Återföring

Skriver detta en dag efter, för igår var jag slut. Det tog nästan hela dagen att åka fram o tillbaka till Linköping och allting har varit rätt utmattande på nåt sätt, men framförallt har jag fysiskt känt mig väldigt risig tis-tors, dvs egen för ÄP och dagarna efter. Så väldigt svullen, öm i buken, en väldig obehagskänsla (svårt att beskriva) i hela buken och tja så all anspänning mentalt på det.. Måste säga att det varit slitigast hittills. Men idag är det bättre! Har jobbat halvdag och det funkade även om jag är trött nu.

Så- kort om återföringen. Jag hade ju rätt ont i magen och vet sedan innan att min livmoderhals kan vara lite trixig att komma igenom med kateter (de fick jobba lite med det när de skulle spola äggledarna vid tidigare utredning) så jag tog en citodon när vi kom fram. Körningen gick bra, vi fick tid vid 13 vilket var lite mer humant än 07 :) Men man är rätt less på vägen till Linköping efter att ha kört/åkt den tre gånger inom en vecka kan jag säga. Jag fick iaf byta om till tjusiga sjukhusstassen igen, jag som på nåt sätt hade trott att återföringen skulle gå mer till som ett vanligt gynbesök. Fick veta att 8 av de 16 äggen blivit befruktade (vanlig IVF, inte ICSI vilket jag ändå helst ville undvika). 8 kändes ju lite lite, jag vet man ska vara enormt tacksam över det men att bara hälften blir befruktade kändes lågt när man läste om hur andra haft det. MEN- de åtta var av bra kvalitet allihop sa läkaren. Glad fast svårt att ta in, det är liksom bara en siffra som man inte vet vad det blir av i dagsläget.

Ett par skulle få gå före oss och det gick ju bra, jag spexade lite i min fina rock och var allmänt nästan fnissig och upprymd. Äntligen återföring!! Efter denna väntan sedan jag fick remiss till infertilitetsdoktorn och den skickades i juni 2015.. Ännu fnissigare blev jag när läkaren kom och frågade om mannen skulle vara med på införandet. Det tyckte vi ju att han gärna skulle om han fick och det ville sjukhusmänniskorna också så då fick även han byta om.. hehehe. Sedan noterade läkaren att han har "rätt håriga ben" och sa att hon skulle hämta vita strumpor även till honom. Ni som sett de höga vita sockorna a la världens fulaste stay-ups förstår nog att jag tyckte att det var väldigt roligt. (Sedan förbarmade de sig över min-tydligen-håriga man och han fick vita sjukhusbyxor istället. Attan.) Över byxorna fick han ha en gul lång rock som knäpptes i ryggen, blå tossor och hårnät. Jag tvingade honom att vara med på bild mellan skrattattackerna och det var nog bara i medlidande över mitt tillstånd han gick med på det. Nu har vi iallafall hårnätsbilder på en leende eventuell mamma och en lite mer motsträvig eventuell pappa om det blir nåt av åttlingen ;)

Återföringen i sig då. Upp i stolen, rätt mysigt rum med lite dämpad belysning (typiskt för ultraljud, de ska ju se något liksom) och faktiskt avslappnande musik o bakgrunden. Trevlig kontrast till att bli inkastad på sal där 5 kvinnor skulle trängas mellan draperier och klä om, liksom. Jag gillar ju inte direkt att få in instrument och med den svullnaden och smärtan jag haft över äggstockarna kände jag att det här lär nog kännas, men läkaren var smidig och det fungerade. Plötsligt sa de "Ser ni den där!?" och då var det bara att katetern var på plats. Lite kul ändå iofs att se nånting röra sig på en skärm som egentligen är inuti en..! Har ju sett mängder med ultraljud på mina äggstockar men att se nåt som rör sig på insidan som liksom inte hör dit, det var lite speciellt ändå. Sedan fick jag rabbla personnumret igen liggandes med kateter o instrument up there (hade redan gjort det när vi kom till sjukhuset och när vi kom in i salen) och ungefär då började jag fråga dem hur ofta de satt tillbaka fel ägg ;) Man måste få noja lite ju! Inser att det är totalt utanför min kontroll så har valt att försöka att inte tänka på sånt men frågan är ju fri. De erkände dock inga anekdoter men sa bara att får en fel får ju även nån annan fel.. Kan ju bli intressant föräldraspårning om sånt upptäcks många år senare!
Nåväl, till sist sa läkaren att nu är det på plats, och vi såg något mycket litet ljust på skärmen. Vill minnas att hon sa något om att själva embryot (hon kallade det foster först men rättade sig själv, fast mig gjorde det verkligen inget, det kändes bara mer verkligt) var ca 0,1 mm. Men vi såg något ändå på skärmen. Då trillade det en tår..

Sedan upp och ut, fast jag egentligen hade velat ligga kvar och kniiipa.. Man ska ju vara kissnödig inför momentet och läkaren sa att jag nu skulle tillbaka till britsen och ligga still i tio minuter, kissa fick jag göra innan eller efter. Kan säga att jag tassade extremt försiktigt till britsen och parkerade mig där och ville absolut inte nånsin aldrig gå. Hade nog legat kvar än om inte mannen tyckt efter en kvart att nu skulle vi väl röra på oss ;) Det och insikten om att jag aldrig skulle känna mig "klar" med att ligga ner var det enda som fick upp mig. Det var bara så att oavsett om jag legat ner en kvart eller fyra timmar så hade det inte känts nog. Så upp och på toa, och väl där kändes det återigen som att "Gud tänk om det åker ut nu, aaaaah, herregud" men insåg att det känslan har nog väldigt många kvinnor haft på den toaletten innan mig och att det var bara att fixa pinkandet och åka hem. Men jag fällde ryggen på sätet och låg halvt nerhasad de tre timmarna hem och det var rätt skönt mentalt :)

De 7 som befruktats men inte återförts (är inte sju typ ett turnummer..?) ska odlas vidare till måndag och sedan frysas in om något ser ok ut. Nervösa dagar, hoppas verkligen att det blir flera till frysen! Sexdagars känns som lång tid, mycket som kan gå fel på den tiden, men det är ju tyvärr helg så jag förstår att de inte går in och fixar sånt en söndag. Vill att flera ska klara sig såklart för att chanserna blir fler, och mycket för att det känns bra att ha flera vid ett eventuellt nytt försök med upptining. Fixar något inte att tinas är det ju skönt om det finns fler liksom. Får se vad det står på brevet som kommer sedan..

Testdag officiellt 14/6, tre veckor efter ÄP. Jag kommer med största sannolikhet tjuvtesta på helgen, vi har helgen tillsammans då och vill gärna ta testet när han är med och jag är ledig och kan hantera ett sannolikt besked i fred. Dock har jag så kort cykel i vanliga fall att jag är rätt övertygad om att mensen kommer komma i god tid före testdag om det inte tagit sig.. Hoppas på lilla åttlingen nu <3