Ja var är vi nu? Om åttlingsembryot lever och frodas är den ca 5 dygn. Ruvardagar, ja hur räknar man dem? Embryots ålder räknas ju som dag 0 vid ÄP, såklart. Man fyller ju inte ett när man föds liksom. Men ruvardagar, det kan ju både vara hur många dygn jag ruvat.. och även att insättningen är dag 1. Man räknar väl som man vill lite på den punkten, för mig känns det konstigt att inte räkna återföringsdagen. För mig var den så enorm. Så betydelsefull, så det gladaste jag varit med om under hela karusellen. Jag har i alla fall gått med ett (eventuellt) embryo i fyra dagar om jag räknar från första. Fyra dagar av försök att vara väldigt återhållsam med värktabletter (inte så lätt när magen gått crazy och endometriosen frodats efter stimuleringen) och koffein. Jobbade natt igår och unnade mig en halv burk coca cola och en panodil för att palla sista timmarna. Funderade över om stresshormonerna på nattjobbet kommer vara en dålig faktor. Kom på att jag smakat av mannens mat med Chevre i fredags och kollade ostlistan (den ska man såklart inte äta). Tänker att det är nog inte så farligt och åttling borde ju inte ens ha fäst in än. Surfar och undrar när det fäster egentligen.. hittar en läkar/IVF-sida där det står 2-4 dagar. Lättad, har det hänt borde det hänt nu. Kommer på att de kanske menar blastocyster och då är ju åttling inte alls fäst. Hittar nån annanstans att det kan dröja 7-10 dagar. Känns långt. Mer oroande. Av någon anledning känns tiden där det inte är fäst som högrisk i min hjärna, fast det är så enormt mycket som kan gå fel sedan. Men jag vill ju så gärna veta att det kan fästa..
Fick mensvärk på jobbet. Lite knäckt, inte redan, inte ens med mina korta cykler väl? Googlar. Mensvärk kan vara supertidigt graviditetstecken. Kollar för första gången Fass om Lutinus och den kan ofta ge livmodersammandragningar (what the hell, är det en bra egenskap när man vill underlätta för embryo?) och tänker att ok, då kan det vara precis vad som helst. Bara att ignorera.
Vägrar analysera graviditetstecken som många gör. Vet ju att Lutinus kan ge många av dem och att de flesta riktigt tidigt gravida inget känner ändå och att skendräktigheten/inbillningssjukan kan ge fler symtom än det finns kvinnor, typ. Brösten har varit ömma sedan jag började stimulera, illamående kan komma som biverkning osv.
Sammanfattning ändå: Dagen för ÄP och dagen därefter var jobbiga med buken, tredje dagen lättare, sedan fullt hanterbart. Illamående i vågor särskilt dagen efter återföring. Ovanligt lågt sötsug sedan jag började stimulera och det har hållit i sig, inte alls sån sockergalning som jag brukar. Lutinus är sådär lagom ofräscht men kör man med trosskydd funkar det ju (och det måste man, i mitt fall iaf..). Däremot inte så kul att trycka upp den där staven vaginalt tre gånger om dagen..! Den blodförtunnande sprutan känns ok sedan jag började sticka mig i rumpan, jodå jag når ;) Måste ju ha alternativ till magen om det tar sig, kommer ju inte kunna sticka i en utspänd gravidmage känner jag. Får vara blå på rumpan istället.
Vissa stunder är det lättare, vissa känner jag mig oändligt trött och kan till och med känna att skit samma, hur skulle jag orka med ett barn, osv. Antar att det dels är biverkningar, dels effekter av den här cirkusen och någon form av försvar. Jag kommer överleva ett negativt besked, men jag kommer bli mycket ledsen om vi inget fått till frysen. Att köra FET (fryst embryoåterföring) känns hyfsat smidigt men att gå igenom allt med stimulering och nedreglering igen.. nej jag kommer varken hinna innan de semesterstänger, eller hinna få igång orken. Men men, en dag i taget. Imorgon vet kliniken hur många, om några, blastocyster som kan frysas. Hoppas hoppas på flera!
söndag 29 maj 2016
fredag 27 maj 2016
Återföring
Skriver detta en dag efter, för igår var jag slut. Det tog nästan hela dagen att åka fram o tillbaka till Linköping och allting har varit rätt utmattande på nåt sätt, men framförallt har jag fysiskt känt mig väldigt risig tis-tors, dvs egen för ÄP och dagarna efter. Så väldigt svullen, öm i buken, en väldig obehagskänsla (svårt att beskriva) i hela buken och tja så all anspänning mentalt på det.. Måste säga att det varit slitigast hittills. Men idag är det bättre! Har jobbat halvdag och det funkade även om jag är trött nu.
Så- kort om återföringen. Jag hade ju rätt ont i magen och vet sedan innan att min livmoderhals kan vara lite trixig att komma igenom med kateter (de fick jobba lite med det när de skulle spola äggledarna vid tidigare utredning) så jag tog en citodon när vi kom fram. Körningen gick bra, vi fick tid vid 13 vilket var lite mer humant än 07 :) Men man är rätt less på vägen till Linköping efter att ha kört/åkt den tre gånger inom en vecka kan jag säga. Jag fick iaf byta om till tjusiga sjukhusstassen igen, jag som på nåt sätt hade trott att återföringen skulle gå mer till som ett vanligt gynbesök. Fick veta att 8 av de 16 äggen blivit befruktade (vanlig IVF, inte ICSI vilket jag ändå helst ville undvika). 8 kändes ju lite lite, jag vet man ska vara enormt tacksam över det men att bara hälften blir befruktade kändes lågt när man läste om hur andra haft det. MEN- de åtta var av bra kvalitet allihop sa läkaren. Glad fast svårt att ta in, det är liksom bara en siffra som man inte vet vad det blir av i dagsläget.
Ett par skulle få gå före oss och det gick ju bra, jag spexade lite i min fina rock och var allmänt nästan fnissig och upprymd. Äntligen återföring!! Efter denna väntan sedan jag fick remiss till infertilitetsdoktorn och den skickades i juni 2015.. Ännu fnissigare blev jag när läkaren kom och frågade om mannen skulle vara med på införandet. Det tyckte vi ju att han gärna skulle om han fick och det ville sjukhusmänniskorna också så då fick även han byta om.. hehehe. Sedan noterade läkaren att han har "rätt håriga ben" och sa att hon skulle hämta vita strumpor även till honom. Ni som sett de höga vita sockorna a la världens fulaste stay-ups förstår nog att jag tyckte att det var väldigt roligt. (Sedan förbarmade de sig över min-tydligen-håriga man och han fick vita sjukhusbyxor istället. Attan.) Över byxorna fick han ha en gul lång rock som knäpptes i ryggen, blå tossor och hårnät. Jag tvingade honom att vara med på bild mellan skrattattackerna och det var nog bara i medlidande över mitt tillstånd han gick med på det. Nu har vi iallafall hårnätsbilder på en leende eventuell mamma och en lite mer motsträvig eventuell pappa om det blir nåt av åttlingen ;)
Återföringen i sig då. Upp i stolen, rätt mysigt rum med lite dämpad belysning (typiskt för ultraljud, de ska ju se något liksom) och faktiskt avslappnande musik o bakgrunden. Trevlig kontrast till att bli inkastad på sal där 5 kvinnor skulle trängas mellan draperier och klä om, liksom. Jag gillar ju inte direkt att få in instrument och med den svullnaden och smärtan jag haft över äggstockarna kände jag att det här lär nog kännas, men läkaren var smidig och det fungerade. Plötsligt sa de "Ser ni den där!?" och då var det bara att katetern var på plats. Lite kul ändå iofs att se nånting röra sig på en skärm som egentligen är inuti en..! Har ju sett mängder med ultraljud på mina äggstockar men att se nåt som rör sig på insidan som liksom inte hör dit, det var lite speciellt ändå. Sedan fick jag rabbla personnumret igen liggandes med kateter o instrument up there (hade redan gjort det när vi kom till sjukhuset och när vi kom in i salen) och ungefär då började jag fråga dem hur ofta de satt tillbaka fel ägg ;) Man måste få noja lite ju! Inser att det är totalt utanför min kontroll så har valt att försöka att inte tänka på sånt men frågan är ju fri. De erkände dock inga anekdoter men sa bara att får en fel får ju även nån annan fel.. Kan ju bli intressant föräldraspårning om sånt upptäcks många år senare!
Nåväl, till sist sa läkaren att nu är det på plats, och vi såg något mycket litet ljust på skärmen. Vill minnas att hon sa något om att själva embryot (hon kallade det foster först men rättade sig själv, fast mig gjorde det verkligen inget, det kändes bara mer verkligt) var ca 0,1 mm. Men vi såg något ändå på skärmen. Då trillade det en tår..
Sedan upp och ut, fast jag egentligen hade velat ligga kvar och kniiipa.. Man ska ju vara kissnödig inför momentet och läkaren sa att jag nu skulle tillbaka till britsen och ligga still i tio minuter, kissa fick jag göra innan eller efter. Kan säga att jag tassade extremt försiktigt till britsen och parkerade mig där och ville absolut inte nånsin aldrig gå. Hade nog legat kvar än om inte mannen tyckt efter en kvart att nu skulle vi väl röra på oss ;) Det och insikten om att jag aldrig skulle känna mig "klar" med att ligga ner var det enda som fick upp mig. Det var bara så att oavsett om jag legat ner en kvart eller fyra timmar så hade det inte känts nog. Så upp och på toa, och väl där kändes det återigen som att "Gud tänk om det åker ut nu, aaaaah, herregud" men insåg att det känslan har nog väldigt många kvinnor haft på den toaletten innan mig och att det var bara att fixa pinkandet och åka hem. Men jag fällde ryggen på sätet och låg halvt nerhasad de tre timmarna hem och det var rätt skönt mentalt :)
De 7 som befruktats men inte återförts (är inte sju typ ett turnummer..?) ska odlas vidare till måndag och sedan frysas in om något ser ok ut. Nervösa dagar, hoppas verkligen att det blir flera till frysen! Sexdagars känns som lång tid, mycket som kan gå fel på den tiden, men det är ju tyvärr helg så jag förstår att de inte går in och fixar sånt en söndag. Vill att flera ska klara sig såklart för att chanserna blir fler, och mycket för att det känns bra att ha flera vid ett eventuellt nytt försök med upptining. Fixar något inte att tinas är det ju skönt om det finns fler liksom. Får se vad det står på brevet som kommer sedan..
Testdag officiellt 14/6, tre veckor efter ÄP. Jag kommer med största sannolikhet tjuvtesta på helgen, vi har helgen tillsammans då och vill gärna ta testet när han är med och jag är ledig och kan hantera ett sannolikt besked i fred. Dock har jag så kort cykel i vanliga fall att jag är rätt övertygad om att mensen kommer komma i god tid före testdag om det inte tagit sig.. Hoppas på lilla åttlingen nu <3
Så- kort om återföringen. Jag hade ju rätt ont i magen och vet sedan innan att min livmoderhals kan vara lite trixig att komma igenom med kateter (de fick jobba lite med det när de skulle spola äggledarna vid tidigare utredning) så jag tog en citodon när vi kom fram. Körningen gick bra, vi fick tid vid 13 vilket var lite mer humant än 07 :) Men man är rätt less på vägen till Linköping efter att ha kört/åkt den tre gånger inom en vecka kan jag säga. Jag fick iaf byta om till tjusiga sjukhusstassen igen, jag som på nåt sätt hade trott att återföringen skulle gå mer till som ett vanligt gynbesök. Fick veta att 8 av de 16 äggen blivit befruktade (vanlig IVF, inte ICSI vilket jag ändå helst ville undvika). 8 kändes ju lite lite, jag vet man ska vara enormt tacksam över det men att bara hälften blir befruktade kändes lågt när man läste om hur andra haft det. MEN- de åtta var av bra kvalitet allihop sa läkaren. Glad fast svårt att ta in, det är liksom bara en siffra som man inte vet vad det blir av i dagsläget.
Ett par skulle få gå före oss och det gick ju bra, jag spexade lite i min fina rock och var allmänt nästan fnissig och upprymd. Äntligen återföring!! Efter denna väntan sedan jag fick remiss till infertilitetsdoktorn och den skickades i juni 2015.. Ännu fnissigare blev jag när läkaren kom och frågade om mannen skulle vara med på införandet. Det tyckte vi ju att han gärna skulle om han fick och det ville sjukhusmänniskorna också så då fick även han byta om.. hehehe. Sedan noterade läkaren att han har "rätt håriga ben" och sa att hon skulle hämta vita strumpor även till honom. Ni som sett de höga vita sockorna a la världens fulaste stay-ups förstår nog att jag tyckte att det var väldigt roligt. (Sedan förbarmade de sig över min-tydligen-håriga man och han fick vita sjukhusbyxor istället. Attan.) Över byxorna fick han ha en gul lång rock som knäpptes i ryggen, blå tossor och hårnät. Jag tvingade honom att vara med på bild mellan skrattattackerna och det var nog bara i medlidande över mitt tillstånd han gick med på det. Nu har vi iallafall hårnätsbilder på en leende eventuell mamma och en lite mer motsträvig eventuell pappa om det blir nåt av åttlingen ;)
Återföringen i sig då. Upp i stolen, rätt mysigt rum med lite dämpad belysning (typiskt för ultraljud, de ska ju se något liksom) och faktiskt avslappnande musik o bakgrunden. Trevlig kontrast till att bli inkastad på sal där 5 kvinnor skulle trängas mellan draperier och klä om, liksom. Jag gillar ju inte direkt att få in instrument och med den svullnaden och smärtan jag haft över äggstockarna kände jag att det här lär nog kännas, men läkaren var smidig och det fungerade. Plötsligt sa de "Ser ni den där!?" och då var det bara att katetern var på plats. Lite kul ändå iofs att se nånting röra sig på en skärm som egentligen är inuti en..! Har ju sett mängder med ultraljud på mina äggstockar men att se nåt som rör sig på insidan som liksom inte hör dit, det var lite speciellt ändå. Sedan fick jag rabbla personnumret igen liggandes med kateter o instrument up there (hade redan gjort det när vi kom till sjukhuset och när vi kom in i salen) och ungefär då började jag fråga dem hur ofta de satt tillbaka fel ägg ;) Man måste få noja lite ju! Inser att det är totalt utanför min kontroll så har valt att försöka att inte tänka på sånt men frågan är ju fri. De erkände dock inga anekdoter men sa bara att får en fel får ju även nån annan fel.. Kan ju bli intressant föräldraspårning om sånt upptäcks många år senare!
Nåväl, till sist sa läkaren att nu är det på plats, och vi såg något mycket litet ljust på skärmen. Vill minnas att hon sa något om att själva embryot (hon kallade det foster först men rättade sig själv, fast mig gjorde det verkligen inget, det kändes bara mer verkligt) var ca 0,1 mm. Men vi såg något ändå på skärmen. Då trillade det en tår..
Sedan upp och ut, fast jag egentligen hade velat ligga kvar och kniiipa.. Man ska ju vara kissnödig inför momentet och läkaren sa att jag nu skulle tillbaka till britsen och ligga still i tio minuter, kissa fick jag göra innan eller efter. Kan säga att jag tassade extremt försiktigt till britsen och parkerade mig där och ville absolut inte nånsin aldrig gå. Hade nog legat kvar än om inte mannen tyckt efter en kvart att nu skulle vi väl röra på oss ;) Det och insikten om att jag aldrig skulle känna mig "klar" med att ligga ner var det enda som fick upp mig. Det var bara så att oavsett om jag legat ner en kvart eller fyra timmar så hade det inte känts nog. Så upp och på toa, och väl där kändes det återigen som att "Gud tänk om det åker ut nu, aaaaah, herregud" men insåg att det känslan har nog väldigt många kvinnor haft på den toaletten innan mig och att det var bara att fixa pinkandet och åka hem. Men jag fällde ryggen på sätet och låg halvt nerhasad de tre timmarna hem och det var rätt skönt mentalt :)
De 7 som befruktats men inte återförts (är inte sju typ ett turnummer..?) ska odlas vidare till måndag och sedan frysas in om något ser ok ut. Nervösa dagar, hoppas verkligen att det blir flera till frysen! Sexdagars känns som lång tid, mycket som kan gå fel på den tiden, men det är ju tyvärr helg så jag förstår att de inte går in och fixar sånt en söndag. Vill att flera ska klara sig såklart för att chanserna blir fler, och mycket för att det känns bra att ha flera vid ett eventuellt nytt försök med upptining. Fixar något inte att tinas är det ju skönt om det finns fler liksom. Får se vad det står på brevet som kommer sedan..
Testdag officiellt 14/6, tre veckor efter ÄP. Jag kommer med största sannolikhet tjuvtesta på helgen, vi har helgen tillsammans då och vill gärna ta testet när han är med och jag är ledig och kan hantera ett sannolikt besked i fred. Dock har jag så kort cykel i vanliga fall att jag är rätt övertygad om att mensen kommer komma i god tid före testdag om det inte tagit sig.. Hoppas på lilla åttlingen nu <3
onsdag 25 maj 2016
Äggplock!
Igår var det då dags! Äggplocket, dagen Ä, dagen då det skulle bli kvitto på vad mina kära äggstockar lyckats jobba fram. Hade börjat få mer obehag av dem under helgen, mer svullen och spänd, liksom en tyngdkänsla. Var inte direkt några problem att undvika motion om jag säger så :P (Innan dess har jag tyckt att de fysiska besvären av IVFen varit rätt milda mot vad jag förberett mig på. Är man van vid endometrios med svullnad och smärta och jobbiga hormonella biverkningar så verkar det inte som nån jättegrej för mig att klara en IVF rent kroppsligt, faktiskt, åtminstone fram till ÄP.)
Vi hade ju bokat hotell, Best Western Priceless-nånting centralt i Linköping. Mysigt, fint rum och helt ok restaurang vid lobbyn. När vi var där hade de stängt för att fixa till pool på takterassen, det hade varit nåt det! Inte för att jag hade vågat bada så nära inpå men ändå :) Kändes helt rätt att ha hotell och kunna vara på plats, hade inte velat sitta i bilen vid 4 på morgonen och noja över bil, köer osv. Vi fick ändå några timmars sömn vilket var skönt.
Vaknade på morgonen av larmet, skulle dricka 2 dl söt vätska två timmar innan vi skulle vara på sjukhuset (hade förberett med en äpplemer) och ta två panodil. Sedan försöka somna om lite, gick väl sådär. Sen upp och duscha och det kändes verkligen att nu var kroppen riktigt igång, kände mig öm och svullen i buken och varmvattnet i duschen hjälpte först inte alls. Sedan när jag väl stått en stund ville jag absolut inte gå ut utan vara kvar i värmen, tja typ för alltid.. Påklädning och sen till sjukhuset. Mannen fick äta god hotellfrukost, jag hade bara fjärilar i magen. Snabbt in på RMC, visa leg, mannen fick en plastmugg och gå iväg för att göra sitt (han var inte så avslappnad kan man lugnt säga). Jag blev visad till min brits, hade även litet skåp att låsa och skynken att dra för. Order- byt om, gå och kissa. Tjusig outfit bestående av rock i tyg, hårnät, långa vita stumpar och så blå tossor (såna där blå plastgrejer) ovanpå för att skida strumporna. Bh fick jag ha om jag ville och den behöll jag. Kändes lite osäkert men ville ändå ha nåt som var jag på mig, om ni förstår. Ett litet uns av integritet när man snart ska visa upp hela underlivet för personal..
Sen fick jag kanyl i armen, satt av min favoritsköterska som jag pratat med flera gånger i telefon. Mannen dök inte upp, han slet med sin del av det hela i nåt rum och jag hade ingen aning om hur det gick, och jag fick själv skriva under papper på att jag godkänner nedfrysning av eventuella ägg. Mannen skulle skriva under dels det, dels att han går med på att det återförs ägg i hans sambos/makas/partners kropp. Jag gillade inte alls formuleringen, lät så väldigt stenålders och vadå ha hans tillåtelse, det gällde ju även med donerade spermier.. Ja jag vet att lagen ser ut som de gör men på nåt plan retar det mig lite ändå. Att jag ska behöva hans underskrift för att få tillbaka MINA ägg.
Nåja, de fick ta iväg mig till operationssalen innan han kom tillbaka. Det skulle vara två läkare, en jag träffat innan och en till som var den som stod på alla papper. Gillade inte att behöva ha en tredje läkare och gillade inte alls att hon inte kom och presenterade sig. Uppfattade det som att överläkaren jag träffat sist skulle vara med för att hjälpa till och där slog misstänksamheten till, vill inte vara försökskanin för nån ny läkare, jag vet jag vet att alla måste lära sig nån gång men just där o då var jag en stor egoist och ville fan inte vara den de lär sig på. Jag vill ha ut mina ägg av proffs, vill inte riskera något, vill inte ha fler personer där nere än vad som är ett måste.. Frågade överläkaren om det var en ny läkare jag skulle få och hon var specialist sas det. Hade ändå önskat att vederbörande kommit och sagt hej innan man skulle in! Nu blev jag inledd i rummet och det var verkligen fullt med folk. Jag hade överläkaren bredvid mig och det var 5-6 pers till där inne och med den kunskap om vård som jag har kändes det väldigt mycket med totalt 7 inom vårdpersonalen på plats. Kände mig superotrygg och ville veta vilka de var men blev ombedd att rabbla mitt och mannens personnummer. Mitt eget gick med svag röst, mannens? Han kunde varit född på månen 1721 för allt vad min hjärna ville dela med sig. Den panikade. De fick säga dagen och det kunde jag känna igen och så långt kom vi bara. De fyra sista har jag aldrig kunnat..
Skulle iaf ta plats på britsen och lägga benen i vad som såg ut som plastiga summerade jättestövlar så de kan spänna fast en där. Kändes inte ok nånstans. Hade en ung kille som vankade runt och såg uttråkad ut precis nedanför och jag kände bara att nope, jag lägger inte upp hela underlivet i ansiktet på någon jag inte ens vet vad han gör där och som bara ser dryg ut. Jag visste då vem som skulle assistera läkaren, vem som var ansvarig för narkosen, och att två var läkare. Jag hade INGEN aning om vad han skulle tillföra och jag panikade igen. Grät och bad att han skulle gå väck för jag kände mig otrygg. Tack gud för raska kvinnor för de körde ut honom på två sekunder, sur var han men det skiter jag i. Hade han gjort som de andra och sagt sitt namn och vad han skulle göra där hade det säkert varit helt lugnt. Men ska man gå runt o vara dryg behöver man inte göra det mellan mina ben (och jag vet att han säkert sett hundra innan mig, men nu gällde det mig). Tja, vad säger man. Det är inte vackert när de ska söva mig, jag är livrädd och har haft för många dåliga upplevelser förr av vården. Men överläkaren och sköterskan var underbara och jag kunde slappna av till slut. Jag är verkligen tacksam över hur de bemötte mig i en mycket svag och ömtålig stund.
I mitt lilla bås fanns sedan mannen när jag kom tillbaka, så glad att se honom. Ont som f-n hade jag dock och fick morfin, låg och höll mig i grindarna på sängen och var riktigt påverkad. Helt oförberedd på det var jag dessutom, för det var min "friska" äggstock som gjorde skitont. Fick ketogan som hjälpte fint, kvicknade till (fördelen med att ha skitont efter narkos är att man vaknar rätt snabbt..), fick fika och de underbara sköterskan kom och visade ett papper om att de fått ut 16 ägg. 16!!! Precis när jag hade börjat vakna till hade nån tittat in o sagt att de punkterat 14 blåsor vilket ju var jättebra och mer än väntat. Hur kunde 14 blåsor bli 16 ägg?? Låg med ett stort leende på britsen. Sån lycka. Så euforiskt, 16 ägg, det är ju galet underbart!! Mannen fattade inte riktigt vidden av hur bra det var så det var svårt att förklara ;)
Vid hemgången sa sköterskan att hon var förvånad, de brukar på 10 blåsor få kanske 7 ägg. Hon hade knappt varit med om att det varit jackpot i samtliga. Glädjen!!
Nu har det varit tungt hemma, är stor och svullen och varje steg är obekvämt. Är säkert överstimulerad till viss del och hoppas att det ska ge sig snart, är som känslan är efter att man spytt flera gånger, magen känns öm inifrån på nåt sätt. Inga byxor funkar om man säger så, skönt det är varmt så man kan ha leggings.
Idag är det viss oro, om inga ägg blivit befruktade ringer de, annars inte. Vet inte ens hur jag skulle klara av det mentalt om så många ägg inte funkat alls. Det är så jobbigt att tänka på att jag knappt orkar vara nervös, det är för jobbigt att ta in. Imorgon, om ingen ringer- då är det återföring!!
Vi hade ju bokat hotell, Best Western Priceless-nånting centralt i Linköping. Mysigt, fint rum och helt ok restaurang vid lobbyn. När vi var där hade de stängt för att fixa till pool på takterassen, det hade varit nåt det! Inte för att jag hade vågat bada så nära inpå men ändå :) Kändes helt rätt att ha hotell och kunna vara på plats, hade inte velat sitta i bilen vid 4 på morgonen och noja över bil, köer osv. Vi fick ändå några timmars sömn vilket var skönt.
Vaknade på morgonen av larmet, skulle dricka 2 dl söt vätska två timmar innan vi skulle vara på sjukhuset (hade förberett med en äpplemer) och ta två panodil. Sedan försöka somna om lite, gick väl sådär. Sen upp och duscha och det kändes verkligen att nu var kroppen riktigt igång, kände mig öm och svullen i buken och varmvattnet i duschen hjälpte först inte alls. Sedan när jag väl stått en stund ville jag absolut inte gå ut utan vara kvar i värmen, tja typ för alltid.. Påklädning och sen till sjukhuset. Mannen fick äta god hotellfrukost, jag hade bara fjärilar i magen. Snabbt in på RMC, visa leg, mannen fick en plastmugg och gå iväg för att göra sitt (han var inte så avslappnad kan man lugnt säga). Jag blev visad till min brits, hade även litet skåp att låsa och skynken att dra för. Order- byt om, gå och kissa. Tjusig outfit bestående av rock i tyg, hårnät, långa vita stumpar och så blå tossor (såna där blå plastgrejer) ovanpå för att skida strumporna. Bh fick jag ha om jag ville och den behöll jag. Kändes lite osäkert men ville ändå ha nåt som var jag på mig, om ni förstår. Ett litet uns av integritet när man snart ska visa upp hela underlivet för personal..
Sen fick jag kanyl i armen, satt av min favoritsköterska som jag pratat med flera gånger i telefon. Mannen dök inte upp, han slet med sin del av det hela i nåt rum och jag hade ingen aning om hur det gick, och jag fick själv skriva under papper på att jag godkänner nedfrysning av eventuella ägg. Mannen skulle skriva under dels det, dels att han går med på att det återförs ägg i hans sambos/makas/partners kropp. Jag gillade inte alls formuleringen, lät så väldigt stenålders och vadå ha hans tillåtelse, det gällde ju även med donerade spermier.. Ja jag vet att lagen ser ut som de gör men på nåt plan retar det mig lite ändå. Att jag ska behöva hans underskrift för att få tillbaka MINA ägg.
Nåja, de fick ta iväg mig till operationssalen innan han kom tillbaka. Det skulle vara två läkare, en jag träffat innan och en till som var den som stod på alla papper. Gillade inte att behöva ha en tredje läkare och gillade inte alls att hon inte kom och presenterade sig. Uppfattade det som att överläkaren jag träffat sist skulle vara med för att hjälpa till och där slog misstänksamheten till, vill inte vara försökskanin för nån ny läkare, jag vet jag vet att alla måste lära sig nån gång men just där o då var jag en stor egoist och ville fan inte vara den de lär sig på. Jag vill ha ut mina ägg av proffs, vill inte riskera något, vill inte ha fler personer där nere än vad som är ett måste.. Frågade överläkaren om det var en ny läkare jag skulle få och hon var specialist sas det. Hade ändå önskat att vederbörande kommit och sagt hej innan man skulle in! Nu blev jag inledd i rummet och det var verkligen fullt med folk. Jag hade överläkaren bredvid mig och det var 5-6 pers till där inne och med den kunskap om vård som jag har kändes det väldigt mycket med totalt 7 inom vårdpersonalen på plats. Kände mig superotrygg och ville veta vilka de var men blev ombedd att rabbla mitt och mannens personnummer. Mitt eget gick med svag röst, mannens? Han kunde varit född på månen 1721 för allt vad min hjärna ville dela med sig. Den panikade. De fick säga dagen och det kunde jag känna igen och så långt kom vi bara. De fyra sista har jag aldrig kunnat..
Skulle iaf ta plats på britsen och lägga benen i vad som såg ut som plastiga summerade jättestövlar så de kan spänna fast en där. Kändes inte ok nånstans. Hade en ung kille som vankade runt och såg uttråkad ut precis nedanför och jag kände bara att nope, jag lägger inte upp hela underlivet i ansiktet på någon jag inte ens vet vad han gör där och som bara ser dryg ut. Jag visste då vem som skulle assistera läkaren, vem som var ansvarig för narkosen, och att två var läkare. Jag hade INGEN aning om vad han skulle tillföra och jag panikade igen. Grät och bad att han skulle gå väck för jag kände mig otrygg. Tack gud för raska kvinnor för de körde ut honom på två sekunder, sur var han men det skiter jag i. Hade han gjort som de andra och sagt sitt namn och vad han skulle göra där hade det säkert varit helt lugnt. Men ska man gå runt o vara dryg behöver man inte göra det mellan mina ben (och jag vet att han säkert sett hundra innan mig, men nu gällde det mig). Tja, vad säger man. Det är inte vackert när de ska söva mig, jag är livrädd och har haft för många dåliga upplevelser förr av vården. Men överläkaren och sköterskan var underbara och jag kunde slappna av till slut. Jag är verkligen tacksam över hur de bemötte mig i en mycket svag och ömtålig stund.
I mitt lilla bås fanns sedan mannen när jag kom tillbaka, så glad att se honom. Ont som f-n hade jag dock och fick morfin, låg och höll mig i grindarna på sängen och var riktigt påverkad. Helt oförberedd på det var jag dessutom, för det var min "friska" äggstock som gjorde skitont. Fick ketogan som hjälpte fint, kvicknade till (fördelen med att ha skitont efter narkos är att man vaknar rätt snabbt..), fick fika och de underbara sköterskan kom och visade ett papper om att de fått ut 16 ägg. 16!!! Precis när jag hade börjat vakna till hade nån tittat in o sagt att de punkterat 14 blåsor vilket ju var jättebra och mer än väntat. Hur kunde 14 blåsor bli 16 ägg?? Låg med ett stort leende på britsen. Sån lycka. Så euforiskt, 16 ägg, det är ju galet underbart!! Mannen fattade inte riktigt vidden av hur bra det var så det var svårt att förklara ;)
Vid hemgången sa sköterskan att hon var förvånad, de brukar på 10 blåsor få kanske 7 ägg. Hon hade knappt varit med om att det varit jackpot i samtliga. Glädjen!!
Nu har det varit tungt hemma, är stor och svullen och varje steg är obekvämt. Är säkert överstimulerad till viss del och hoppas att det ska ge sig snart, är som känslan är efter att man spytt flera gånger, magen känns öm inifrån på nåt sätt. Inga byxor funkar om man säger så, skönt det är varmt så man kan ha leggings.
Idag är det viss oro, om inga ägg blivit befruktade ringer de, annars inte. Vet inte ens hur jag skulle klara av det mentalt om så många ägg inte funkat alls. Det är så jobbigt att tänka på att jag knappt orkar vara nervös, det är för jobbigt att ta in. Imorgon, om ingen ringer- då är det återföring!!
söndag 22 maj 2016
Säg NÅGOT men inte vad som helst
Okej, nu får det bli ett inlägg om vad folk säger till oss utan kids. Eller oss som på annat sätt sörjer, går igenom skit, osv. För det finns ingen hejd på dumheterna, verkligen inte, även om det säkert ofta är välment.
För egen del är jag just pga dåliga kommentarer och mina allmänna integritets-issues väldigt tyst om IVFen. Inte ens alla mina närmaste vet, inte syskon heller, två vänner och mamma är de enda. När jag gick igenom utredning för cervixcancer fick jag höra så vansinnigt skitkassa kommentarer när nån fick veta att det räcker för en livstid. Vill inte citera de värsta av risk för att bli identifierad men kan säga att saker i stil med "aha men får du cellgifter blir du ju smal i alla fall" dundrade in på listan över idiotier. (Största skämtet var att en kille som levererat en dylik kommentar sedan inte alls fattade varför jag inte ville dejta honom.. gode gud. Jag hade aldrig dejtat människan av tusen anledningar men den kommentaren räckte för sig själv till ett stort rungande ALDRIG I LIVET!) I och med att jag hade en gyncancer kom just infertilitetsfrågan upp en del och jag fick där tillräckligt med psykbryt för att helt bestämt mörka IVFen.
Så. Lite enkla saker att undvika, utan inbördes ordning:
1. Säg inte hurtigt att det är ju bara att adoptera om det inte funkar. För det första, man måste få sörja om man inte kan få egna barn. Det är som att säga till någon som förlorat ett barn att "Ni kan ju få fler!". En sorg är en sorg, punkt. Och vid gudar, har människor så usel koll på hur svårt det är att adoptera? Det är inte som att man kan lämna in en blankett och sen kommer DHL med ett stycke nykläckt frisk bebbe med kanske lite annan hudton än föräldrarna, invirad i gulliga filtar och med gratulationskort från bio-hemmet. Nej. Det kan ta åratal, kosta massor med pengar, och sällan blir det en bebis utan oftare ett äldre barn. Många med skador/svårigheter av sin tuffa start i livet och kanske under fostertiden. Jag har bekanta som fått åka runt lokalt i Ryssland och kämpat i evigheter för att få hem just deras lille pojk. Andra bekanta som sågs som för gamla men de fick på nåder adoptera om de tog emot ett äldre syskonpar vilket de glatt gjorde- men lätt har det inte varit. Sådana som mig som är sjuka och regelbundet måste medicinera får heller inte adoptera från alla länder, i vissa måste man vara gift och ha varit det ett tag för att få gå igenom processen, osv. Det finns oändligt mycket om och men och adoption kan vara helt fantastiskt, men det är inte nåt man gör på en höft och det är verkligen inte ett alternativ för alla. Av olika anledningar.
2. Säg inte att det bara är att "slappna av" så kommer storken flygande i ljusets hastighet. Det är dels skuldbeläggande som fan (alltid tjejens fel vet ni, om hon bara slappnade aaaaav skulle det funka), dels är det ett svårt råd att lyda, dels har du sannolikt NOLL belägg för att det hjälper. Ihopväxta äggledare snurrar inte upp sig om man mantrar mors lilla olle i solnedgången. Taskiga spermier simmar inte bättre för att man gör hunden varje morgon. Och min endometrios upphör inte om de så söver mig halvdöd. Stress är säkert inte en positiv faktor för något här i världen och om du är orolig för hur tjejen MÅR är det ok att ta det snacket, om du står så nära att du känner att du kan det. Men då ska det vara ur perspektivet "hur mår du, vad kan vi göra för att minska stressen, hur kan vi hjälpa dig ta hand om dig i det här" och inte för att belysa hennes bristfälliga mentala inställning som delorsak i infertilitet.
3. "Barn är inte så roliga ändå" eller liknande. Eh va? Om det kommer från en barnlös som själv ogillar barn är det ändå ett kasst argument för den som kämpar för att bli gravid vill ju uppenbarligen ha barn. När det kommer från de som redan har barn (det är bara av sådana jag hört det) blir det bara..skumt. Alltså, jag o de flesta andra, hoppas jag, vet att barn inte alltid är en dans på rosor. Att det kommer vara skitjobbigt och att livet kommer ändras massor. Men att säga att barn inte är särskilt kul är liksom inget vidare argument ändå, enligt mig..
4. Antyd/säg aldrig att vad-nu-paret-gör är nån form av substitut. Jag har hund och har haft i många år och velat ha sedan jag var mycket liten (långt innan jag ville ha barn!) och vet inte hur många gånger jag fått frågan om det är för att jag inte kan få barn. Jag fick frågan långt innan jag visste att jag inte var superfertil, jag fick frågan redan när jag var i 25-årsåldern och såg mig själv som rätt så frisk. Det är sjuk oartigt och inget man nånsin ska gagga om. Lägg av. Om nån har hund, katt, marsvin eller vandrar i Himalaya kan de faktiskt göra det för att de gillar marsvin eller alpvandringar. Man slutar inte vara människa för att man inte har barn. Man kan ha andra intressen förutom barn. Och om nån nu har något som substitut så är det vederbörandes grej och inget man bör kackla om om man inte har fått mandat att göra det av personen/paret själva.
5. Kom inte med tips helt lättvindigt. Det här är svårt, för tips kan ju vara helt välvilligt och bra, men tänk efter före. Skuldbelägg inte. Har du nån som helst vetenskaplig grund för ditt lilla tips eller läste du det på nåt diskussionsforum där användare XYZ hävdar att gnaga på ett ekollon gjorde att JUST den ivfen tog sig? Det kan inte ha varit så att det skulle ha tagit sig ändå, även utan ekollon..? Desperata människor är duktiga på att slösa pengar, tid och känslor på de mest desperata tips som dyker upp. Det är mänskligt. Förstärk inte ångesten utan att ha bra på fötterna. Det gäller givetvis inte tips om bra kliniker/läkare/läkemedel som fungerat mot biverkningar/osv. Men tänk på att det alltid är bäst att fråga sin klinik/läkare/sköterska innan man börjar laborera med olika läkemedel man har hemma. Var rädda om er.
Finns massa mer skräp som folk häver ur sig men nu har jag skrivit av mig för idag känner jag ;) Dela gärna med er om era värsta exempel så kan vi förfasa oss ihop, haha.
För egen del är jag just pga dåliga kommentarer och mina allmänna integritets-issues väldigt tyst om IVFen. Inte ens alla mina närmaste vet, inte syskon heller, två vänner och mamma är de enda. När jag gick igenom utredning för cervixcancer fick jag höra så vansinnigt skitkassa kommentarer när nån fick veta att det räcker för en livstid. Vill inte citera de värsta av risk för att bli identifierad men kan säga att saker i stil med "aha men får du cellgifter blir du ju smal i alla fall" dundrade in på listan över idiotier. (Största skämtet var att en kille som levererat en dylik kommentar sedan inte alls fattade varför jag inte ville dejta honom.. gode gud. Jag hade aldrig dejtat människan av tusen anledningar men den kommentaren räckte för sig själv till ett stort rungande ALDRIG I LIVET!) I och med att jag hade en gyncancer kom just infertilitetsfrågan upp en del och jag fick där tillräckligt med psykbryt för att helt bestämt mörka IVFen.
Så. Lite enkla saker att undvika, utan inbördes ordning:
1. Säg inte hurtigt att det är ju bara att adoptera om det inte funkar. För det första, man måste få sörja om man inte kan få egna barn. Det är som att säga till någon som förlorat ett barn att "Ni kan ju få fler!". En sorg är en sorg, punkt. Och vid gudar, har människor så usel koll på hur svårt det är att adoptera? Det är inte som att man kan lämna in en blankett och sen kommer DHL med ett stycke nykläckt frisk bebbe med kanske lite annan hudton än föräldrarna, invirad i gulliga filtar och med gratulationskort från bio-hemmet. Nej. Det kan ta åratal, kosta massor med pengar, och sällan blir det en bebis utan oftare ett äldre barn. Många med skador/svårigheter av sin tuffa start i livet och kanske under fostertiden. Jag har bekanta som fått åka runt lokalt i Ryssland och kämpat i evigheter för att få hem just deras lille pojk. Andra bekanta som sågs som för gamla men de fick på nåder adoptera om de tog emot ett äldre syskonpar vilket de glatt gjorde- men lätt har det inte varit. Sådana som mig som är sjuka och regelbundet måste medicinera får heller inte adoptera från alla länder, i vissa måste man vara gift och ha varit det ett tag för att få gå igenom processen, osv. Det finns oändligt mycket om och men och adoption kan vara helt fantastiskt, men det är inte nåt man gör på en höft och det är verkligen inte ett alternativ för alla. Av olika anledningar.
2. Säg inte att det bara är att "slappna av" så kommer storken flygande i ljusets hastighet. Det är dels skuldbeläggande som fan (alltid tjejens fel vet ni, om hon bara slappnade aaaaav skulle det funka), dels är det ett svårt råd att lyda, dels har du sannolikt NOLL belägg för att det hjälper. Ihopväxta äggledare snurrar inte upp sig om man mantrar mors lilla olle i solnedgången. Taskiga spermier simmar inte bättre för att man gör hunden varje morgon. Och min endometrios upphör inte om de så söver mig halvdöd. Stress är säkert inte en positiv faktor för något här i världen och om du är orolig för hur tjejen MÅR är det ok att ta det snacket, om du står så nära att du känner att du kan det. Men då ska det vara ur perspektivet "hur mår du, vad kan vi göra för att minska stressen, hur kan vi hjälpa dig ta hand om dig i det här" och inte för att belysa hennes bristfälliga mentala inställning som delorsak i infertilitet.
3. "Barn är inte så roliga ändå" eller liknande. Eh va? Om det kommer från en barnlös som själv ogillar barn är det ändå ett kasst argument för den som kämpar för att bli gravid vill ju uppenbarligen ha barn. När det kommer från de som redan har barn (det är bara av sådana jag hört det) blir det bara..skumt. Alltså, jag o de flesta andra, hoppas jag, vet att barn inte alltid är en dans på rosor. Att det kommer vara skitjobbigt och att livet kommer ändras massor. Men att säga att barn inte är särskilt kul är liksom inget vidare argument ändå, enligt mig..
4. Antyd/säg aldrig att vad-nu-paret-gör är nån form av substitut. Jag har hund och har haft i många år och velat ha sedan jag var mycket liten (långt innan jag ville ha barn!) och vet inte hur många gånger jag fått frågan om det är för att jag inte kan få barn. Jag fick frågan långt innan jag visste att jag inte var superfertil, jag fick frågan redan när jag var i 25-årsåldern och såg mig själv som rätt så frisk. Det är sjuk oartigt och inget man nånsin ska gagga om. Lägg av. Om nån har hund, katt, marsvin eller vandrar i Himalaya kan de faktiskt göra det för att de gillar marsvin eller alpvandringar. Man slutar inte vara människa för att man inte har barn. Man kan ha andra intressen förutom barn. Och om nån nu har något som substitut så är det vederbörandes grej och inget man bör kackla om om man inte har fått mandat att göra det av personen/paret själva.
5. Kom inte med tips helt lättvindigt. Det här är svårt, för tips kan ju vara helt välvilligt och bra, men tänk efter före. Skuldbelägg inte. Har du nån som helst vetenskaplig grund för ditt lilla tips eller läste du det på nåt diskussionsforum där användare XYZ hävdar att gnaga på ett ekollon gjorde att JUST den ivfen tog sig? Det kan inte ha varit så att det skulle ha tagit sig ändå, även utan ekollon..? Desperata människor är duktiga på att slösa pengar, tid och känslor på de mest desperata tips som dyker upp. Det är mänskligt. Förstärk inte ångesten utan att ha bra på fötterna. Det gäller givetvis inte tips om bra kliniker/läkare/läkemedel som fungerat mot biverkningar/osv. Men tänk på att det alltid är bäst att fråga sin klinik/läkare/sköterska innan man börjar laborera med olika läkemedel man har hemma. Var rädda om er.
Finns massa mer skräp som folk häver ur sig men nu har jag skrivit av mig för idag känner jag ;) Dela gärna med er om era värsta exempel så kan vi förfasa oss ihop, haha.
lördag 21 maj 2016
Tack till doktor E och den smärtsamma staven
Här händer det grejer! TUSEN tack till er som kommenterat o hört av er ang mitt förra inlägg. Jag var väldigt, väldigt, inte på topp där ett tag. Ni vände det.
Min företagsamma sida (som är extremt välutvecklad jämfört med min mycket eftersatta tålmodiga sida) ringde kliniken och efterfrågade telefontid redan efter jag skrivit föregående inlägg. Sköterskan i telefonen (min favorit, för övrigt- i detta uppånedvända rike som hör till IVF/barnlöshet får man favoritmänniskor man aldrig ens träffat) försökte tappert att mota det hela med att själv försöka besvara mina frågor. Men frågor av typen "ska vi inte avbryta när det är så få blåsor och min ena äggstock ska ju vara körd ÄR den det och förresten är det inte väldigt dåligt att min endometrios blir provocerad i onödan och hur farligt är det om ni ändå vill ge er på den dåliga äggstocken..?..?" Så gav stackaren upp och gav mig en telefontid dagen efter. Gott så.
I förrgår ringde således dr E upp, överläkare E till och med (undrar om de bara är överläkare där borta, har de inga "vanliga" läkare att bossa över?). Hon var inte så negativ som jag var. Givetvis. Hon tyckte dock att vi skulle ta ett snabbt återbesök redan dagen efter, dvs 48 timmar efter det med sämre besked. Redan, undrade jag. Jo, för det kan gå snabbt tyckte hon. Jag som åkt bort för att slicka mina sår och ta lite semester, lite inte-tänka-IVF i ett par dagar. Tji fick jag och fick köra 30 mil till Linköping för koll. Givetvis klart värt det, men ännu en grej som visar hur totalt obefintlig kontroll man har, det är bara att ställa in sig på att man inte kan ställa in sig på typ.. något.
Väl på plats grävde hon runt med ultraljudsstaven, aaaaajjeeee. Inte för att det inte är värt, men svullna äggstockar och endometrios är ingen bra kombo. Fokuserade på andning o ultraljudsbilden som till och med jag såg visade fler än två blåsor. YES! Vet inte exakt hur många. Tror tre plus cystan på höger (den bra) sidan. Fler på vänster, lilla arbetsamma vänster äggstock som kämpar trots att den sitter fast åt alla håll och borde vara stendöd, bortopererad, gone with the wind. Men den ville inte lossna under operation, den vill inte lägga ner, och nånstans är jag snarare tacksam för det. Jag vet, jag låter knäpp. Men när jag låg där blev jag nästan rörd. Den kroppsdel som ger mig mest smärta är också den som ger mig bäst chanser att få ägg. För dr E tror att de når den. Inte lätt- de ska sticka sin jättenål genom livmodern, bläh- men hon tror de når den nu när den är så svullen.
Sammanfattningsvis, för mig att minnas om jag gör om det och för de som nördar in på ordinationer:
1. Gonal-f 187,5E i 5 dagar, sedan..
2. Gonal-f 250E i 2 dagar, sedan..
3. Gonal-f 300E 2 dagar
4. Ovitrelle "ägglossningsspruta" på söndag
5. måndag inget alls.. som omväxling
6. tisdag ÄP =)
7. torsdag eventuellt, förhoppningsvis, återföring..!!
Sprayen 1 dos 3 ggr dagligen fortsätter jag med tills en timme innan ovitrellen, då tar jag sista dosen. Sen tar jag blodförtunnande Innohep oxå men det är för att jag haft blodpropp i benet. Den är jävligt mycket otrevligare än gonal-fen kan jag säga, svider och nålen är tjockare & längre. Men hellre det än att dra på sig en stroke mitt i allt :P
Galen känsla, äggplock bokat och nu sitter vi och bokar hotell, har tid kl 07 den 24e! Vågar inte riskera att fastna i nåt vägarbete. Skulle drömma mardrömmar non stop om trasig bil och se mig själv stå vid vägkanten och vinka efter taxi.. Hu. Nej här ska man vara på plats och ställa tre larm var den aktuella morgonen, inte läge att försova sig..
Min företagsamma sida (som är extremt välutvecklad jämfört med min mycket eftersatta tålmodiga sida) ringde kliniken och efterfrågade telefontid redan efter jag skrivit föregående inlägg. Sköterskan i telefonen (min favorit, för övrigt- i detta uppånedvända rike som hör till IVF/barnlöshet får man favoritmänniskor man aldrig ens träffat) försökte tappert att mota det hela med att själv försöka besvara mina frågor. Men frågor av typen "ska vi inte avbryta när det är så få blåsor och min ena äggstock ska ju vara körd ÄR den det och förresten är det inte väldigt dåligt att min endometrios blir provocerad i onödan och hur farligt är det om ni ändå vill ge er på den dåliga äggstocken..?..?" Så gav stackaren upp och gav mig en telefontid dagen efter. Gott så.
I förrgår ringde således dr E upp, överläkare E till och med (undrar om de bara är överläkare där borta, har de inga "vanliga" läkare att bossa över?). Hon var inte så negativ som jag var. Givetvis. Hon tyckte dock att vi skulle ta ett snabbt återbesök redan dagen efter, dvs 48 timmar efter det med sämre besked. Redan, undrade jag. Jo, för det kan gå snabbt tyckte hon. Jag som åkt bort för att slicka mina sår och ta lite semester, lite inte-tänka-IVF i ett par dagar. Tji fick jag och fick köra 30 mil till Linköping för koll. Givetvis klart värt det, men ännu en grej som visar hur totalt obefintlig kontroll man har, det är bara att ställa in sig på att man inte kan ställa in sig på typ.. något.
Väl på plats grävde hon runt med ultraljudsstaven, aaaaajjeeee. Inte för att det inte är värt, men svullna äggstockar och endometrios är ingen bra kombo. Fokuserade på andning o ultraljudsbilden som till och med jag såg visade fler än två blåsor. YES! Vet inte exakt hur många. Tror tre plus cystan på höger (den bra) sidan. Fler på vänster, lilla arbetsamma vänster äggstock som kämpar trots att den sitter fast åt alla håll och borde vara stendöd, bortopererad, gone with the wind. Men den ville inte lossna under operation, den vill inte lägga ner, och nånstans är jag snarare tacksam för det. Jag vet, jag låter knäpp. Men när jag låg där blev jag nästan rörd. Den kroppsdel som ger mig mest smärta är också den som ger mig bäst chanser att få ägg. För dr E tror att de når den. Inte lätt- de ska sticka sin jättenål genom livmodern, bläh- men hon tror de når den nu när den är så svullen.
Sammanfattningsvis, för mig att minnas om jag gör om det och för de som nördar in på ordinationer:
1. Gonal-f 187,5E i 5 dagar, sedan..
2. Gonal-f 250E i 2 dagar, sedan..
3. Gonal-f 300E 2 dagar
4. Ovitrelle "ägglossningsspruta" på söndag
5. måndag inget alls.. som omväxling
6. tisdag ÄP =)
7. torsdag eventuellt, förhoppningsvis, återföring..!!
Sprayen 1 dos 3 ggr dagligen fortsätter jag med tills en timme innan ovitrellen, då tar jag sista dosen. Sen tar jag blodförtunnande Innohep oxå men det är för att jag haft blodpropp i benet. Den är jävligt mycket otrevligare än gonal-fen kan jag säga, svider och nålen är tjockare & längre. Men hellre det än att dra på sig en stroke mitt i allt :P
Galen känsla, äggplock bokat och nu sitter vi och bokar hotell, har tid kl 07 den 24e! Vågar inte riskera att fastna i nåt vägarbete. Skulle drömma mardrömmar non stop om trasig bil och se mig själv stå vid vägkanten och vinka efter taxi.. Hu. Nej här ska man vara på plats och ställa tre larm var den aktuella morgonen, inte läge att försova sig..
onsdag 18 maj 2016
Dåligt, sämre, sämst
Första VUL sedan vi började stimulera gick skräp. Min ena äggstock är fastvuxen bakom livmodern och mot andra organ (inte trevligt alls) pga endometriosen och givetvis är det just den som har svarat.. där ligger 5 potentiella blåsor och gömmer sig medan den "friska" äggstocken som allt hopp står till, DEN har börjat få fram ynka två. Två jäkla blåsor!! Förstå hur lite det är! De jag följer har haft uppåt 20 blåsor och den jag följde som gjorde äp nu senast fick 7 bara till frysen. Jag har alltså en chans på max två ägg OM det ens är ägg i blåsorna, de kan lika gärna vara tomma.
Det är så jäkla inte-roligt-alls att jag vill spy.
Man lever verkligen i det här, kan inte planera nånting framåt, inte ens boka en frisörtid, för ja tänk då kanske man är i Linköping på äggplock. Inget går att planera för tänk om man är iväg då. Tänk om man är iväg då och punkterar hela två jäkla blåsor och slösar ett landstingsförsök i onödan? Fasen bättre att vara hos frisören :P Och jag vet att när Linköping ringer imorgon (om de ringer i tid ens) då får jag bara prata med en sköterska som inte kan svara på nånting och bara rabblar en läkemedelsordination. Har inte haft läkarkontakt med Linköping sen januari. Nu får det vara nog, de får ge mig en telefontid åtminstone så jag får veta om det ens är värt att gå vidare eller om vi ska börja om och stimulera mer. Lättare att bryta nu innan endometriosen blir för jävlig för den gottar sig redan på hormonerna..
Nu ska jag gå och göra en fransförlängning som tröst och tycka synd om mig själv. Tur man har en vän som stöttar och peppar 100% i det här, E du vet vem du är <3
Det är så jäkla inte-roligt-alls att jag vill spy.
Man lever verkligen i det här, kan inte planera nånting framåt, inte ens boka en frisörtid, för ja tänk då kanske man är i Linköping på äggplock. Inget går att planera för tänk om man är iväg då. Tänk om man är iväg då och punkterar hela två jäkla blåsor och slösar ett landstingsförsök i onödan? Fasen bättre att vara hos frisören :P Och jag vet att när Linköping ringer imorgon (om de ringer i tid ens) då får jag bara prata med en sköterska som inte kan svara på nånting och bara rabblar en läkemedelsordination. Har inte haft läkarkontakt med Linköping sen januari. Nu får det vara nog, de får ge mig en telefontid åtminstone så jag får veta om det ens är värt att gå vidare eller om vi ska börja om och stimulera mer. Lättare att bryta nu innan endometriosen blir för jävlig för den gottar sig redan på hormonerna..
Nu ska jag gå och göra en fransförlängning som tröst och tycka synd om mig själv. Tur man har en vän som stöttar och peppar 100% i det här, E du vet vem du är <3
måndag 16 maj 2016
Gonal-f dag 4
Det rullar på :)
Negativt: endometriosen vaknade till liv blixtsnabbt och helt oväntat, redan ett dygn efter första sprutan fick jag ont i den äggstock som är rätt så förstörd av sjukdomen. Redan igår hade jag besvärligt ont och den "mildare" tablett som hjälper bäst är Ipren och liknande och de får jag inte ta längre, dels pga gravidchanser (känns tidigt ändå?) och dels pga Fragminet. Och så är det struligt att få till tiderna regelbundet när man jobbar skift.. Så av olika skäl ligger fragminet vid 21 och gonal-f:en vid midnatt. Fast jag försöker fasa den lite tidigare natt för natt nu, tänker att en halvtimme borde det ju funka att ändra.
Positivt: oväntat lite påverkan på humöret av sprutan. Snarare piggare o gladare nu när jag fått sänka sprayen, och kanske är det själva känslan att vara igång som motar det negativa? Sedan är jag ju väldigt van vid rejäla hormonbehandlingar så jag kanske är lite härdad. Läser om många som bråkat massor med sin familj när de gjort ivf men jag är ju inte så utagerande utan blir mer deppig och arg på mig själv om humöret sviktar. Hittills är nedregleringen värre än stimuleringen, men så kanske jag har för låg dos också, vem vet. Svaret får jag ju på torsdag om de bara håller tiderna med prover osv :)
Idag unnar vi oss ett glas vitt i solen på balkongen, mannen fixar räksoppa och jag har fått honom att ta ledigt idag för att vara med mig eftersom jag är ledig hela veckan och åker iväg imorgon. Det är lustigt, först när vi började med det här kändes det som väldig skakig mark men nu känns vi mer sammansvetsade och positiva än nånsin. Härlig känsla!
Negativt: endometriosen vaknade till liv blixtsnabbt och helt oväntat, redan ett dygn efter första sprutan fick jag ont i den äggstock som är rätt så förstörd av sjukdomen. Redan igår hade jag besvärligt ont och den "mildare" tablett som hjälper bäst är Ipren och liknande och de får jag inte ta längre, dels pga gravidchanser (känns tidigt ändå?) och dels pga Fragminet. Och så är det struligt att få till tiderna regelbundet när man jobbar skift.. Så av olika skäl ligger fragminet vid 21 och gonal-f:en vid midnatt. Fast jag försöker fasa den lite tidigare natt för natt nu, tänker att en halvtimme borde det ju funka att ändra.
Positivt: oväntat lite påverkan på humöret av sprutan. Snarare piggare o gladare nu när jag fått sänka sprayen, och kanske är det själva känslan att vara igång som motar det negativa? Sedan är jag ju väldigt van vid rejäla hormonbehandlingar så jag kanske är lite härdad. Läser om många som bråkat massor med sin familj när de gjort ivf men jag är ju inte så utagerande utan blir mer deppig och arg på mig själv om humöret sviktar. Hittills är nedregleringen värre än stimuleringen, men så kanske jag har för låg dos också, vem vet. Svaret får jag ju på torsdag om de bara håller tiderna med prover osv :)
Idag unnar vi oss ett glas vitt i solen på balkongen, mannen fixar räksoppa och jag har fått honom att ta ledigt idag för att vara med mig eftersom jag är ledig hela veckan och åker iväg imorgon. Det är lustigt, först när vi började med det här kändes det som väldig skakig mark men nu känns vi mer sammansvetsade och positiva än nånsin. Härlig känsla!
torsdag 12 maj 2016
Nu kör vi!!
Idag ringde Linköping (i tid, prisa gudarna!) och en fåordig kvinna nämnde inte ett dugg om hur det gått med undersökning eller provsvar utan sa bara att hon skulle lämna ordinationer. Vågade inte riktigt tro att det var på riktigt först men jodå- nu kör vi igång! Eller nu och nu, imorgon. Men det känns som nu ;) Olämpligt nog jobbar jag dygn imorgon och kommer alltså behöva ta mina första injektioner smygandes på personaltoaletten. Det känns verkligen inte ultimat men lätt värt det för att få komma igång :) Gissar att de vill att jag ska börja imorgon och inte idag för att matcha bättre för äggplock i förhållande till helgerna, men vem vet..
Nya ordinationen: Fortsätta med spray fast istället för 2 doser 4 gånger per dygn blir det nu en dos tre gånger per dygn (det tackar jag för!). Ta Fragminspruta mot blodpropp en gång om dagen (blä, den svider). Ta 187,5 enheter gonal-f spruta dagligen. (Vad är det för siffra, 187,5? Kunde de hitta något ojämnare..??) Ser inte alls fram emot att sticka mig, gammal nålfobiker som jag är, men det känns ju extremt värt det. Sist jag tog fragmin hade jag blodproppar i benet och det är en mycket tråkigare anledning att plåga sig ;P
Nästa gynundersökning + blodprov blir den 18e, så jag kommer medicinera i 6 dagar innan nästa besked- det dröjer ju alltid till dagen efter.
Fortsättning följer!
#gonalf #suprecur #ivf #fragmin
onsdag 11 maj 2016
Lyckliga gynekologer
Ja, det är då aldrig riktigt lätt att veta hur man ska ta emot besked från de här underlivsfotograferna som även kallas gynekologer. Förra gången fick jag ju höra av en glad kvinnlig gyn att jag hade såå fin slemhinna och ägglossning och borde bli gravid DIREKT! Yes yes, Linköping tyckte ju tyvärr inte detsamma och beordrade mer hormoner som ni vet. Själv var jag lite skeptisk till den där mörka cirkeln de kallade äggblåsa, för jag har fått cystor på äggstockarna ungefär en triljon gånger förr och de brukar se ut sådär.
Dagens besök? Aaah, fin slemhinna (den har jag hört förr, intar en skeptisk hållning till detta) och tadaa ägglossning igen! (Varpå gynekologen glatt fotograferade cystan på samma plats och exakt lika stor som förra gången.) Hmmm. Försökte förklara att det satt en likadan där sist och att det kanske kunde vara samma- de tar ju bilder på den liksom- men gynmänniskan babblade vidare om att åh så fin ägglossning fast vänta lite du har ju mens då kan du inte ha ägglossning fast det ser ju ut så titta på bilden där syns det faaaast du har ju mens.. (Ni märker förvirringen.) Jag gillar inte cystan men håller den sig i schack så gör den, inte mycket att göra nåt åt. Sist oroade den mig mer men då visade det ju sig vara slemhinna och blodprov som styrde Linköping så jag håller mig avvaktande tills blodprovet gett sin dom. De sa att de skulle ringa dagen efter men återigen lärde jag mig en del av att klättra på väggarna i tre dagar sist, så jag hoppas på svar senast fredag. Måste jag gå svarslös över helgen blir jag grinig på riktigt..
Håll tummarna <3
Dagens besök? Aaah, fin slemhinna (den har jag hört förr, intar en skeptisk hållning till detta) och tadaa ägglossning igen! (Varpå gynekologen glatt fotograferade cystan på samma plats och exakt lika stor som förra gången.) Hmmm. Försökte förklara att det satt en likadan där sist och att det kanske kunde vara samma- de tar ju bilder på den liksom- men gynmänniskan babblade vidare om att åh så fin ägglossning fast vänta lite du har ju mens då kan du inte ha ägglossning fast det ser ju ut så titta på bilden där syns det faaaast du har ju mens.. (Ni märker förvirringen.) Jag gillar inte cystan men håller den sig i schack så gör den, inte mycket att göra nåt åt. Sist oroade den mig mer men då visade det ju sig vara slemhinna och blodprov som styrde Linköping så jag håller mig avvaktande tills blodprovet gett sin dom. De sa att de skulle ringa dagen efter men återigen lärde jag mig en del av att klättra på väggarna i tre dagar sist, så jag hoppas på svar senast fredag. Måste jag gå svarslös över helgen blir jag grinig på riktigt..
Håll tummarna <3
tisdag 10 maj 2016
Blodigt allvar
Blodbadet är igång, check. Tid imorgon på morgonen för ultraljud, check. Oro för att sjukhuset ska sjabbla med blodprovet igen så att Linköping inte har svar på fredag.. check. Oro för att ultraljudet ska se illa ut- check check check.
Jag är redan galet nervös!! Ny gynekolog som började igår på kliniken ska jag till också, innan har jag haft van överläkare och detta ska vara en hyrläkare så ingen vet. Gäller ju verkligen att det blir precis rätt när de sedan ska faxa journalanteckningen till Linköping.. bara lite fel tolkning så kan det gå så illa. Usch, det är verkligen nervöst ändå utan att gå till nån helt ny som bara är där över veckan. Jag vet, jag vet, jag ska tänka positivt och hela den biten men just nu är fjärilarna i magen som helikoptrar eller något.. hu!
Jag är redan galet nervös!! Ny gynekolog som började igår på kliniken ska jag till också, innan har jag haft van överläkare och detta ska vara en hyrläkare så ingen vet. Gäller ju verkligen att det blir precis rätt när de sedan ska faxa journalanteckningen till Linköping.. bara lite fel tolkning så kan det gå så illa. Usch, det är verkligen nervöst ändå utan att gå till nån helt ny som bara är där över veckan. Jag vet, jag vet, jag ska tänka positivt och hela den biten men just nu är fjärilarna i magen som helikoptrar eller något.. hu!
måndag 9 maj 2016
Nattuppdatering
Ni vet, biverkningar?
Sitter långt efter läggdags och hetsäter Aco-kolor. Törstig som en kamel och dricker vatten som jag annars ogillar. Och när jag var ute med hunden en kvällspink bara runt kvarteret kom jag in med svettfläckar på linnet! Efter fem minuters stillsam promenad!
Har fått dra i mig en sömntablett för det här håller ju inte. Kommer snart sitta och gnaga på tapeterna medan jag gråter över att det är så sorgligt att min hortensia har dött.
Hormoner..
Sitter långt efter läggdags och hetsäter Aco-kolor. Törstig som en kamel och dricker vatten som jag annars ogillar. Och när jag var ute med hunden en kvällspink bara runt kvarteret kom jag in med svettfläckar på linnet! Efter fem minuters stillsam promenad!
Har fått dra i mig en sömntablett för det här håller ju inte. Kommer snart sitta och gnaga på tapeterna medan jag gråter över att det är så sorgligt att min hortensia har dött.
Hormoner..
Nu går det undan.. eller inte alls?
Upp som en sol..? Och eventuellt ner som en pannkaka. Standard i IVF-cirkusen.
Idag efter lunch verkade mensen komma- redan! Tjoho! Hann ringa Linköping innan de stängde telefonen, inte för att det gjort nåt för behandlingen om det dröjt tills imorgon men min sinnesfrid var himla tillfreds med att få prata med dem. Dels för att få besked om vad som händer nu och kanske dels för att för en gångs skull få förmedla att min kropp är duktig och gör som jag/vi vill ;) Är man frustrerad över sin struliga kropp större delen av tiden är det liksom en lättnad när den oväntat gör som man vill, nästan så man vill klappa på sig själv och bara "Bra jobbat kroppen, titta vad du kan!".. haha!
Well, Linköping sa att de tyckte att jag skulle göra ultraljud (vilket vi i svängen gärna förkortar UL eller möjligen VUL- vaginalt ultraljud står det för) och lämna nytt blodprov, östradiol kollar det då. Egentligen nu på torsdag vilket lät bra, men eftersom mitt hemsjukhus var så extremt sega med att skicka vidare proverna sist ville jag veta vad jag skulle göra om Linköping nu inte ringer på fredag. Då ändrade de sig och satte undersökningen på onsdag istället. Tro mig, jag kommer spraya som en besatt tills dess. Inte missa en timme! Kruxet är att nu har mensen istället totalt stannat av och jag är supernojig över att det inte ska komma igång så att det inte ser bra nog ut på ultraljudet :( Argh, alltid är det något. Men OM det funkar och kommer igång och OM allt ser hyfsat ut på ultraljudet och OM sjukan får iväg proverna i tid och OM proverna ser bra ut- då kommer jag börja med sprutor i slutet på veckan. Och då är det bara ett par veckor kvar till äggplocket ska vara på gång.. hisnande.
Idag efter lunch verkade mensen komma- redan! Tjoho! Hann ringa Linköping innan de stängde telefonen, inte för att det gjort nåt för behandlingen om det dröjt tills imorgon men min sinnesfrid var himla tillfreds med att få prata med dem. Dels för att få besked om vad som händer nu och kanske dels för att för en gångs skull få förmedla att min kropp är duktig och gör som jag/vi vill ;) Är man frustrerad över sin struliga kropp större delen av tiden är det liksom en lättnad när den oväntat gör som man vill, nästan så man vill klappa på sig själv och bara "Bra jobbat kroppen, titta vad du kan!".. haha!
Well, Linköping sa att de tyckte att jag skulle göra ultraljud (vilket vi i svängen gärna förkortar UL eller möjligen VUL- vaginalt ultraljud står det för) och lämna nytt blodprov, östradiol kollar det då. Egentligen nu på torsdag vilket lät bra, men eftersom mitt hemsjukhus var så extremt sega med att skicka vidare proverna sist ville jag veta vad jag skulle göra om Linköping nu inte ringer på fredag. Då ändrade de sig och satte undersökningen på onsdag istället. Tro mig, jag kommer spraya som en besatt tills dess. Inte missa en timme! Kruxet är att nu har mensen istället totalt stannat av och jag är supernojig över att det inte ska komma igång så att det inte ser bra nog ut på ultraljudet :( Argh, alltid är det något. Men OM det funkar och kommer igång och OM allt ser hyfsat ut på ultraljudet och OM sjukan får iväg proverna i tid och OM proverna ser bra ut- då kommer jag börja med sprutor i slutet på veckan. Och då är det bara ett par veckor kvar till äggplocket ska vara på gång.. hisnande.
söndag 8 maj 2016
Sol, glass och sista tabletten Provera
Hittade dessa på Maxi häromdagen och förutom att få chocken över hur dyr en sån här liten "glasspuck" är (19 spänn!) så var det lite roligt ändå, man kan sitta med en i handen och äta utan att det smälter om man inte äter superlångsamt. Rätt mättande också vilket är bra när hormonsuget sätter in ;)
Idag har det varit fantastiskt väder, var på stranden med mannen en stund, jag måste smörja in mig för att inte bli kräftröd medan han blir brun på fem minuter. Får hoppas att eventuell avkomma får hans pigment.. (undrar om alla som går i skaffa barn-tankar funderar över sånt?). Humöret var kaos i fredags och lördags men lite bättre idag. Kan vara dels vädret, dels att jag inte utsatt mig för nåt jobbigt och vägrat låta tankarna vandra och sysselsatt mig med nåt hela tiden.. och så tog jag sista tabletten Provera igår. Nu vänta in lingonveckan (igen) och hoppas att det funkar bättre denna gång. Har haft svårt att ta sprayen exakt var sjätte timme men kommer vara supernoga nu framöver, även om det blir struligt med jobbet. Är ju synd den är värmekänslig så man inte kan ha den i fickan!
Hoppas ni har en mysig söndag!
fredag 6 maj 2016
Hormonernas julafton
Jaha.. det gick väl lite för lätt (med biverkningarna då- IVFen står ju still). Idag kändes det ordentligt, hade en grisdag på jobbet, hann inte äta lunch alls- hade sagt från morgonen att jag absolut inte kunde jobba över men fick ändå slita mig därifrån med sura miner som följd, helt sönderstressad. Och den jag ska vända mig till med frågor och som är huvudansvarig, han lyckades få mig att känna mig som en jubelidiot varje gång jag ringde för konsult. Varje jäkla gång. Istället för att svara kom han med gliringar. Det har jag märkt förr och jag vet inte varför han inte gillar mig och är så dryg, det är hans jobb att vara konsult och han får sjukt bra betalt för det. Och även om jag mörkt det förr och alltså vet att jag inte är helt hormonell på det viset, så kunde jag inte hantera det. Satt med tårarna rinnande och var helt förvånad över mig själv, hade en prao på arbetsrummet också och fick dra en nödlögn om pollenallergi (det skyller jag på när jag drar nässprayen i tid och otid..). Sitta på jobbet och gråta framför någon jag inte alls känner, vuxna människan.. suck. Då kändes det att hormonerna talar.
Sedan är jag helt låg, som jag var på vissa tidigare hormonbehandlingar. Inte alls ovant att jag blir sån på Provera. Det är en fantastisk dag ute men bara tanken på att gå hundpromenaden får mig att vilja lägga mig i fosterställning med rullgardinen nere. Bara helgen också sen ska jag sluta med tabletterna och hoppas på mens och att sprayen tar bättre.. Hoppas det funkar för jag kan inte vara så här låg i längden, livet blir outhärdligt.
Sedan är jag helt låg, som jag var på vissa tidigare hormonbehandlingar. Inte alls ovant att jag blir sån på Provera. Det är en fantastisk dag ute men bara tanken på att gå hundpromenaden får mig att vilja lägga mig i fosterställning med rullgardinen nere. Bara helgen också sen ska jag sluta med tabletterna och hoppas på mens och att sprayen tar bättre.. Hoppas det funkar för jag kan inte vara så här låg i längden, livet blir outhärdligt.
onsdag 4 maj 2016
Det tar sån TID..!
Börjar kännas en aning frustrerande att inte vara igång med IVF1 (räknar sprutorna då) när man nu varit "färdig" för det sedan 8 månader tillbaka..! Jag avskyr den här eviga väntan, spreja, känner ingenting, vet att kliniken vägrar göra på annat sätt.. Jag blir vansinnig över stelbentheten o deras envisa sätt att hävda att deras sätt är bäst o alla kliniker som kör kort protokoll har fel.. Jag blir vansinnig över att skiten inte tar.. Jag blir vansinnig över att kompisar kläcker barn som om de inte gjort annat medan jag sitter med mina sjuhundrafjortonde hormonbehandling.. Jag blir nog vansinnig, punkt.
Jag vill vara igång eller lägga ner skiten. Enda anledningen att jag envisas just nu är att jag är rädd att ångra mig annars längre fram.. för jag mådde verkligen bättre innan vi drog igång det här. Det är (för mig) lättare att leva med ett "inte" än ett "kanske". Och jag avskyr att någon annan bestämmer över min kropp utan att ens prata med mig, allt går via en sköterska på telefon som enbart svarar att "så kan det gå" och "det här är det bästa sättet". Som om alla kliniker som kör med andra läkemedel och/eller kort protokoll gör fel? Jag vill prata med en läkare, den som ordinerar, inte nån röst i telefonen som inte kan svara på nånting utöver vad doktorn sagt (vilket bara är "ta den dosen och ring om två veckor om det inte hänt ngt") och inte vet något om mina grundsjukdomar. GAH.
Jag vill vara igång eller lägga ner skiten. Enda anledningen att jag envisas just nu är att jag är rädd att ångra mig annars längre fram.. för jag mådde verkligen bättre innan vi drog igång det här. Det är (för mig) lättare att leva med ett "inte" än ett "kanske". Och jag avskyr att någon annan bestämmer över min kropp utan att ens prata med mig, allt går via en sköterska på telefon som enbart svarar att "så kan det gå" och "det här är det bästa sättet". Som om alla kliniker som kör med andra läkemedel och/eller kort protokoll gör fel? Jag vill prata med en läkare, den som ordinerar, inte nån röst i telefonen som inte kan svara på nånting utöver vad doktorn sagt (vilket bara är "ta den dosen och ring om två veckor om det inte hänt ngt") och inte vet något om mina grundsjukdomar. GAH.
tisdag 3 maj 2016
Folsyran är min värsta ovän
Nu har det slagit över totalt för henne tänker ni nog. Folsyra som är så himla bra att ta! Inga biverkningar! Bara nytta!
Jo. Men den där jäkla burken, den påminner mig varje dag om att den kanske är onödig. Ett onödigt hopp. Att jag gör mig desperat löjlig som tar fram den lilla tabletten varje dag när det kanske ändå är helt i onödan. Att troget peta i sig en tablett som bara gör nytta om det blir ett plus på stickan, ett plus som vill stanna kvar och inte försvinna med hoppet på vägen bort.. Det känns fåfängt.
Även en bra dag i övrigt- och sådana har jag haft flera nu vilket är härligt, orken är bra, lustigt nog verkar det som att tabletten och sprayen inte gör det dubbelt dåligt utan liksom tar ut varann så att jag mår bättre än när jag tar dem var för sig.. en sån dag blir det ett litet litet slag i magen när jag tar fram burken. Spray o tabletter för IVFen ja, de tar jag utan minsta ångest faktiskt, men den där folsyran som även de "friska" tjejerna tar. De som lyckas, de tar folsyra.För mig känns den inte som en del av behandlingen för att kunna lyckas bli gravid, den gör bara nytta om det blir PLUS, får jag inte det är den onödig och en ständig påminnelse om att jag var så löjlig att jag vågade hoppas.
Jag kan inte förklara bättre än så. Kanske skulle sluta ett tag o börja när vi kommit närmare att se om jag ens ska få börja med sprutor. Nu ligger det ju veckovis bort. Suck.
Sammanfattningsvis, humöret o orken är bättre, men folsyran är mitt största problem. Snart ersatt av att försöka sluta med tabletter.. o ser om det blir mens på det så vi får en ny koll. Nytt försök för att se ifall kroppen lyder. Det känns oklart.
Jo. Men den där jäkla burken, den påminner mig varje dag om att den kanske är onödig. Ett onödigt hopp. Att jag gör mig desperat löjlig som tar fram den lilla tabletten varje dag när det kanske ändå är helt i onödan. Att troget peta i sig en tablett som bara gör nytta om det blir ett plus på stickan, ett plus som vill stanna kvar och inte försvinna med hoppet på vägen bort.. Det känns fåfängt.
Även en bra dag i övrigt- och sådana har jag haft flera nu vilket är härligt, orken är bra, lustigt nog verkar det som att tabletten och sprayen inte gör det dubbelt dåligt utan liksom tar ut varann så att jag mår bättre än när jag tar dem var för sig.. en sån dag blir det ett litet litet slag i magen när jag tar fram burken. Spray o tabletter för IVFen ja, de tar jag utan minsta ångest faktiskt, men den där folsyran som även de "friska" tjejerna tar. De som lyckas, de tar folsyra.För mig känns den inte som en del av behandlingen för att kunna lyckas bli gravid, den gör bara nytta om det blir PLUS, får jag inte det är den onödig och en ständig påminnelse om att jag var så löjlig att jag vågade hoppas.
Jag kan inte förklara bättre än så. Kanske skulle sluta ett tag o börja när vi kommit närmare att se om jag ens ska få börja med sprutor. Nu ligger det ju veckovis bort. Suck.
Sammanfattningsvis, humöret o orken är bättre, men folsyran är mitt största problem. Snart ersatt av att försöka sluta med tabletter.. o ser om det blir mens på det så vi får en ny koll. Nytt försök för att se ifall kroppen lyder. Det känns oklart.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)