Nåväl, en bh blev det (från Ella May på Lindex, älskar dem, såå mjuka!) och sedan en tur in till barnavdelningen på Åhlens på Nordstan. Skulle ju bara titta.. Ni vet, liksom fönstershoppa. Och njuta av en enda affär där det känns ok att magen putar hur mycket som helst. Graviditeten har liksom knuffat ut mitt bukfett så att jag ser lite lagom "för många muffins"-ut. Ser fram emot en tydlig gravidmage så jag kan visa att det inte BARA är mat som orsak. Mat också, givetvis. Men inte bara ;)
Kom såklart inte därifrån utan något. Den här fick följa med hem:
Den hamnar i lådan med den andra bodyn jag köpt, tillsammans med mina mensgrejor. Himmel o helvete. De kan gott bo i samma låda för den lådan kommer jag hamna i, oavsett hur det går..
I övrigt var det trevligt att vara i storstan, vi skulle träffa min familj. Mindre trevligt var att familjen går som på tå runt det här med graviditeten. Man skulle kunna tro att det bara är glada miner, men nej. Min storasyster har inte alls uppskattat nyheten (utan att förklara varför, men hon har betett sig som om jag dödat någon ungefär) och därmed vågar ingen prata om det. Hon själv har lätt för att bli gravid och har till och med gjort abort, men hon fixar tydligen inte att jag ska ha. Så ingen pratar om det. Ingen (de har inte träffat/pratat med mannen sedan vi plussade) gratulerade. Ingen sa ett ord. Jag beställde alkoholfritt under middagarna och det var det. Det kändes konstigt och ledsamt, att inte glatt kunna prata om det här jättestora och spännande som väntar. Det är ju så få som vet om det att vi sällan får ventilera.. Men inte nu heller. När syster med man lämnat oss tog jag upp det med mamma som inte vågat prata om det, sa hon. Hon grattade min man lite i smyg innan vi tog tåget hem.. Ja jag vet inte. Men det känns så himla underligt att jag behandlas som om jag gjort något riktigt riktigt dumt som de väljer att acceptera men inte förlåta mig för, ungefär. När allt jag vill ha är stöd och lite..glädje. För min skull. För att ingen annan av syskonen vill ha barn men att nu blir det en till i familjen, första barnbarnet och allt.
Men mammas man, min styvfar alltså, han fick tårar i ögonen när jag visade bodyn innan vi åkte hem. Han är glad tror jag, fast han inget vågar säga.
Ååå, jag förstår dig. Att du vill ha stöd och få ventilera! Jag som inte känner dig eller din familj alls tänker att det förmodligen finns en anledning till din systers beteende. Det bästa vore såklart att kunna fråga henne...
SvaraRaderaEn kompis till mig, storasyster, tyckte att det var tufft när hennes lillasyster blev gravid. Hon hade själv stark barnlängtan men det var inte läge att försöka bilda familj i hennes liv. Det kan ju vara sånt, eller att en vill med inte den andra. Vi vet ju att det kan vara mycket som spökar när det kommer till den känsliga bilda-familj-frågan.
Hoppas att du kan hitta någon som du verkligen kan prata ut med, att få prata barn och graviditet är ju helt fantastiskt!
Tack för din kommentar :) Ja man vill ju inget hellre än att bara prata om det jämt, men svårt när man samtidigt ska försöka dölja det för omvärlden ett tag till.. Får tjata ihjäl de få som vet ;)
RaderaTror också det ligger nåt mer bakom systers beteende men svårt när hon inte är typen som berättar utan visar det med ilska mot mig istället så jag försöker mest hålla låg profil tills hon lugnat sig. Tur man har vänner och en liten blogg att ventilera sina tankar med!
Åh vad tufft att känna så! Min mamma reagerade också märkligt när hon först fick veta, hon blev bara tyst. Men när jag frågade nån vecka efter så berättade hon att hon var så rädd att hon inte vågade bli glad. Hon var mer rädd än jag för att vi skulle få missfall. Men det är jobbigt, särskilt med familjen, när de reagerar med tystnad eller ilska ju! Det är ju med dem som man vill prata med första veckorna. Hoppas det löser sig för dig!
SvaraRaderaJa den reaktionen är ju tråkig men förståelig när man väl fått veta, min mamma var lite likadan men hon är sådan så det kunde jag räkna ut. :) Ja jag hoppas det löser sig, får ta en dag i taget..
RaderaÅh vad tufft att känna så! Min mamma reagerade också märkligt när hon först fick veta, hon blev bara tyst. Men när jag frågade nån vecka efter så berättade hon att hon var så rädd att hon inte vågade bli glad. Hon var mer rädd än jag för att vi skulle få missfall. Men det är jobbigt, särskilt med familjen, när de reagerar med tystnad eller ilska ju! Det är ju med dem som man vill prata med första veckorna. Hoppas det löser sig för dig!
SvaraRaderaVad tråkigt att höra, alltså att du inte fått uppleva fina reaktioner. Jag hoppas det svänger och att alla gläds med dig (er)!
SvaraRaderaTack, det hoppas jag med!!
Radera