Det känns som att alla jag följer i fertilitetskarusellen är en bit före mig. Många en bra bit före, de ruvar, de plussar, de får missfall. Jag gläds med dem som plussar men orkar inte följa dem lika aktivt efter det, för det är för långt fram för mig, jag orkar inte riktigt engagera mig i bebisbiten än. Däremot kommer jag sannolikt börja följa dem lika mycket igen om jag också plussar, förstås! Och jag är verkligen uppriktigt glad när det tar sig för mina medsystrar som går igenom samma pärs. Har några jag håller tummarna extra mycket för, och tänker ibland att vad roligt det hade varit om vi kunnat följas även efter plus. Lider med de som det inte funkat för. Hoppas att vi alla kan få lyckas, fast jag vet att statistiken säger att vi inte kommer göra det.
Här är det en sämre dag. Huden i ansiktet är om möjligt ännu värre, jag ser ut som ett skämt. Trött. Har haft några fina dagar med mannen på heltid, men nu ska han iväg och jobba i två veckor. Så jag står själv med sprutor, spray och den biten. Han är ju tillgänglig på telefon men det är verkligen inte samma sak.. ok om allt flyter på men om nåt går åt skogen, att vi måste avbryta försöket eller så, då kommer det vara enormt tungt att vara själv. Så idag är jag låg. Kan vara sprayen, men det blir inte bättre av att vara ensam. Suck.
Har en jäkligt tung jobbvecka framför mig, två nätter och även helgjobb, klarar jag detta trots spray i kroppen då förtjänar jag medalj (eller kanske en dubbel chokladkaka?) sen! Försöker se det som att jag samlar komptimmar till andra dagar. Som en ekorre eller något. En jäkligt hormonstinn IVF-ekorre som samlar timmar till bättre dagar. Helt normalt ;)
Mmm, samma här. Jag väntar fortfarande på att få en IVF-remiss ivägskickad. Och undrar lite vagt: om det är så här jobbigt NU, hur blir det då när IVF börjat...?
SvaraRadera