RUL

Ja då var det genomfört, och överlevt, och jag tyckte så bra om barnmorskan. Satt med nerverna utanpå och väntade på min tur, med mamma som inkallat stöd då mannen återigen uteblev. Mamma var mer intresserad av att babbla om något annat vardagligt problem hon hade med jobbet eller vad det nu var, och jag ville mest skrika att hon skulle vara tyst och att jag faktiskt satt där och inte visste om min bebis levde eller inte. Men, jag må vara en egoist där och då, men jag skrek ingenting. Sa att jag inte riktigt kunde koncentrera mig just nu. Så satt jag där och hade ett svart hål inombords.

Men, som sagt, barnmorskan var bra. Äldre, kompetent, saklig. Hon lovade mig ingenting och sa precis som jag ju vet att vi utgår bara ifrån det vi ser idag och det är ingen garanti. Men- det som var så underbart, fantastiskt bra var att lillen lever. Han rörde sig. Han såg fin ut enligt alla parametrar som de kollar efter och han låg, som han gjort sedan första ultraljudet vecka 6 nånting, några dagar före det han "borde" (menar det, med tanke på att hans mor är en koloss jämfört med andra gravida i samma fas..). Visst jag har extra hög missfallsrisk med tanke på mina sjukdomar. Så är det. Men när det gäller att vara koniserad (en bit av livmodertappen är bortopererad pga förstadie till cancer som tack o lov inte hade spridit sig) och att det finns risk att få missfall när magen börjar bli tung för att livmodertappen inte orkar hålla emot för att den är förminskad, där försökte hon faktiskt lugna mig. Hon sa att hon hade haft mängder med kvinnor som varit opererade och de allra flesta hade kunnat bära sina barn till rimlig tid. Nu ska jag ju på kontroll för just det vecka 27, men störst risk för knatten är det ju faktiskt innan dess, efter 27 har han ändå en chans.. Så veckan var en stor lättnad. Tack alla som skrivit o hört av sig, ni är guld värda ska ni veta!

Vi firade med att köpa babyskydd, Maxi Cosi Pebble blev det. Det första dyra som blivit inköpt och jag känner det som att det kommer kännas mer verkligt när det kommer.. kläder kan man ändå på nåt plan känna att de kan man ge bort till nån annan, det är mer en fantasi, men ett babyskydd.. Jag har ju sålt sådana, det blir så verkligt. Fast jag inte riktigt fattar. Jag gör inte det. Ni andra gravida, fattar ni? Kan ni ta in att bebis ligger i magen och är på väg? Jag kan det inte riktigt. På ett sätt kan jag det såklart, men mitt inre undrar vad jag håller på med och tvivlar. Kommer inte kunna känna att det är på riktigt innan jag håller honom i min famn, som det känns nu. Längtar så!