjälp. Han pekar på ryggen och säger typ "Du har en gul finne där" (tack så himla mycket för den). Piper jag "Men ta bort den då!!" får han ett äcklat uttryck i ansiktet och tvärvägrar. Mitt förslag om att han ska knipa käft om han ändå inte kan hjälpa mig med skiten verkar han inte ge mycket för. Tur för honom att jag är en sån balanserad kvinna att jag bara fantiserar om att strypa honom och inte faktiskt gör det. ;)

Men först, om tio dagar, nytt ultraljud med svar till Linköping på om de lyckats med att få igång en Riktig Graviditet. Hoppas på att få se ett litet hjärta och gärna lite mer <3 Om allt går vägen kommer vi få reda på könet jättetidigt tack vare nipt och det ser jag/vi fram emot. Det kommer kännas så mycket mer påtagligt när vi får veta nåt om den lilla där inne. Vi är så otåliga! Vill krama bebis nu..!