Äggplock!

Igår var det då dags! Äggplocket, dagen Ä, dagen då det skulle bli kvitto på vad mina kära äggstockar lyckats jobba fram. Hade börjat få mer obehag av dem under helgen, mer svullen och spänd, liksom en tyngdkänsla. Var inte direkt några problem att undvika motion om jag säger så :P (Innan dess har jag tyckt att de fysiska besvären av IVFen varit rätt milda mot vad jag förberett mig på. Är man van vid endometrios med svullnad och smärta och jobbiga hormonella biverkningar så verkar det inte som nån jättegrej för mig att klara en IVF rent kroppsligt, faktiskt, åtminstone fram till ÄP.)

Vi hade ju bokat hotell, Best Western Priceless-nånting centralt i Linköping. Mysigt, fint rum och helt ok restaurang vid lobbyn. När vi var där hade de stängt för att fixa till pool på takterassen, det hade varit nåt det! Inte för att jag hade vågat bada så nära inpå men ändå :) Kändes helt rätt att ha hotell och kunna vara på plats, hade inte velat sitta i bilen vid 4 på morgonen och noja över bil, köer osv. Vi fick ändå några timmars sömn vilket var skönt.

Vaknade på morgonen av larmet, skulle dricka 2 dl söt vätska två timmar innan vi skulle vara på sjukhuset (hade förberett med en äpplemer) och ta två panodil. Sedan försöka somna om lite, gick väl sådär. Sen upp och duscha och det kändes verkligen att nu var kroppen riktigt igång, kände mig öm och svullen i buken och varmvattnet i duschen hjälpte först inte alls. Sedan när jag väl stått en stund ville jag absolut inte gå ut utan vara kvar i värmen, tja typ för alltid.. Påklädning och sen till sjukhuset. Mannen fick äta god hotellfrukost, jag hade bara fjärilar i magen. Snabbt in på RMC, visa leg, mannen fick en plastmugg och gå iväg för att göra sitt (han var inte så avslappnad kan man lugnt säga). Jag blev visad till min brits, hade även litet skåp att låsa och skynken att dra för. Order- byt om, gå och kissa. Tjusig outfit bestående av rock i tyg, hårnät, långa vita stumpar och så blå tossor (såna där blå plastgrejer) ovanpå för att skida strumporna. Bh fick jag ha om jag ville och den behöll jag. Kändes lite osäkert men ville ändå ha nåt som var jag på mig, om ni förstår. Ett litet uns av integritet när man snart ska visa upp hela underlivet för personal..

Sen fick jag kanyl i armen, satt av min favoritsköterska som jag pratat med flera gånger i telefon. Mannen dök inte upp, han slet med sin del av det hela i nåt rum och jag hade ingen aning om hur det gick, och jag fick själv skriva under papper på att jag godkänner nedfrysning av eventuella ägg. Mannen skulle skriva under dels det, dels att han går med på att det återförs ägg i hans sambos/makas/partners kropp. Jag gillade inte alls formuleringen, lät så väldigt stenålders och vadå ha hans tillåtelse, det gällde ju även med donerade spermier.. Ja jag vet att lagen ser ut som de gör men på nåt plan retar det mig lite ändå. Att jag ska behöva hans underskrift för att få tillbaka MINA ägg.

Nåja, de fick ta iväg mig till operationssalen innan han kom tillbaka. Det skulle vara två läkare, en jag träffat innan och en till som var den som stod på alla papper. Gillade inte att behöva ha en tredje läkare och gillade inte alls att hon inte kom och presenterade sig. Uppfattade det som att överläkaren jag träffat sist skulle vara med för att hjälpa till och där slog misstänksamheten till, vill inte vara försökskanin för nån ny läkare, jag vet jag vet att alla måste lära sig nån gång men just där o då var jag en stor egoist och ville fan inte vara den de lär sig på. Jag vill ha ut mina ägg av proffs, vill inte riskera något, vill inte ha fler personer där nere än vad som är ett måste.. Frågade överläkaren om det var en ny läkare jag skulle få och hon var specialist sas det. Hade ändå önskat att vederbörande kommit och sagt hej innan man skulle in! Nu blev jag inledd i rummet och det var verkligen fullt med folk. Jag hade överläkaren bredvid mig och det var 5-6 pers till där inne och med den kunskap om vård som jag har kändes det väldigt mycket med totalt 7 inom vårdpersonalen på plats. Kände mig superotrygg och ville veta vilka de var men blev ombedd att rabbla mitt och mannens personnummer. Mitt eget gick med svag röst, mannens? Han kunde varit född på månen 1721 för allt vad min hjärna ville dela med sig. Den panikade. De fick säga dagen och det kunde jag känna igen och så långt kom vi bara. De fyra sista har jag aldrig kunnat..

Skulle iaf ta plats på britsen och lägga benen i vad som såg ut som plastiga summerade jättestövlar så de kan spänna fast en där. Kändes inte ok nånstans. Hade en ung kille som vankade runt och såg uttråkad ut precis nedanför och jag kände bara att nope, jag lägger inte upp hela underlivet i ansiktet på någon jag inte ens vet vad han gör där och som bara ser dryg ut. Jag visste då vem som skulle assistera läkaren, vem som var ansvarig för narkosen, och att två var läkare. Jag hade INGEN aning om vad han skulle tillföra och jag panikade igen. Grät och bad att han skulle gå väck för jag kände mig otrygg. Tack gud för raska kvinnor för de körde ut honom på två sekunder, sur var han men det skiter jag i. Hade han gjort som de andra och sagt sitt namn och vad han skulle göra där hade det säkert varit helt lugnt. Men ska man gå runt o vara dryg behöver man inte göra det mellan mina ben (och jag vet att han säkert sett hundra innan mig, men nu gällde det mig). Tja, vad säger man. Det är inte vackert när de ska söva mig, jag är livrädd och har haft för många dåliga upplevelser förr av vården. Men överläkaren och sköterskan var underbara och jag kunde slappna av till slut. Jag är verkligen tacksam över hur de bemötte mig i en mycket svag och ömtålig stund.

I mitt lilla bås fanns sedan mannen när jag kom tillbaka, så glad att se honom. Ont som f-n hade jag dock och fick morfin, låg och höll mig i grindarna på sängen och var riktigt påverkad. Helt oförberedd på det var jag dessutom, för det var min "friska" äggstock som gjorde skitont. Fick ketogan som hjälpte fint, kvicknade till (fördelen med att ha skitont efter narkos är att man vaknar rätt snabbt..), fick fika och de underbara sköterskan kom och visade ett papper om att de fått ut 16 ägg. 16!!! Precis när jag hade börjat vakna till hade nån tittat in o sagt att de punkterat 14 blåsor vilket ju var jättebra och mer än väntat. Hur kunde 14 blåsor bli 16 ägg?? Låg med ett stort leende på britsen. Sån lycka. Så euforiskt, 16 ägg, det är ju galet underbart!! Mannen fattade inte riktigt vidden av hur bra det var så det var svårt att förklara ;)

Vid hemgången sa sköterskan att hon var förvånad, de brukar på 10 blåsor få kanske 7 ägg. Hon hade knappt varit med om att det varit jackpot i samtliga. Glädjen!!

Nu har det varit tungt hemma, är stor och svullen och varje steg är obekvämt. Är säkert överstimulerad till viss del och hoppas att det ska ge sig snart, är som känslan är efter att man spytt flera gånger, magen känns öm inifrån på nåt sätt. Inga byxor funkar om man säger så, skönt det är varmt så man kan ha leggings.

Idag är det viss oro, om inga ägg blivit befruktade ringer de, annars inte. Vet inte ens hur jag skulle klara av det mentalt om så många ägg inte funkat alls. Det är så jobbigt att tänka på att jag knappt orkar vara nervös, det är för jobbigt att ta in. Imorgon, om ingen ringer- då är det återföring!!