Det går i vågor

Ja. Det gör ju det, det här med desperationen, barnlängtan, att våga hoppas.. I morse var jag trött. Kände att skit samma, det får gå som det går, blir det så att åttlingen byggt bo och tänker husera i min mage till 2017, då är det bra. Men det går bra om det inte är så också, för att livet går vidare och jag är ju så trött och hur ska jag orka allt och jag orkar inte oroa mig en sekund till och vi har ju tre eskimåer som sitter i frysen och väntar och när jag nån gång har ork kan vi ju försöka med dem..

Sen blir det kväll. Kommer hem från jobbet. Borde städa, ringa en vän, göra nåt nyttigt, ut och gå kanske.. Men jag hamnar framför datorn och läser för hundrade gången om vad som händer med embryot just nu, om det lever. Varje tanke slutar med "OM det lever". OM det växer. OM det fortfarande är något. Om det nånsin suttit där det ska. Om jag hoppats förgäves. Om jag äter fisk så mycket oftare i onödan, är jättenoga med att få i mig frukt & grönt, undviker koffein, ställer mitt känsloliv på paus och håller andan.. i onödan. Så går ännu en kväll, och just när jag skriver detta sätter en rejäl molvärk in i hela livmodern och rädslan börjar krypa inpå. På morgonen är det "var tredje får ju faktiskt bebis, varför skulle det inte vara jag" till att på kvällen bli "25% av de som plussat får missfall, jag är ju dum som tänkt annat för min del, är det dags nu, hur ska jag hantera det ens, jag vet inte alls".. Vågar inte andas.

Men det går över. This too shall pass, på något sätt. Avundas de som glatt basunerar ut graviditeten så fort de plussat, köper vagn och postar överallt på Facebook och instagram redan efter några veckor, när jag själv ältar statistik och inte ens vågar ta i bebispaketet som jag köpte när allt skulle börja. Nu är jag inte sådan att jag nånsin hade tagit en bebis för given efter plus- jag är så van att jobba i vården och ser så mycket skit att jag inte nånsin skulle känt mig säker innan bebis är född och ute med alla kroppsdelar i behåll- men än värre är det ju nu när man vet så väl hur illa det kan gå. Läser alla IVF-bloggar om alla som fått missfall, fått ma, fått göra försök på försök. Det är så himla svårt att ta in att majoriteten faktiskt FÅR behålla sin bebis all the way. För hjärnan ältar "en på fyra, en på fyra".

Nog för att man blir lite galen när man ruvar, men jag kan inte påstå att jag fått nån större sinnesfrid nu heller..! Och imorgon lär jag ha fått för lite sömn som det är varje natt nu, släpa mig upp och tänka "skit samma, det går som det går, inget jag kan påverka, hakuna matata för guds skull".. och sedan lär oron komma krypande igen.

En dag i taget, andas, andas.