Förlossningen.. :(

Ja ni. I förrgår blev det en vända till förlossningen, och dit vill man INTE behöva åka i 23+1. Har ju haft sammandragningar av och till tidigare, och särskilt efter jobbiga nattpass på jobbet, men detta var på en ledig dag där jag sovit lääänge på morgonen, varit på massage och bara slappnat av, och sen kilat hem till soffan igen. Hade lite huvudvärk. Under massagen som höll på en timme hade jag tre sammandragningar, och det är inte vanligt så dags men jag tänkte inte så mycket på det. Sedan blev det mer och mer och när jag hade ca var 5e minut tänkte jag att nä, nu måste jag tyvärr ringa.. ville inte men vad gör man.. Första frågan var om jag hade varit hos kurator. VAD FAN. Ni som följt mig vet att jag mådde skit ett tag i början på graviditeten, inte främst för att jag var rädd för missfall utan för att jag i princip kände att jag inte skulle klara det, hela gravidgrejen, freakade ur.. Det handlade aldrig om att jag inbillade mig att jag höll på att förlora barnet. Sedan släppte det, jag fick höra att det var rätt vanligt bland oss som kämpat länge att få ett sånt bakslag, och livet gick liksom vidare. Det stör mig så förbannat mycket att detta skulle vändas emot mig i ett sånt här läge. Visst, nu kunde jag vifta bort det och sanningsenligt säga att jag aldrig behövde gå på samtal, men ändå.. Så de som gått hos kurator, de kan inte få missfall då? De kan inte få förvärkar?? Har en bekant som fick havandeskapsförgiftning och när hon kom in hade de hittat att hon uppgett att hon haft panikångest i tonåren så alla tog för givet att hon bara hade ångest (det blev sedan akutsnitt). Jag tycker det är rent ut sagt skitdåligt att blanda in sådant och på det viset HELT dissa mamman. Undersöker man och inget hittar och hon ringer för tionde gången, ja då förstår jag det bättre. Men när man klarat sig en hel graviditet och sedan söker? Då får man fasen ta det på allvar!

Nåja. Fick iallafall veta att jag skulle ta alvedon (vilket ju inte hjälper mot sammandragningar men ändå) och ligga ner en timme o ringa igen om det inte släppte. Gjorde som hon sa men smsade min fina vän E som lämpligt nog jobbar på förlossningen och som tyckte jag skulle in direkt. Så efter en halvtimme var jag på väg in, fick bli uppkopplad med ctg och lämna urinprov. En viss känsla ändå att få ctg runt magen, har bara sett dem på kvinnor som föder innan och på tv. Kändes väldigt, ja, verkligt att ha en sådan på sig. Sedan fick jag veta att jag inte hade urinvägsinfektion (det hade jag kunnat säga själv men visst en del sjukdomar kanske känns annorlunda när man är gravid så är ju bra att de kollar) och fick veta att jag skulle ligga där på en brits uppkopplad en halvtimme så de kunde samla data. Fick en pryl i handen att trycka på när jag kände bebis, men fick upplysa dem om att han typ aldrig är igång vid den tiden, han har liksom redan sin egen dygnsrytm.

Låg där och försökte yogaandas, kände inte så mycket i magen som tidigare vilket var en lättnad men lite frustrerande för jag ville ju inte de skulle tro att jag bara inbillat mig. Kikade på monitorn som visade lillans hjärtslag, över 150 nästan jämt men sjönk till 120 en gång och då blev jag allt lite stressad.. och sedan en grej som mätte vad det nu är de mäter på min mage. Den gick upp när magen spände sig ett par gånger, fast det kändes mindre kraftigt än hemma. Sedan kom barnmorskan och spände loss mig fast det bara gått en liten stund, men de hade väl sett de behövde se (att jag hade sammandragningar). Läkare kom, gjorde supersnabbt ultraljud på knyttet vars hjärta slog så fint (stort leende på mig när jag fick se honom med tummen vid munnen, knasigt tillfälle att vara glad men när man ser sitt lilla mirakel så..), sedan en femsekunderskoll typ där han bara petade in ultraljudsstaven för att mäta livmoderhalsen. Den var tydligen ok så hemåt gick det, fick noll info tyvärr.. Kände mig hjälplös sedan. För det höll igång hela natten och även dagen efter. Inte kul på jobbet :( Ringde en bm som satt o svarade i telefon på mhv och hon behagade inte ens öppna min journal och sa bara att allt är normalt, sammandragningar får man ha, du kan jobba.

Tilläggas kan att min mamma fått tidiga sammandragningar på oss alla barn och två av oss, första o andra, är födda tidigt. Henne sjukskrev de och gav Bricanyl. Men jag ska tydligen bara gå o vänta på missfall.. Känns inte bra alls. Nu räknar jag verkligen bara dagarna för att ju längre han blir kvar desto större chanser..