Det krävs verkligen att man hamnar till botten, eller nån form av slutpunkt, innan saker och ting behagar vända! Senaste dagarna har jag verkligen börjat uppskatta att vara helt hormonfri för första gången på flera år. Jag vet ju inte ens hur jag är och mår utan dem längre. Ständigt försöka mota endometriosen och ständigt denna oro för äggstockarna och alla dessa biverkningar där jag inte längre vet vad som är jag och vad som är tabletter och sprutor.. Det ska bli intressant rent hormonmässigt att genomgå IVF men jag har redan varit nedreglerad med spray (Suprecur som jag får även denna gång) och vet hur jag reagerade då. Grejen är att jag läst mångas upplevelser av sprayen och jag måste haft otur- jag blev riktigt risig när jag fick det förra gången, fast då mot endo. Gick ner 7 kilo på två veckor (magen gillar det INTE..), efter ett par månader tappade jag väldigt mycket hår av den, fick väldigt ont av endometriosen (den kan bli lite provocerad innan man är helt nedreglerad, det upplyste de mig inte om innan jag började).. osv. Men det känns som ett väldigt litet problem nu när jag ska ta den i bara två-tre veckor eller vad det nu blir. Ni som avskyr den, tänk på de med endometrios eller prostatacancer som får ta skiten non stop..! Då känns några veckor väldigt milt tycker jag.
Jag hade iaf senast igår kväll landat i att vara helt ok med att mensen inte kommit. Från att ha gått som på nålar dagligen så kändes det till och med skönt. Vara hyfsat smärtfri, hormonfri och så oändligt mycket piggare.. Jag har haft rejäl påverkan på humöret och orken av Provera men inte riktigt vetat om det varit pga endometriosen, mitt nya tunga jobb, eller tabletterna. Efter några veckor utan dem kan jag bara säga att min livskvalitet gått upp så enormt mycket! Sånt som andra kan ta för givet har för mig varit helt omöjligt. Det har varit handla eller laga mat eller gå en långrunda med hunden eller orka fokusera på ett tv-program. I övrigt bara klara av jobbet, nätt o jämnt, o sedan gå hem med enorm huvudvärk och dö på soffan. Vakna de flesta morgnar med illamående och/eller superlågt humör. Gråtattacker för att allt känns fruktansvärt som bara kommit över mig. Utmattningssyndrom, eller utbrändhet som det kallas, har det varit tal om. Jag har till och med varit sjukskriven för det. Men jag skyller det mesta på medicinerna och gud, vilken skillnad att få vara utan dem. Jag vill egentligen aldrig tillbaka och fasar över att jag måste.
Men för att komma till sak, mensen kom alltså inatt. Några timmar efter att jag slutit ögonen efter att ha känt att livet är helt ok just nu ändå, att jag inte alls stressar utan kan ta dagen som den kommer. Då såklart när man ska upp en sväng på natten så var tant röd där. Så om tre dagar börjar jag spraya, imorgon ringer jag RMC för att tala om att jag är igång. Nu kör vi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar