Det läskiga ultraljudet!

I förrgår var det dags för det tidiga ultraljudet. I 6+1, bokat på privat klinik i Stockholm. Ni kan ju tänka er nervositeten, men ändå gick det att hålla det lite under kontroll. Försökte tänka på att det skulle kunnas synas dåligt och ändå vara ok.
Kom in i ett mycket underligt väntrum, uppenbarligen delades det med en kiropraktor och någon form av alternativmedicinare. Såg ut som ett apotek från Criminal minds, eller en gammal biologisal från förr med burkar med gudvetvad i (ni som varit i sådana salar vet vad jag menar). Vågade knappt titta ifall det skulle ligga nån kroppsdel där nånstans (!) men det verkade bara vara torkade grejer. Puh. Även den andra tjejen i väntrummet verkade känna samma som jag och hon och hennes kille pratade om att gå och även vi tänkte tanken. Jag bestämde mig dock för att herregud, tjejen som gör undersökningarna ska enligt hemsidan jobba även på ett stort sjukhus och jag har sett hemsidor med läkare som pensionerat sig och hänvisar till denna. Och en kiropraktor i samma lokaler, de är ju också välutbildade.. Bestämde att kolla hur det såg ut på undersökningsrummet och bestämma mig därefter. Inget jäkla vaginalt ultraljud med en undersökare jag inte har förtroende för!

Förväntade mig nästan att få se en undersökare klädd i hemstickad kaftan med yvigt hår och tre kilo halsband i diverse färger slängandes runt halsen.. Men ut kom en välklädd professionell kvinna och direkt jag såg hennes rum slappnade jag av. Det såg rent ut, bra brits, och alldeles tydligt mycket modern och dyr utrustning (jag jobbar inom vården och mhv där jag varit har betydligt sämre grejer). Sa till mannen att "Det här är ok". Kvinnan pratade dessutom verkligen som någon som har koll. Jag var helt inställd på vaginalt ultraljud eftersom det är så tidigt men hon ville prova över magen först. Tänkte att tja vi kanske ser nåt i alla fall, men var inställd på inget alls ur den vinkeln. Men när hon lagt proben på magen så såg jag något nästan direkt. Och jag tyckte att det rörde sig men vågade knappt andas och än mindre prata, men när hon förstorade lite blev det så tydligt.. Hon sa lugnt "och där har vi hjärtat". Där låg jag med tårarna rinnande och ett stort leende. Tittade på mannen som inte är så van att stirra på ultraljudsbilder och inte kunde se något alls. :) Men hon visade och förklarade, sa att knyttet har ca 120 hjärtslag per minut vilket var bra. Storlek som en 6+3 och ligger alltså helt fint, allt såg bra ut. Drygt 6 mm stort. Helt otroligt att något så litet kan ge så mycket hopp, att något så litet kan ha ett litet hjärta som slår!

Vi är fortfarande väldigt, väldigt ödmjuka inför riskerna. Vet att det kan ta slut vilken dag som helst. Men nu vågar jag hoppas litegrann, inte så att jag bara tillåter mig att göra det, utan nu gör jag det. Det går inte att stoppa. Jag har surfat barnvagnar hela kvällen igår, kollat babyskydd.. Skiter det sig så gör det. Jag kan inte hålla mig cool och hålla tillbaka känslorna, och blir det missfall nu då kommer hjärtat brista. Men då får vi försöka hämta oss och tänka på de vi har i frysen. Nu måste vi få glädjas.
Mor/farföräldrar är informerade och även mina syskon. Övriga blir det hysch-hysch för så länge det går, även om jag lär behöva informera kollegorna när semestern är över för att det ska fungera där.

Det är en sån känsla att det finns ett litet hjärta som slår inuti mig förutom mitt eget. Spontant vill jag bara krama den, längtar så tills jag förhoppningsvis nån dag får den möjligheten! Nästa steg är nytt ultraljud via landstinget, om knappt två veckor. Nu sa de på undersökningen att mina äggstockar fortfarande är jättestora efter stimuleringen och rekommenderade ny koll, hoppas verkligen att de börjat lugna sig nästa gång. Jag som skyllt obehaget över livmoder och äggstockar på graviditeten men det kanske delvis har med IVFen att göra. Men bara inget stör graviditeten så får det vara som det är.

Hoppas ni alla har en fin midsommar!!