Ni vet, biverkningar?
Sitter långt efter läggdags och hetsäter Aco-kolor. Törstig som en kamel och dricker vatten som jag annars ogillar. Och när jag var ute med hunden en kvällspink bara runt kvarteret kom jag in med svettfläckar på linnet! Efter fem minuters stillsam promenad!
Har fått dra i mig en sömntablett för det här håller ju inte. Kommer snart sitta och gnaga på tapeterna medan jag gråter över att det är så sorgligt att min hortensia har dött.
Hormoner..
Hej Maria!
SvaraRaderaPrecis hittat din blogg, ska själv gå igenom IVF till hösten (kan tiden bara snabba på??) och det är så fint att hitta bloggare som skriver om det här. Det hjälper en lite i väntan, och så får man ju lite koll på hur det kan gå till.
Vet du vad, jag kan inte låta bli att fråga, och jag menar verkligen inget illa, vill bara höra hur du tänker. Du skriver att det är din IVF-resa, eftersom mannen Inte har så stort engagemang för just IVF:en (även om han såklart kommer ha det för ert framtida barn). Men känns inte det otroligt jobbigt, att "göra det själv"? Jag menar, det är ju hans "problem" lika mycket som ditt? Och hur hade han resonerat om svårigheten låg hos honom, då hade det ju knappast funkat om du varit passiv och gjort "minsta möjliga insats" om du förstår vad jag menar?
Som sagt, jag vill inget illa med min kommentar och jag önskar er all lycka! Håller tummarna. tack för att du skriver.
Sofie
Jag tar inte illa upp alls, här är det högt i tak och jag har valt att ha bloggen anonym just för att kunna skriva vad jag vill. Även skämmiga eller "otillåtna" tankar. Jo, det är kämpigt att jag känner mig ensam i det här. Det är en av anledningarna att jag sökt mig till nätet med bloggar och forum, för att kunna dela det hela med någon. Kruxet är att mannen faktiskt verkligen tycker att det främst är mitt problem. Han vll gärna ha barn men känner sig lika glad utan och tja, det är nog det han ofta refererar till när det är kämpigt. Han tycker att vi lika gärna kan "vänta några år" men det är ju år som drastiskt skulle försämra mina/våra odds. Hans spermaprov var bra så han kan ju känna sig säker på sin del så att säga. Det är jag som är den jobbiga i det här och han klagade i början massor bara över att behöva lämna prover, efter att jag bröt ihop över det har det blivit bättre. Men ja, i grunden känner jag mig ensam. Visst är det självklart delvis en stor lättnad att veta att han inte kommer lämna mig om vi inga barn får, och det tar mycket press från mig, men "det blir säkert bra vilket som"-attityden är knepig när man själv kämpar som ett djur för att klara dagarna trots biverkningar och känslostormar.
RaderaÖnskar dig stort lycka till när det är din tur :)