Tack alla som kommenterat eller på annat sätt hört av sig efter mitt förra inlägg om dåligt mående. Vi verkar vara många som får kämpa rejält från och till. Det kändes så utlämnande att skriva men det var nog rätt sak att göra för era ord har verkligen stöttat. Imorgon är jag i 11+6 (om knyttet lever) och jag ska ringa psykiatern jag vet är duktig. Förhoppningsvis har han inte en evighetslång semester och sedan lång kö för jag behöver nån att prata med snarast..
Praktiskt så har jag blivit inskriven på MVC (tog en timme och 45 minuter, herregud, men det är mycket att skriva in i journalen med allt innan IVF osv tydligen, de tyckte att jag skulle på extra läkarbesök också så det blir kommande vecka). Lämnat prover för kub som ska vara klart nästnästa vecka när vi har ultraljud och då får svar på vad det räknat ut (ultraljud med NUPP, blodprov och min ålder läggs ihop till nån statistisk summa). Lämnade även prover för NIPT i tisdags som jag eventuellt, förhoppningsvis (de sa tio dagar) ska bli uppringd om redan på fredag. Är nipt bra är jag rätt lugn inför kub, det skulle vara om det var nåt större fel på fostret som inte syns på prover utan bara på ultraljud då. Mer info om Nipt hittar ni bland annat här: http://fostertest.se
Vi tog privat och det kostar mellan 5900 till 7500 beroende på vilken analys man väljer. Priset kan variera något så alltid värt att titta runt om ni är intresserade. Vissa landsting erbjuder nipt om kub ser dåligt ut, men vårt gör inte det så vi föredrog detta framför eventuellt fostervattensprov framöver.
Men vet ni vad? Jag som mådde rätt kasst vid förra inlägget för en vecka sedan, jag mår så mycket sämre nu att jag gått från att vara ständigt orolig för missfall, till att mest fokusera på testerna, till att nästan vara orolig över hur vi gör om testerna är BRA. Inte alls för att jag vill genomgå en abort (!!), men för att bebislängtan är puts väck.. missfall som varit min stora skräck, nu känns det inte alls skrämmande för jag orkar inte ens tänka på ordet en gång till, att gå längre i graviditeten däremot är enormt skrämmande. Kan känna att jag ångrar att vi drog igång IVF alls, att vi ens försökt rädda mina äggstockar i alla år.. Jag som för ett par veckor sedan gick runt och tindrade på barnavdelningen och försökte dokumentera bilder på magen för att kunna ha sedan.. Jag får huvudvärk bara av att tänka bebis. Vill inte se åt bebisgrejer, vill inte planera, vill inte vill inte. Upptagen med huvudvärk och att må illa. Vill bara dölja magen och skulle få bita ihop ordentligt om någon ovetande såg och frågade. Jag förstår om det är helt oförståeligt och obegripligt för den som inget annat vill än att plussa, men från att vara världens stoltaste över den lilla magen och känna ständig extrem oro över att nåt ska gå fel, så vill jag bara krypa ur skinnet. Sova tills nästa vår. Gråta i en vecka. Och imorgon måste jag gå till jobbet och jobba dygn fast jag brukar behöva ägna kvällarna åt att vara extremt illamående (skriver detta i en paus, det kommer i vågor) och att sedan däcka när det lättat lite. Och jag har noll stöd av mannen och jag orkar bara inte hålla honom på gott humör samtidigt som jag håller mig själv flytande.
Har googlat graviditetsdepression och det verkar vara väldigt lite information om det ute men ändå flera andra som beskriver samma sak. Att man gått från att vara glad över graviditeten till att plötsligt inte alls vara det. Att det finns de som mått bra tidigare graviditet men sedan drabbats vid nästa, osv. Jag känner bara att jag inte vet vad som är fel mer än att jag inte är det minsta lycklig längre och inte orkar vara nervös mer. Hoppas det här vänder snart, vill ju kunna njuta av graviditeten och få längta efter bebis igen..
Det du känner är helt normalt, jag var också livrädd för missfall och då jag fick ett 2011 ville jag inte gå igenom det igen. Helst av allt skulle jag gå i ide och vakna efter 34+0 men så funkar det inte. Jag vet att du har det jobbigt för jag hade samma, nu i 21+5 är jag livrädd att mista mitt barn så rädslan finns med hela tiden. Den är svår att leva med och kan lätt ta över hela ens liv, bara att följa med i processen och tyvärr må skit för oron försvinner inte och att lära sig att leva med den är svårt. Jag vet som sagt, men vi finns här för dig vännen. Kram Genus Longing
SvaraRaderaLåter väldigt jobbigt :'( önskar det fanns något man kunde skriva för att göra allt lättare...
SvaraRaderaJag tror också att det är fler än man tror som drabbas av depressioner under och efter graviditeter. Jag tror bara att många känner skam (vilket man verkligen INTE behöver känna) och att det därför inte lyfts fram särskilt ofta. Som vid många andra typer av depressioner, men allt som gäller barn blir ofta mycket mer laddat på något vis. En stor kram till dig för att du vågar ta upp detta viktiga ämne!
Det är såklart omöjligt att sätta sig in i hur det känns för dig när man aldrig har upplevt något liknande. Men jag kan på något vis ändå förstå att det kan bli så. Alla känslor och alla fram- och motgångar och alla stunder man gått igenom fram till plusset. Att sedan inte kunna slappna av för att man istället oroar sig för att något ska gå galet. Det vore ju nästan konstigt om man gick igenom det helt opåverkad.
Jag tycker inte att du ska behöva hålla någon annan på gott humör just nu heller. Just nu handlar det om att ta sig igenom dagarna, lägg den energi du har på dig själv. Man orkar som inte mer än så, och det är okej!
Hoppas att du får en tid snarast! Kram!