V 36+4

Ja ni, tiden går! Och än lever hoppet om vår lille IVF-bebis, vårt första försök, vårt lilla stjärnfall.. Det var så jag tyckte det såg ut på återföringen, som ett litet stjärnfall på skärmen, och det är så stort att försöka greppa att det blev något, att det kunde ta sig direkt, att han finns och är en egen liten individ redan fast han råkar vara inneboende.

Det har hänt en del sedan sist, vi har varit inne på förlossningen pga väldigt svaga/få fosterrörelser (inte kul) men det såg ok ut. Vi fick även åka in på ena TUL (tillväxtultraljud) för att SF-kurvan som låg jättehögt sedan vid två kontroller planat ut helt. Fick faktiskt komma in på jourtid för att överläkaren hade tyckt att kurvan såg så dålig ut och så med IVF-graviditet och allt.. Men redan när jag kom vaggande i korridoren så log hon och sa att hon blev mindre orolig av att se min runda mage. :) En underbar kvinna på alla sätt, vad jag önskar att alla inom vården vore som hon!! Vi har väl alla träffat på nån (eller kanske flera..) som man undrar varför de valt att jobba med människor i allmänhet och infertila i synnerhet, men denna.. hon är på rätt plats. Gjorde noggrant ultraljud, förklarade vad hon mätte och varför, och jag gick därifrån med ett leende även om jag har noggranna anvisningar att åka in om jag känner att han inte rör sig som vanligt. 7% över "standard" låg han på nu så han är iaf ingen smal bebis.. och mammas mage står ut som om det var trillingar så det kan jag skriva under på, fast jag inte har nåt att jämföra med, haha.

Har gått på samtal om förlossningsrädsla vilket varit nyttigt, och har även fått datum där bebis senast ska ut, vilket känns bra. Inte för att jag är stressad om datum, inte alls, men jag kan iaf ställa in mig på att det datumet som senast är vi föräldrar. Att då kommer bebis få komma ut. Känns så otroligt.. otroligt! Jag vågar som ni vet inte lita på att det är ok innan han är ute och är ok, men nu är det så snubblande nära. Det är nästan så att jag hade känt att han kan få stanna i magen lite till, herregud så stort allt blev tänk om jag inte kan läsa honom alls och han bara skriker och jag missar en massa viktiga saker och tänk tänk tänk.. Men som tur i oturen så tycker jag det är riktigt tröttsamt att va höggravid så nej han ska inte ligga där längre än nödvändigt ;)

Ni hr blivit varnade- här är nuvarande listan över gravidkrämpor som ni antingen kan längta efter eller känna er tacksamma att ni sluppit..:

-bristningar på magen
Oh yes, de röda motorvägarna som plöjer över huden och inte går att göra nåt åt.. de senaste dagarna har jag fått en till om dagen och kommer i denna takt inte ha nån normal hud kvar.. och det ska erkännas att när det började så fick jag verkligen kämpa för att inte gråta för av alla triviala grejer så hade jag hoppats slippa just bristningar och min mamma som burit tre barn har NOLL.. men hon behövde inte IVF heller.. Livet är inte rättvist oavsett om det gäller utseende eller fertilitet, det ska gudarna veta!

-klåda
Jag trodde jag dog där ett tag, har man aldrig haft riktig klåda är det svart att föreställa sig, men det finns ju ingen medicin som riktigt tar bort det och man blir fasen halvgalen efter ett tag!! Det började på handryggarna -magen har kliat sen innan men det är bara huden som töjts ut och det är inte alls samma kliande- sen var det på bröstet, mellan brösten så jag inte kunde ha bh, upp över armarna, i ansiktet.. som tur är så har det släppt nu!!

- klumpighet
Jag är förvånad att ingen dragit igång nån form av musikjingel när jag kommer vaggandes.. typ Darth Vader-melodin eller Bergakungens sal..? Jag har sett kollegor som ilar omkring helt oberörda som är i samma fas, medan jag med foglossning blivit så stel att jag får gammeltanterna med rullator att verka hur kvicka som helst..

-värdigheten!
Den kan man bara kasta överbord. När man får sitta på toaletten och konstatera att någon gjort nåt, tryckt nånstans så att man verkligen måste gå, men att man knappt kan för att någon sparkar en i magen samtidigt som man försöker göra sina behov.. När kompisen som också är höggravid smsar och frågar man man fått hemorrojder än och man känner att nä men det är säkert bara en tidsfråga.. När man måste byta underkläder direkt efter man klätt på sig för att dagens flytningar bestämde sig för att göra en "pladask" så man kan tro att vattnet gått, men det har det inte för det är bara graviditetsflytningar som dyker upp lite när de känner för det.. När ansiktet är fullt av gigantiska finnar för 10e dagen i rad och man undrar var den där fina hyn som fanns där rätt ofta i början nu tagit vägen, believe me, de här sminkar man inte över oavsett hur mycket spackel man kletar på.. När man ska ta sig ur sängen för nattpink, gärna fem minuter efter man lagt sig, och knappt kommer upp för att magmusklerna tagit semester, bäckenet också, och så blodtrycket som jobbar på halvfart så man måste sitta och ladda en stund för att ta sig ur sängen.. När man inte når sina egna fötter för magen är så öm och ryggen stel så man försöker pricka sockorna med tårna och tro mig det går inget vidare.. När man sitter och äter och tappar mat på magen och därmed kletar ner en av de få tröjor som rymmer magen (som nu är närapå för stor för de flesta gravidtröjorna).. Well, det är inte en av mitt livs tjusigare perioder. Men det är ok för jag får bebis!! Men ni kommer aldrig få höra mig säga att det är så myyyysigt med graviditet..! ;)

- smärtan
Ingen hade faktiskt upplyst mig om, och jag hade aldrig fattat det själv, hur ont det kan göra att vara gravid... alla pratar bara om förlossningen. Bäckenet gör ont, magen kan (särskilt efter dagar med mycket sammandragningar) vara väldigt öm, magknip är allt annat än en hit när man dessutom får magen sparkad på och kan ha sammandragningar som struntar i att tarmarna försöker få lite uppmärksamhet. Har haft riktigt jäkliga smärtor under kortare perioder som jag tror var att sammanväxningar från tidigare operationer/endometrios slets upp. Sen säger de att man inte ska ha smärtsamma sammandragningar men det är bullshit för det har jag, även om bebis inte trillat ut av dem, och även om de inte gör superjätteont (är man van vid endometriosen så är man rätt härdad) så är det rätt påfrestande när de kommer igång. I början av graviditeten triggades min migrän, vilket nu är lugnt men det var jobbigt då och när jag dessutom inte fick ta mina mediciner var det än värre.

Sen är det såklart fantastiskt att få en bebis. Jag ler med hela ansiktet när jag får se honom på ultraljud, jag älskar att höra hans små hjärtslag, jag längtar så efter att få krama honom och se honom, mitt lilla hjärta. Min son. (Det där kändes helt galet att skriva!) Jag kommer aldrig vara den som babblar om hur härligt det var att vara gravid, men jag älskar min kropp för att den lyckats få fram denna lilla varelse och sedan hålla honom vid liv. Jag är så stolt och tacksam för att den klarat det. Och jag kommer absolut vara en sån där löjlig mamma som skickar bild på lillen till IVF-kliniken med ett stort tackkort och en chokladask för även om det är vardag för dem så har de ändrat MIN vardag för alltid! Och man kan aldrig få för mycket uppskattning :)

Även om jag uppdaterar sådär så läser jag era bloggar många av er och hoppas ni får smidiga graviditeter och efterlängtade bebisar 2017!! <3

Vecka 30!

Ja för oss som går i oro för att föda i förtid är det lite magiskt med varje ny vecka måste jag säga. Jag har känt sådant lugn sedan vi gick in i vecka 30 i förra veckan (fast sjukvården kallar det ju vecka 29+nånting om bebis tittar ut). Egentligen kanske det är knas för jag fick veta nyligen att i regel skickas man till Universitetssjukhuset långt bort fram till v 32 om det drar igång, men mentalt har jag ställt in mig på vecka 30 så länge att jag ändå känner mig lugnare nu. Knäppt va? Men det känns så. Att när det är en trea först så känns det så mycket säkrare på nått sätt. Och imorgon är det 30+0! Heja mig!! Heja bebis som fortfarande sparkar och lever! Vi närmar oss <3 Jag tar fortfarande inget alls för givet innan han är ute och oskadd, men detta känns ändå lite som en milstolpe.

Vet inte hur ni andra gjort med fixandet inför ankomsten? Eftersom jag haft det besvärligt så länge med förvärkar och vetskapen om att mamma fött alla sina för tidigt så har jag boat så gott jag kunnat i rätt god tid, enligt mig då. Allt är införskaffat utom lite smått till bebisapoteket som Alvedon och termometer, och så ska vi köpa andningslarm (jag själv höll på att dö när jag var mycket liten och det hade sannolikt stämplats som plötslig spädbarnsdöd- jag slutade andas bara men mamma upptäckte det som tur var- och jag kommer känna mig lugnare om bebis har larm) och en babymonitor. Igår packade jag bb-väskan till bebis (hans grejer åker i hans skötväska så får vi har våra pinaler i en egen tänker jag) och idag skrev jag förlossningsbrevet och lade i den. Min väska kan vänta och det viktigaste kan vi alltid rafsa ihop på några minuter om det brinner i knutarna, men bebisens ville jag ha klart. Det knepiga är ju storlekar på kläderna! Så nu ligger det från 44 till 56 i väskan, går jag tiden ut kan jag nog plocka bort de minsta storlekarna men som det är nu får ett par minipyjamasar ligga där..

Allt i de minsta storlekarna (upp till och med 56) är nu upptvättat. Det är ändå en rätt härlig känsla att styra med det <3 Vi har köpt några enstaka plagg i större, typ 62, och har fått lite till skänks också men det får ligga nerpackat tills det finns behov. Och känslan att köpa första blöjpaketet.. jag vet, det låter säkert hur fjantigt som helst! Blöjor liksom, de lär jag ha ledsnat på efter första dygnet ;) Men att köpa det första lilla paketet och sticka ner några i skötväskan.. det kändes så verkligt då. Som något en mamma gör. För hur mycket saker jag än styrt med så är det ändå svårt att ta in, eftersom jag inte vågar räkna med att det blir bebis. Att köpa spjälsäng, badbalja, kläder.. har känts som nödvändigt och såklart ofta roligt. Men att köpa blöjor, baam, mammaverklighet!

I övrigt måste jag såklart skriva en rad om biverkningarna av att baka bebis, eftersom jag själv tänker använda bloggen att se tillbaka i framöver. Jag har fått tillbaka illamående- men kräks inte. Har fått klåda som började lite smått på handryggarna, sedan kom även på kinderna, och sedan mellan brösten där jag även blivit röd och ser irriterad ut i huden. Klåda på magen har jag haft av och till sedan länge men det är nog bara huden som töjs, men detta andra är något helt annat. Och jobbigt!! Har fått lämna blodprov där de kollar lever och gallsyror, får hoppas det ligger bra. Annars är foglossningen i regel något lättare faktiskt (jag trodde sånt bara blev sämre), men det kanske kan bero på att jag rör mig mindre då all aktivitet drar igång sammandragningarna. SF-måttet är fortsatt klart över det normala men följer sin egen kurva så att säga. Ska nog be om tillväxt-ultraljud så jag får veta om bebbe är gigantisk, kan ju vara bra att veta innan!

Allt gott till er alla!!

Vi är här, en dag i taget! Förlossningsrädsla, sjukskrivning osv.

Tack till er som hört av er, och förlåt att jag inte uppdaterat! Vill verkligen inte att någon ska oroa sig för min skull. Knyttet lever och har stannat inne även om det varit tungt och oroligt ett tag. Är sjukskriven 100% sedan några veckor och ska försöka gå upp på deltid i veckan som kommer- och hoppas att det går vägen. Gör det inte det så får jag helt enkelt vända och gå hem. Mycket stress över det ekonomiska, vi har nyss köpt hus och har inte räknat med att jag ska bli av med så mycket av inkomsten redan, men det får gå. Knyttet går först, alltid. Livmoderhalsen hade minskat något när jag var på koll i torsdags men den hade i alla fall inte mjuknat eller så så på det hela taget var det bra.

Om vi bortser från sammandragningarna så är det bättre med foglossningen, sämre med aptiten, pinknödigheten beror på hur bebis ligger tror jag, vikten håller sig stillsam, SF-måttet var gigantiskt vid första koll (31 och det var väldigt mycket över normalt på kurvan) så blir det högt fortsatt ska jag nog på extra ultraljud. Inte mig emot, är inte så väldigt orolig över att det är stort, mycket värre om det vore lågt så jag skulle oroa mig över att han inte växer som han ska.. Annars hade Hb sjunkit en rejäl bit så nu blir det att vanka till apoteket och köpa järntabletter. Det är en lite knasig grej när man har sammandragningar som triggas av aktivitet, jag måste liksom röra mig i slow motion för att det inte ska dra igång. Man får verkligen känna på vilken TID det tar att gå mycket långsamt, känner mig som en mycket gammal (och ganska rund) tant ;)

Har varit på samtal med en underbar barnmorska om mina förlossningsrädslor, jag har enormt svårt att känna mig trygg i utsatta situationer och nu med allt som varit med IVF och med kämpig graviditet där jag ständigt oroat mig över att han ska komma för tidigt så har det inte varit en lugn uppladdning om man säger så. Hade jag varit prinsessa och fått den barnmorska jag vill med läkare standby hade det känts så himla skönt (man skulle försökt ragga på Carl Philip helt enkelt..haha) men nu är jag ju en vanlig Svensson som får ta det som det kommer. Och det känns jobbigt. Läst enormt mycket om alla fall där de feltolkat ctg osv, har tre i min närhet som förlorat sina fullgångna barn och det blev helt nyligen en fjärde om man ska räkna min systers bekanta som förlorade sin enbart pga slarv i vården. I de flesta fall är det ju nåt med bebisen men inte vad de kan se i hennes fall. Känns pest för egentligen vill jag inte ha snitt, jag vill föda normalt om det går, men hade velat kunna få snitt om jag kände att det spårar ur, att jag inte litar på barnmorskan, om hon beter sig nonchalant så jag känner mig utsatt och rädd för lillens säkerhet osv. Men fick iaf höra under samtalet att jag hör till en vanlig grupp som får det jobbigt, vi som är vårdpersonal, gjort IVF och har lite svårt att lita på vården. Att just vi ofta kan hamna där det blir mycket tankar och oro. Ska på nytt samtal och ska få tid till den ansvariga läkaren för dessa samtal så får vi se hur det går (henne jag jag tyvärr träffat innan pga min endometrios och då var hon inte trevlig alls så ser inte fram emot det). Pust, mycket nu.

Läser flera av er andras bloggar (även när jag inte orkar logga in på min egen) och hoppas det bästa för er, hela tiden! Är det nån mer som haft mycket problem med sammandragningar eller har tips på vilket järntillskott som funkat bäst för er så vore det intressant om ni ville skriva i kommentarerna :)

Förlossningen.. :(

Ja ni. I förrgår blev det en vända till förlossningen, och dit vill man INTE behöva åka i 23+1. Har ju haft sammandragningar av och till tidigare, och särskilt efter jobbiga nattpass på jobbet, men detta var på en ledig dag där jag sovit lääänge på morgonen, varit på massage och bara slappnat av, och sen kilat hem till soffan igen. Hade lite huvudvärk. Under massagen som höll på en timme hade jag tre sammandragningar, och det är inte vanligt så dags men jag tänkte inte så mycket på det. Sedan blev det mer och mer och när jag hade ca var 5e minut tänkte jag att nä, nu måste jag tyvärr ringa.. ville inte men vad gör man.. Första frågan var om jag hade varit hos kurator. VAD FAN. Ni som följt mig vet att jag mådde skit ett tag i början på graviditeten, inte främst för att jag var rädd för missfall utan för att jag i princip kände att jag inte skulle klara det, hela gravidgrejen, freakade ur.. Det handlade aldrig om att jag inbillade mig att jag höll på att förlora barnet. Sedan släppte det, jag fick höra att det var rätt vanligt bland oss som kämpat länge att få ett sånt bakslag, och livet gick liksom vidare. Det stör mig så förbannat mycket att detta skulle vändas emot mig i ett sånt här läge. Visst, nu kunde jag vifta bort det och sanningsenligt säga att jag aldrig behövde gå på samtal, men ändå.. Så de som gått hos kurator, de kan inte få missfall då? De kan inte få förvärkar?? Har en bekant som fick havandeskapsförgiftning och när hon kom in hade de hittat att hon uppgett att hon haft panikångest i tonåren så alla tog för givet att hon bara hade ångest (det blev sedan akutsnitt). Jag tycker det är rent ut sagt skitdåligt att blanda in sådant och på det viset HELT dissa mamman. Undersöker man och inget hittar och hon ringer för tionde gången, ja då förstår jag det bättre. Men när man klarat sig en hel graviditet och sedan söker? Då får man fasen ta det på allvar!

Nåja. Fick iallafall veta att jag skulle ta alvedon (vilket ju inte hjälper mot sammandragningar men ändå) och ligga ner en timme o ringa igen om det inte släppte. Gjorde som hon sa men smsade min fina vän E som lämpligt nog jobbar på förlossningen och som tyckte jag skulle in direkt. Så efter en halvtimme var jag på väg in, fick bli uppkopplad med ctg och lämna urinprov. En viss känsla ändå att få ctg runt magen, har bara sett dem på kvinnor som föder innan och på tv. Kändes väldigt, ja, verkligt att ha en sådan på sig. Sedan fick jag veta att jag inte hade urinvägsinfektion (det hade jag kunnat säga själv men visst en del sjukdomar kanske känns annorlunda när man är gravid så är ju bra att de kollar) och fick veta att jag skulle ligga där på en brits uppkopplad en halvtimme så de kunde samla data. Fick en pryl i handen att trycka på när jag kände bebis, men fick upplysa dem om att han typ aldrig är igång vid den tiden, han har liksom redan sin egen dygnsrytm.

Låg där och försökte yogaandas, kände inte så mycket i magen som tidigare vilket var en lättnad men lite frustrerande för jag ville ju inte de skulle tro att jag bara inbillat mig. Kikade på monitorn som visade lillans hjärtslag, över 150 nästan jämt men sjönk till 120 en gång och då blev jag allt lite stressad.. och sedan en grej som mätte vad det nu är de mäter på min mage. Den gick upp när magen spände sig ett par gånger, fast det kändes mindre kraftigt än hemma. Sedan kom barnmorskan och spände loss mig fast det bara gått en liten stund, men de hade väl sett de behövde se (att jag hade sammandragningar). Läkare kom, gjorde supersnabbt ultraljud på knyttet vars hjärta slog så fint (stort leende på mig när jag fick se honom med tummen vid munnen, knasigt tillfälle att vara glad men när man ser sitt lilla mirakel så..), sedan en femsekunderskoll typ där han bara petade in ultraljudsstaven för att mäta livmoderhalsen. Den var tydligen ok så hemåt gick det, fick noll info tyvärr.. Kände mig hjälplös sedan. För det höll igång hela natten och även dagen efter. Inte kul på jobbet :( Ringde en bm som satt o svarade i telefon på mhv och hon behagade inte ens öppna min journal och sa bara att allt är normalt, sammandragningar får man ha, du kan jobba.

Tilläggas kan att min mamma fått tidiga sammandragningar på oss alla barn och två av oss, första o andra, är födda tidigt. Henne sjukskrev de och gav Bricanyl. Men jag ska tydligen bara gå o vänta på missfall.. Känns inte bra alls. Nu räknar jag verkligen bara dagarna för att ju längre han blir kvar desto större chanser..

Med rädslan och en liten parvel i magen

Ni vet, jag trodde jag kommit över värsta skräcken nu. Men det har varit lite dålig uppdatering för att jag helt enkelt går runt och liksom andas, en dag i taget. För det är ju så nära nu. Nära att han har en chans. Ni som följer vet att jag är koniserad och därmed rädd för att föda alldeles för tidigt (jag har träffat en kvinna som förlorat två på det sättet i vecka 25 vilket dessutom satt sina spår), och dessutom hade min mamma jätteproblem med alla oss barn att vi höll på att trilla ut alldeles för tidigt. Med mig blev hon inlagd redan i vecka 14.. sådant som man inte gör idag, eftersom "min" satkärring till läkare på specialist-mvc verkar vara av åsikten att hon inte tänker göra ett dugg åt något alls innan jag fått missfall/dödfött barn. "Ja vi gillar att ta lyra här om nåt händer, vi jobbar liksom inte förebyggande ser du, inte innan nån fått missfall" säger hon. Apan. (Ja jag är lite bitter, erkännes villigt.) Så att kontrollera att min livmoderhals ser ok ut det görs inte innan vecka 27. Jag kan ju känna att föds lillen efter det har han ändå en liten chans att faktiskt klara sig- det är ju innan det är katastrof! Men vad vet jag.

Jag är i 22+5 och räknar ner för varje vecka, varje dag vi närmar oss. Efter vecka 30 kommer jag andas ut litegrann, för då räknar de med att oddsen är så bra att vårt länssjukhus kan hantera det, man måste inte köras i ilfart till universitetssjukhuset för att föda där. Men visst några veckor innan är ju ändå oddsen ändå hyfsade.. men inte nu. Nu är de hopplösa. Och jag har svårt att slå ifrån mig rädslan att förlora ett perfekt litet knyte för att livmodern på något sätt inte kan leverera. Att han ska trilla ut kanske en vecka innan han hade haft en chans. Jag vet inte varför, men det jagar mig. Sammandragningarna känns värre för varje dag, rent psykiskt. Inte mer nu, snälla, bara sluta.. Bara låt lillen få vara kvar och växa sig starkare. Läste att han dubblar sin vikt på en månad nu, och stämmer det är det ju inte konstigt att det dessutom spänner och drar i nederdelen av magen. Och jag räds inte smärta eftersom de flesta barn som dör i magen gör det alltför tyst.. Och just nu har jag inte så mycket ork och rädsla över att tänka på att han kan ligga kvar där inne och ändå må dåligt. En mardröm i taget, liksom.

Vagnen är fixad, babyskyddet, säkert kläder så att vi klarar oss ett tag, visst sele och barnsäng etc finns inte och babyskyddet har inte kommit.. men just nu har jag en period där jag inte orkar greja. Jag orkar inte ta in att han kanske inte kommer och jag kan inte glädjas just nu. Det är väl normalt att det går i vågor, och det beror antagligen på att vi är så nära målet nu att glädjen går över i oro, men jäklar vad jag saknar att kunna vara GLAD och inte rädd.

Jag vet, jag ska vara tacksam att jag ens är gravid osv. Men att bara vara gravid är inte mitt mål och min dröm, den drömmen är att få en bebis, och där är jag inte än. En dag i taget..

En liten update

Imorgon bär det av till Gekås! Egentligen en "onödig" tripp då vi letar hus för fullt och jag kommer vilja & behöva åka så fort vi hittat rätt, men en kompis skulle köra imorgon så jag hänger på och stör henne lite. Blir en kortis men babydelen ska jag hinna igenom medan kompisen gör sina julklappsköp :) 

I övrigt var jag och tittade på hus idag, svårt när mannen inte kunde vara med (men han är helt såld ändå bara efter att ha sett bilderna). Dock finns ett annat jag hellre vill ha som ska ut på visning om en vecka så vi får se.. vore så himla skönt att bara få köpet klart och kunna boa in sig och planera för bebis ankomst!! Och knäppt nog är det alltid en lättnad när jag inte ser nån annan gravid på visningen eftersom jag alltid utgår ifrån att de är lika desperata som jag ;) 

I övrigt, statusrapport v 22:

-ryggont mer och mer (lyckats få tid för gravidmassage nästa vecka, ser sjukt mycket fram emot det)

-gigantisk mage, får jag höra igen om tvillingar bla bla får någon spö..

-därmed kämpigt att knyta skorna! redan!! Herregud. Strumporna är inte heller helt lätta..

-ofta öm i magen vilket gör allt ännu svårare

-kissnödigheten varierar extremt från dag till dag.. 

-upp ca 5 kilo 

-börjar få svårt att knäppa dragkedjan i mina stövlar= uppenbarligen börjat få svullna ben fast jag inte märkt det annars

-drömmer helgalna saker..!

-dålig hy. Blä. 

-svårt att sova igen, fast jag är trött. Kvällströttheten jag hade ett tag är inte så påtaglig utan jag får svårt att komma till ro fast jag är trött på dagarna.

-kan äta sötsaker och smörgåsar igen, lite dumt eftersom det var klart nyttigare med fruktsug..

-av och till lite gråtlabil men inte varit ilsken i alla fall ;) 

Om någon har bra tips på var man kan köpa bra amningslinnen o amningsbhar tar jag gärna emot, har inte hittat någon amningsbh jag vill ha men ett linne är beställt i alla fall. 

Trevlig helg allihop! 

Gravidmonstret säger ifrån!

Idag sa jag till en manlig mansgrisig överläkare (jag jobbar ju på sjukhus och ville att han skulle titta snabbt på ett sjukt barn) att han skulle sluta vara så förbannat otrevlig. Det har legat och stört mig och gjort mig ledsen under lång tid att ständigt bli bemött som om jag vore en total idiot, men först idag rann det över. Vet inte hur mycket det är hormonerna som styr, och visst är jag känsligare än annars, men eftersom jag vet att jag känt likadant förr vet jag att det inte bara är hormonerna, om ni förstår. Och med gravidhormoner kommer även någon form av inre styrka tror jag. Så jag sa ifrån. Och är lite chockad över mig själv men även helt ok med det. Vuxna människor ska inte bete sig som översittare bara för att de arbetar i en hierarkisk organisation där överläkaren tror att han är gud. (Jag skiter i om han tror att han är gud, bara han gör sitt jobb och inte är otrevlig, men tydligen är det svårt för denna individ..).

Som pepp försökte jag iaf visa mannen vad ett babygym är och skickade bild på detta. Han blev helt kär i det och köpte direkt.. Båda har älskat Pingu som små så jag klagar inte <3 Kommer från jollyroom. Räknar dagarna tills lillen kan tänkas överleva förlossning och så tittar jag på denna och tänker att han kanske ligger där om några månader.. när ska man våga känna sig lite mer trygg? 

Idag sparkar han i alla fall. En dag till med liv och hopp!