Säg NÅGOT men inte vad som helst

Okej, nu får det bli ett inlägg om vad folk säger till oss utan kids. Eller oss som på annat sätt sörjer, går igenom skit, osv. För det finns ingen hejd på dumheterna, verkligen inte, även om det säkert ofta är välment.

För egen del är jag just pga dåliga kommentarer och mina allmänna integritets-issues väldigt tyst om IVFen. Inte ens alla mina närmaste vet, inte syskon heller, två vänner och mamma är de enda. När jag gick igenom utredning för cervixcancer fick jag höra så vansinnigt skitkassa kommentarer när nån fick veta att det räcker för en livstid. Vill inte citera de värsta av risk för att bli identifierad men kan säga att saker i stil med "aha men får du cellgifter blir du ju smal i alla fall" dundrade in på listan över idiotier. (Största skämtet var att en kille som levererat en dylik kommentar sedan inte alls fattade varför jag inte ville dejta honom.. gode gud. Jag hade aldrig dejtat människan av tusen anledningar men den kommentaren räckte för sig själv till ett stort rungande ALDRIG I LIVET!) I och med att jag hade en gyncancer kom just infertilitetsfrågan upp en del och jag fick där tillräckligt med psykbryt för att helt bestämt mörka IVFen.

Så. Lite enkla saker att undvika, utan inbördes ordning:

1. Säg inte hurtigt att det är ju bara att adoptera om det inte funkar. För det första, man måste få sörja om man inte kan få egna barn. Det är som att säga till någon som förlorat ett barn att "Ni kan ju få fler!". En sorg är en sorg, punkt. Och vid gudar, har människor så usel koll på hur svårt det är att adoptera? Det är inte som att man kan lämna in en blankett och sen kommer DHL med ett stycke nykläckt frisk bebbe med kanske lite annan hudton än föräldrarna, invirad i gulliga filtar och med gratulationskort från bio-hemmet. Nej. Det kan ta åratal, kosta massor med pengar, och sällan blir det en bebis utan oftare ett äldre barn. Många med skador/svårigheter av sin tuffa start i livet och kanske under fostertiden. Jag har bekanta som fått åka runt lokalt i Ryssland och kämpat i evigheter för att få hem just deras lille pojk. Andra bekanta som sågs som för gamla men de fick på nåder adoptera om de tog emot ett äldre syskonpar vilket de glatt gjorde- men lätt har det inte varit. Sådana som mig som är sjuka och regelbundet måste medicinera får heller inte adoptera från alla länder, i vissa måste man vara gift och ha varit det ett tag för att få gå igenom processen, osv. Det finns oändligt mycket om och men och adoption kan vara helt fantastiskt, men det är inte nåt man gör på en höft och det är verkligen inte ett alternativ för alla. Av olika anledningar.

2. Säg inte att det bara är att "slappna av" så kommer storken flygande i ljusets hastighet. Det är dels skuldbeläggande som fan (alltid tjejens fel vet ni, om hon bara slappnade aaaaav skulle det funka), dels är det ett svårt råd att lyda, dels har du sannolikt NOLL belägg för att det hjälper.  Ihopväxta äggledare snurrar inte upp sig om man mantrar mors lilla olle i solnedgången. Taskiga spermier simmar inte bättre för att man gör hunden varje morgon. Och min endometrios upphör inte om de så söver mig halvdöd. Stress är säkert inte en positiv faktor för något här i världen och om du är orolig för hur tjejen MÅR är det ok att ta det snacket, om du står så nära att du känner att du kan det. Men då ska det vara ur perspektivet "hur mår du, vad kan vi göra för att minska stressen, hur kan vi hjälpa dig ta hand om dig i det här" och inte för att belysa hennes bristfälliga mentala inställning som delorsak i infertilitet.

3. "Barn är inte så roliga ändå" eller liknande. Eh va? Om det kommer från en barnlös som själv ogillar barn är det ändå ett kasst argument för den som kämpar för att bli gravid vill ju uppenbarligen ha barn. När det kommer från de som redan har barn (det är bara av sådana jag hört det) blir det bara..skumt. Alltså, jag o de flesta andra, hoppas jag, vet att barn inte alltid är en dans på rosor. Att det kommer vara skitjobbigt och att livet kommer ändras massor. Men att säga att barn inte är särskilt kul är liksom inget vidare argument ändå, enligt mig..

4. Antyd/säg aldrig att vad-nu-paret-gör är nån form av substitut. Jag har hund och har haft i många år och velat ha sedan jag var mycket liten (långt innan jag ville ha barn!) och vet inte hur många gånger jag fått frågan om det är för att jag inte kan få barn. Jag fick frågan långt innan jag visste att jag inte var superfertil, jag fick frågan redan när jag var i 25-årsåldern och såg mig själv som rätt så frisk. Det är sjuk oartigt och inget man nånsin ska gagga om. Lägg av. Om nån har hund, katt, marsvin eller vandrar i Himalaya kan de faktiskt göra det för att de gillar marsvin eller alpvandringar. Man slutar inte vara människa för att man inte har barn. Man kan ha andra intressen förutom barn. Och om nån nu har något som substitut så är det vederbörandes grej och inget man bör kackla om om man inte har fått mandat att göra det av personen/paret själva.

5. Kom inte med tips helt lättvindigt. Det här är svårt, för tips kan ju vara helt välvilligt och bra, men tänk efter före. Skuldbelägg inte. Har du nån som helst vetenskaplig grund för ditt lilla tips eller läste du det på nåt diskussionsforum där användare XYZ hävdar att gnaga på ett ekollon gjorde att JUST den ivfen tog sig? Det kan inte ha varit så att det skulle ha tagit sig ändå, även utan ekollon..?  Desperata människor är duktiga på att slösa pengar, tid och känslor på de mest desperata tips som dyker upp. Det är mänskligt. Förstärk inte ångesten utan att ha bra på fötterna. Det gäller givetvis inte tips om bra kliniker/läkare/läkemedel som fungerat mot biverkningar/osv. Men tänk på att det alltid är bäst att fråga sin klinik/läkare/sköterska innan man börjar laborera med olika läkemedel man har hemma. Var rädda om er.

Finns massa mer skräp som folk häver ur sig men nu har jag skrivit av mig för idag känner jag ;) Dela gärna med er om era värsta exempel så kan vi förfasa oss ihop, haha.