Ibland undrar jag om man skulle se hela processen med IVF eller dylikt som någon form av högriskaktivitet. Förutom den fysiska biten, som kan vara nog så jobbig, är det ofta multipla påfrestningar av andra anledningar. Ekonomi- eventuella resor till sjukhus för kontroller, dyra mediciner (även om vi tackar Gud för högkostnadskort!), dyra läkarbesök (tack igen för högkostnads..) och sedan kanske man får bortfall på lönen i värsta fall, vilket för mig till nästa punkt; jobbet. För det är långt ifrån alla som kallt kan räkna med en förstående chef (eller ens har en chef som man VILL berätta för- det har inte jag). Då ska det fipplas med tider, ursäktas, kanske ljugas (fast man egentligen får vara frånvarande för sådant men som sagt, man kan ju ha sina skäl att vilja hålla tyst). Är det inte så att ni liksom känner stressen komma krypande bara av att tänka på det? Och då har vi inte ens kommit till den värsta biten- den olidliga väntan. På att få testa, eller att få mens. Att få plus. Om det blir plus, oro för att det kanske är missed abortion eller utomkveds. Om det inte verkar vara det, oro för missfall (åh gud alla tidiga missfall och alla man följer som får det..). Osv osv. Och om man INTE blir gravid på första försöket, då ska man in i karusellen igen, försöka få till det med kliniken, kanske oro över ägg som ska tinas, pricka ägglossning med klinikens öppettider, stress stress.
Jag undrar om inte många av oss hade behövt lättillgänglig samtalskontakt. För mig nämnde läkaren det lite kort när jag började gråta på mottagningsrummet när jag fick veta att de inte ville prova insemination osv utan gå rakt på IVF (det berömda kvittot på att "Du funkar inte, det är på riktigt, vi kommer inte klappa dig på axeln och så blir allt bra"). Men sedan remissen skickades har jag ju inte sett röken av honom, och det var ju heller inte planen. Men nu, och jag vet inte om det är gravidtröttheten, fasan för att börja jobba om en vecka (går på ett helvetesschema med 12 dagars jobb på raken inklusive flera dygnspass..trots att de vet att jag är gravid, tack tack) eller det faktum att jag mått djävulskt illa varje kväll under flera dagar, eller den ständiga oron för missfall eller att något ska vara fel med knyttet.. men jag känner mig så innerligt trött. Från insidan och ut. Inte den sköna tröttheten efter ett skönt träningspass eller när man får komma hem och landa och kan njuta av soffan, utan tröttheten där jag kan ligga på soffan ända tills imorgon men tanken på att behöva prata med någon eller göra nåt vettigt eller ens förflytta mig till sängen gör att jag känner mig gråtfärdig. Men inte sömnig. Bara trött, tröttare, utmattad.
Vet inte om det är en dipp eller om jag borde ta kontakt med någon (vet en jätteduktig psykiater som jag kan ringa men vet inte alls vad jag skulle säga till honom så känns väl inte så meningsfullt heller). Undrar om vi är många som hamnar i såna här dalar efter IVF, kanske mellan behandlingar eller till och med när man plussat. Baserat på de bloggar jag följt så verkar jag åtminstone inte (tyvärr) vara ensam. Hoppas ni som läser här mår så bra ni bara kan, och laddar batterierna ordentligt i sommarsolen! Vi är i alla fall inte ensamma oavsett var i processen vi är, glöm inte det.
Jag tycker absolut att du kan kontakta honom! Berätta bara vad du känner så kan han börja nysta lite kring det. Kanske bättre att gå dit en gång eller två för att testa om det hjälper? Än att avstå helt tänkte jag..
SvaraRaderaJag har känt mig nedstämd och utmattad senaste halvåret (om inte längre). Gråtit varje dag nu dom här första två veckorna under semestern. Men bröt ihop ordentligt för någon dag sedan, pratade med sambon och försökte få honom att förstå hur illa det faktiskt är. Sedan dess har det känts som att det har börjat vända. Orkar mer och ser mer positivt på tillvaron. Men det kommer över mig ändå, idag fick jag helt enkelt säga till honom att jag måste gå och vila, skyndade mig till sängen innan tårarna kom. Så gladare men fortfarande väldigt skör. Och vi har inte ens påbörjat någon behandling än (3,5 v kvar till första besöket på IVF-kliniken), oroar mig för hur man kommer må sedan. Håller med om att man borde få mer stöd på något vis. Man är trots allt rätt ensam i allt.
Vet inte vad jag försöker säga riktigt... Jag förstår hur du känner och tycker absolut att du kan kontakta honom för att få prata.
Hoppas att du mår bättre snart!
Tack för att du berättade, ledsen att även du mår dåligt men vi får trösta oss med att vi har varann vi inom IVF-karusellen! Hoppas tiden går fort till ert besök och att du känner att det lättar när ni fått komma igång!
RaderaJag beskriver ivf som tortyr som kostar enormt mycket pengar. Vi borde få bidrag för allt egentligen. Förstår dig gällande oron, den är så jobbig att hantera. Att vara rädd för att mista sitt barn som växer därinne. Hoppas att du snart mår bättre igen! Kram på dig gumman. Genus Longing
SvaraRaderaSå sant, är verkligen så det känns! Kram!!
RaderaJag var tooooooktrött i början av min graviditet. Jag sov en stund på jobbet varje dag, åkte hem och sov, åt och sov igen.
SvaraRaderaJag tror absolut att du inte ska tveka att ta kontakt med något sorts samtalsstöd om du känner för det, det är nog bara bra. Som du säger allt som ivf innebär, och sedan oro OCH hormoner på det. Hoppas att det lättar lite för dig snart!
Allt gott!
Tack, det hoppas jag med =)
RaderaTa kontakt! Jag drog mig också innan,men nu känner jag att jag inte klarar mig utan! Jag får verktyg på hur jag ska ta mig igen dagarna samt hjälp med att förstå varför man är så matt! Vi lever i ständig kris med flera kriser inom krisen med alla motgångar.Nu har ju du fått ditt plus men rädslan för missfall tar enormt mycket energi och du har förmodligen inte hunnit hämta dig för från hela IVF processen heller så det är verkligen inte konstigt att du är matt och trött. Hade jag vart du skulle jag bokat den där tiden. Själv är jag sjukskriven på 50% bland annat för att jag är så trött,men ledsen,arg, besviken och frustrerad med. Jag hejar på😊 vi ska sluta känna oss så skamsna för att vi mår som vi gör. Det är ok! Styrke kram till dig😘
SvaraRaderaTack snälla du! Jag ska ringa imorgon och försöka få en tid faktiskt. Hjälper det så hjälper det och annars har jag åtminstone försökt!
RaderaÅh vad jag känner igen mig. Man blir oerhört trött av allt! Och jag tror också att när man väl plussat så kommer alla känslor ikapp från hela resan. För mig känns det lite som att 4 års väntan gör sig påmind i känslolivet just nu.
SvaraRaderaRing nån som du får prata med! Jag gick en gång och det räckte för mig, ibland behöver man bara få prata ut och gråta för nån som man inte känner.
Jag hejar på dig! Kram.
Ja så är det nog, för det är nu det verkligen blivit riktigt tungt, jag som hållit igång rätt bra under alla år av kämpande. Nu, när man borde vara glad.. Ska testa att prata med någon. Som man kan prata med utan att skämmas för hur hemsk man är som inte är lycklig hela tiden! Tack för dina rader!
Radera