Ultraljud och en böna

Ni vet det där ultraljudet som man riktar in hela sin existens på?

Det är en liiiiten aning frustrerande när de ringer och ställer in trekvart innan man ska vara där. Tänkte "Ta nu det här som en vuxen människa!" men ville inombords mest grina, tjura, kasta saker. Men fick tid dagen efter så det var ju egentligen helt ok- men det där extra dygnet kändes faktiskt väldigt långt.

Undersökningen då? Jo det gick väl hyfsat. Lite sorgligt många gynekologer verkar ha noll förståelse/kunskap om att en gynundersökning kan vara väldigt smärtsamt för en endometriospatient. Jag är dessutom koniserad (de har skurit bort en bit av livmodertappen för att undvika cancerspridning) och sedan dess är även den extra känslig (och en källa till oro vid graviditet, tänk om jag öppnar mig för tidigt och får sent missfall? fruktansvärda tanke!!). Så nej inte den bekvämaste av undersökningar, men det gick. Sedan vaginalt ultraljud för att läkaren sa att man ser bättre så när det är så tidigt. Här fick man verkligen se skillnaden i utrustning på den privata mottagningen där vi var och den här på landstinget. På den privata kunde vi för mer än två veckor sedan se MER över magen än vad vi kunde nu med vaginalt ultraljud! Men men, det viktigaste var att knyttet lever och så verkar det vara. Läkaren fattade nog inte att det är en jättestor grej för oss som gått igenom hela karusellen med IVF osv, hon kollade lite snabbt på bilden och sa inte ens att "det ser bra ut" eller "den har växt enligt vad den borde" eller tja vad som helst som lugnar. Nope. Jag antar att hon tänkte att tja det är ju bra så inte mycket att säga om det, men för en själv som låg med hjärtat i halsgropen och beredd att störta ner i sorg och förtvivlan eller kanske kanske få gå hem och meddela de närmaste att hoppet lever.. Men jag såg att hjärtat slog i alla fall. Kände skräcken när jag inte tyckte att det verkade slå särskilt snabbt, tänkte på alla de jag vet som fått höra att jo hjärtat slår men det är för svagt, det kommer inte klara sig.. Men det som såg ut som en ytterst suddig liten böna skulle enligt sin storlek vara ett dygn äldre än beräknat och det är samma besked som på förra kollen. Underbart!

Och där jag låg var det faktiskt skönt att ha med mannen fast jag egentligen inte alls är bekväm med att ha honom med på gynundersökningar (nåt privat ska man väl ha, nån mystik i förhållandet.. men efter att han givetvis var med på återföringen vid IVF så har jag liksom känt att nu när det gäller hans blivande barn så ska han vara med så mycket det går, för anknytningens skull). För mannen som inte kan ett skvatt om medicin eller foster vill ju ändå veta, han också. Så där jag låg lite tyst och försökte ta in att det nog var ett bra besked i alla fall, där stod han och frågade rätt ut om vad som kan vara fel och vad som kan gå fel. Han fick inget vidare svar men jag var glad att han försökte ;) Och läkaren var väldigt professionell osv, så inga klagomål på det viset, bara att när man är så himla utsatt känslomässigt så trivs iaf jag med att ha en varm läkare som är lite peppig. Jag behöver höra att Jippi, det här ser ju super ut! Kan man önska en peppig barnmorska till nästa ultraljud tro? ;)

BF beräknat till 12/2 enligt ultraljudet. Kanske blir en alla hjärtans-bebis <3 Bara tanken..