Vi är här, en dag i taget! Förlossningsrädsla, sjukskrivning osv.

Tack till er som hört av er, och förlåt att jag inte uppdaterat! Vill verkligen inte att någon ska oroa sig för min skull. Knyttet lever och har stannat inne även om det varit tungt och oroligt ett tag. Är sjukskriven 100% sedan några veckor och ska försöka gå upp på deltid i veckan som kommer- och hoppas att det går vägen. Gör det inte det så får jag helt enkelt vända och gå hem. Mycket stress över det ekonomiska, vi har nyss köpt hus och har inte räknat med att jag ska bli av med så mycket av inkomsten redan, men det får gå. Knyttet går först, alltid. Livmoderhalsen hade minskat något när jag var på koll i torsdags men den hade i alla fall inte mjuknat eller så så på det hela taget var det bra.

Om vi bortser från sammandragningarna så är det bättre med foglossningen, sämre med aptiten, pinknödigheten beror på hur bebis ligger tror jag, vikten håller sig stillsam, SF-måttet var gigantiskt vid första koll (31 och det var väldigt mycket över normalt på kurvan) så blir det högt fortsatt ska jag nog på extra ultraljud. Inte mig emot, är inte så väldigt orolig över att det är stort, mycket värre om det vore lågt så jag skulle oroa mig över att han inte växer som han ska.. Annars hade Hb sjunkit en rejäl bit så nu blir det att vanka till apoteket och köpa järntabletter. Det är en lite knasig grej när man har sammandragningar som triggas av aktivitet, jag måste liksom röra mig i slow motion för att det inte ska dra igång. Man får verkligen känna på vilken TID det tar att gå mycket långsamt, känner mig som en mycket gammal (och ganska rund) tant ;)

Har varit på samtal med en underbar barnmorska om mina förlossningsrädslor, jag har enormt svårt att känna mig trygg i utsatta situationer och nu med allt som varit med IVF och med kämpig graviditet där jag ständigt oroat mig över att han ska komma för tidigt så har det inte varit en lugn uppladdning om man säger så. Hade jag varit prinsessa och fått den barnmorska jag vill med läkare standby hade det känts så himla skönt (man skulle försökt ragga på Carl Philip helt enkelt..haha) men nu är jag ju en vanlig Svensson som får ta det som det kommer. Och det känns jobbigt. Läst enormt mycket om alla fall där de feltolkat ctg osv, har tre i min närhet som förlorat sina fullgångna barn och det blev helt nyligen en fjärde om man ska räkna min systers bekanta som förlorade sin enbart pga slarv i vården. I de flesta fall är det ju nåt med bebisen men inte vad de kan se i hennes fall. Känns pest för egentligen vill jag inte ha snitt, jag vill föda normalt om det går, men hade velat kunna få snitt om jag kände att det spårar ur, att jag inte litar på barnmorskan, om hon beter sig nonchalant så jag känner mig utsatt och rädd för lillens säkerhet osv. Men fick iaf höra under samtalet att jag hör till en vanlig grupp som får det jobbigt, vi som är vårdpersonal, gjort IVF och har lite svårt att lita på vården. Att just vi ofta kan hamna där det blir mycket tankar och oro. Ska på nytt samtal och ska få tid till den ansvariga läkaren för dessa samtal så får vi se hur det går (henne jag jag tyvärr träffat innan pga min endometrios och då var hon inte trevlig alls så ser inte fram emot det). Pust, mycket nu.

Läser flera av er andras bloggar (även när jag inte orkar logga in på min egen) och hoppas det bästa för er, hela tiden! Är det nån mer som haft mycket problem med sammandragningar eller har tips på vilket järntillskott som funkat bäst för er så vore det intressant om ni ville skriva i kommentarerna :)