Börjar kännas en aning frustrerande att inte vara igång med IVF1 (räknar sprutorna då) när man nu varit "färdig" för det sedan 8 månader tillbaka..! Jag avskyr den här eviga väntan, spreja, känner ingenting, vet att kliniken vägrar göra på annat sätt.. Jag blir vansinnig över stelbentheten o deras envisa sätt att hävda att deras sätt är bäst o alla kliniker som kör kort protokoll har fel.. Jag blir vansinnig över att skiten inte tar.. Jag blir vansinnig över att kompisar kläcker barn som om de inte gjort annat medan jag sitter med mina sjuhundrafjortonde hormonbehandling.. Jag blir nog vansinnig, punkt.
Jag vill vara igång eller lägga ner skiten. Enda anledningen att jag envisas just nu är att jag är rädd att ångra mig annars längre fram.. för jag mådde verkligen bättre innan vi drog igång det här. Det är (för mig) lättare att leva med ett "inte" än ett "kanske". Och jag avskyr att någon annan bestämmer över min kropp utan att ens prata med mig, allt går via en sköterska på telefon som enbart svarar att "så kan det gå" och "det här är det bästa sättet". Som om alla kliniker som kör med andra läkemedel och/eller kort protokoll gör fel? Jag vill prata med en läkare, den som ordinerar, inte nån röst i telefonen som inte kan svara på nånting utöver vad doktorn sagt (vilket bara är "ta den dosen och ring om två veckor om det inte hänt ngt") och inte vet något om mina grundsjukdomar. GAH.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar