Tjock, nedstämd och snart stenad

Ja, inte stenad som i nerdrogad. Nån måtta får det vara även i det här hushållet. Men det är inte utan att jag känner mig lite, tja, provocerande? Som bokat in både kub och nipt. Man ska absolut inte göra sådana tester om man inte har en någorlunda uttänkt strategi för vad man sedan gör med resultatet (sedan kan ju alltid sådana planer ändras när man står inför faktum), för jag ser en del skriva på bloggar och i inlägg om att de är såå upprörda över att den dumma vården fått dem att ta tester och sedan fick de dåliga resultat och se DET ville de ju inte veta. Ta-inte-testen-då.
Man ska också tänka över vad man kommer göra med olika svar. En risk på 1 på 100 för Downs syndrom kan ju för en del kännas jättemycket (vården räknar det som förhöjd risk) men en procent är ju ändå väldigt lite och för vissa kan det kännas som hur bra odds som helst. Det är inte helt lätt det där.

Själva vet vi att om vi får högrisk blir det fostervattensprov, men vi (jag åtminstone) undviker det gärna i det längsta. Så frågan blir då, hur hög risk ska vi acceptera? Då kommer nipt in som har betydligt bättre siffror på att hitta fel än vad kub har. 7500 spänn får man punga ut, vi delar givetvis på kostnaden, men för att undvika fostervattensprov (om möjligt) känns det värt det.
Dock känns det väldigt tabubelagt att prata om sådant. Som IVF:are ska man vara glad om man får något. Frisk, sjuk, eller kanske en alien- man ska vara så fantastiskt GLAD och TACKSAM att man inte ens kan andas en tanke om att abortera ett eventuellt svårt sjukt foster. Tur man har en anonym blogg så att föreningen för Tacksamma Mödrar inte kan skicka in tegelstenar inom fönstret för att man andas en tanke om att oroa sig för fel på den gudomliga graviditeten.

Och allt det här känns givetvis helt surrealistiskt att ens skriva om eftersom jag dagligen tänker att knyttet kanske slutat leva. Och då är ju tester för att se om det lilla livet är sjukt helt poänglöst..



I övrigt är jag fetare än fetast. Nej, det är inte att jag äter massor. Jag mår illa massor, däremot. Men magen är fasen märkbart stor och jag är ju bara i 8+5! Det börjar bli rätt besvärligt att dölja (uppfinningsrikedomen framför garderoben är ständigt prövad). Hade jag inte haft en del plagg anpassade efter att endometriosen ibland kunnat ge en en jättemage så hade det varit kört. Men jag vill ju dölja. Jag vill glädjas och berätta för hela världen att jag är gravid, men mitt överjag eller vad vi ska kalla det är fast beslutet att inte prata i onödan, inga frågor, pallar inte. Pallar inte varken gratulationer eller ömkan om det skiter sig. Allt känns för privat och jag vill vara i min relativt trygga bubbla där främst de jag vet bryr sig på riktigt är insatta. Där jag vet att jag kan freaka ur av oro eller krascha i sorg om det någon dag behövs. Där jag vet att glädjen för min skull när det går bra är äkta. Men folk är nyfikna och trots gigantiska jobbkläder har flera kollegor tittat till på magen.. får hoppas att de främst tänker att jag käkat för mycket choklad.

Humöret är upp och ner, och idag är det en tung dag. Ont i äggstocken som fortfarande är stor efter stimuleringen, känner mig överkänslig och utlämnad, och har flera enormt stora beslut att ta om min och knyttets framtid. Känner mig ynklig och rådvill. Men hoppas på att på något sätt kunna ta beslut framöver, och hoppas som vanligt att ni alla där ute mår så bra som ni bara kan, med nåt i magen eller ej.