Tiden står still..

Det känns som att gå och hålla andan. Ett vakuum. Ett försiktigt, försiktigt liv på paus där varje ny dag dels kan vara ett steg närmare målet, men också ett steg längre bort. Det är en underlig känsla att inte veta. Att det kan ha stannat av, utan att jag märker något. Att det kanske sitter fel, att kroppen bara inte förstått att det inte finns liv. Eller att ett litet embryo växer och fixar nya celler i en rasande fart och om nio månader kommer vara flera kilo tung och vila i min famn (det där sista kan/vågar jag inte ens känna in än).

Jag ska inte säga att jag oroar mig konstant, för det gör jag inte. När livmodern krampar till lite extra (jäkla Lutinus!) eller det känns som ett skyfall down there (jäkla Lutinus, igen), då känns det lite jobbigt ett tag. Sedan återgår jag till mitt försiktiga liv. Där jag inte tar in allt, inte vågar känna allt. Där jag ibland surfar på mammabloggar för att sedan sköta jobb osv som om allt vore som vanligt. Försöker få med mannen på tanken om en "babymoon" (resa innan bebis kommer) för att vi ska kunna få rå om varandra och tanka energi. Och blir det ingen bebis har vi ju ändå en resa att se fram emot liksom. Sen ska vi egentligen fixa nytt boende om det blir bebis. Men vem köper nytt innan ultraljudet, nää.. samtidigt, jag som alltid sagt att jag vägrar springa på visningar o flytta höggravid. Då blir det ont om tid om man ska vänta tills man är "säker". För säker blir jag ju aldrig, inte innan bebis är ute och kry. Hur säker ska man vara? Inte lätt.

Har man hängt med i svängen ett tag läser man mycket. Så många som får ma, så många som får missfall, och att våga känna att första försöket kan bli bebis känns girigt. Visst, 35% funkar det för enligt min läkare och det ÄR ju en på tre. Varför skulle det inte kunna bli jag? I och för sig, jag har haft så dålig hälsa de senaste äten, sedan 2010 har jag varit en mycket motvillig stammis hos sjukvården. Nya diagnoser om vart annat, flera operationer. Att min kropp plötsligt skulle fungera känns så väldigt otippat. Tacksamt, oerhört tacksamt, men otippat.

Ska testa mitt andra digitala test till helgen tror jag, förhoppningsvis visar det ju högre nivåer då och då kan jag ringa kliniken och meddela pluset i rätt tid. Få mitt ultraljud. Sedan kanske man kan få börja hoppas på riktigt =)