Ni vet, jag trodde jag kommit över värsta skräcken nu. Men det har varit lite dålig uppdatering för att jag helt enkelt går runt och liksom andas, en dag i taget. För det är ju så nära nu. Nära att han har en chans. Ni som följer vet att jag är koniserad och därmed rädd för att föda alldeles för tidigt (jag har träffat en kvinna som förlorat två på det sättet i vecka 25 vilket dessutom satt sina spår), och dessutom hade min mamma jätteproblem med alla oss barn att vi höll på att trilla ut alldeles för tidigt. Med mig blev hon inlagd redan i vecka 14.. sådant som man inte gör idag, eftersom "min" satkärring till läkare på specialist-mvc verkar vara av åsikten att hon inte tänker göra ett dugg åt något alls innan jag fått missfall/dödfött barn. "Ja vi gillar att ta lyra här om nåt händer, vi jobbar liksom inte förebyggande ser du, inte innan nån fått missfall" säger hon. Apan. (Ja jag är lite bitter, erkännes villigt.) Så att kontrollera att min livmoderhals ser ok ut det görs inte innan vecka 27. Jag kan ju känna att föds lillen efter det har han ändå en liten chans att faktiskt klara sig- det är ju innan det är katastrof! Men vad vet jag.
Jag är i 22+5 och räknar ner för varje vecka, varje dag vi närmar oss. Efter vecka 30 kommer jag andas ut litegrann, för då räknar de med att oddsen är så bra att vårt länssjukhus kan hantera det, man måste inte köras i ilfart till universitetssjukhuset för att föda där. Men visst några veckor innan är ju ändå oddsen ändå hyfsade.. men inte nu. Nu är de hopplösa. Och jag har svårt att slå ifrån mig rädslan att förlora ett perfekt litet knyte för att livmodern på något sätt inte kan leverera. Att han ska trilla ut kanske en vecka innan han hade haft en chans. Jag vet inte varför, men det jagar mig. Sammandragningarna känns värre för varje dag, rent psykiskt. Inte mer nu, snälla, bara sluta.. Bara låt lillen få vara kvar och växa sig starkare. Läste att han dubblar sin vikt på en månad nu, och stämmer det är det ju inte konstigt att det dessutom spänner och drar i nederdelen av magen. Och jag räds inte smärta eftersom de flesta barn som dör i magen gör det alltför tyst.. Och just nu har jag inte så mycket ork och rädsla över att tänka på att han kan ligga kvar där inne och ändå må dåligt. En mardröm i taget, liksom.
Vagnen är fixad, babyskyddet, säkert kläder så att vi klarar oss ett tag, visst sele och barnsäng etc finns inte och babyskyddet har inte kommit.. men just nu har jag en period där jag inte orkar greja. Jag orkar inte ta in att han kanske inte kommer och jag kan inte glädjas just nu. Det är väl normalt att det går i vågor, och det beror antagligen på att vi är så nära målet nu att glädjen går över i oro, men jäklar vad jag saknar att kunna vara GLAD och inte rädd.
Jag vet, jag ska vara tacksam att jag ens är gravid osv. Men att bara vara gravid är inte mitt mål och min dröm, den drömmen är att få en bebis, och där är jag inte än. En dag i taget..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar