V 36+4

Ja ni, tiden går! Och än lever hoppet om vår lille IVF-bebis, vårt första försök, vårt lilla stjärnfall.. Det var så jag tyckte det såg ut på återföringen, som ett litet stjärnfall på skärmen, och det är så stort att försöka greppa att det blev något, att det kunde ta sig direkt, att han finns och är en egen liten individ redan fast han råkar vara inneboende.

Det har hänt en del sedan sist, vi har varit inne på förlossningen pga väldigt svaga/få fosterrörelser (inte kul) men det såg ok ut. Vi fick även åka in på ena TUL (tillväxtultraljud) för att SF-kurvan som låg jättehögt sedan vid två kontroller planat ut helt. Fick faktiskt komma in på jourtid för att överläkaren hade tyckt att kurvan såg så dålig ut och så med IVF-graviditet och allt.. Men redan när jag kom vaggande i korridoren så log hon och sa att hon blev mindre orolig av att se min runda mage. :) En underbar kvinna på alla sätt, vad jag önskar att alla inom vården vore som hon!! Vi har väl alla träffat på nån (eller kanske flera..) som man undrar varför de valt att jobba med människor i allmänhet och infertila i synnerhet, men denna.. hon är på rätt plats. Gjorde noggrant ultraljud, förklarade vad hon mätte och varför, och jag gick därifrån med ett leende även om jag har noggranna anvisningar att åka in om jag känner att han inte rör sig som vanligt. 7% över "standard" låg han på nu så han är iaf ingen smal bebis.. och mammas mage står ut som om det var trillingar så det kan jag skriva under på, fast jag inte har nåt att jämföra med, haha.

Har gått på samtal om förlossningsrädsla vilket varit nyttigt, och har även fått datum där bebis senast ska ut, vilket känns bra. Inte för att jag är stressad om datum, inte alls, men jag kan iaf ställa in mig på att det datumet som senast är vi föräldrar. Att då kommer bebis få komma ut. Känns så otroligt.. otroligt! Jag vågar som ni vet inte lita på att det är ok innan han är ute och är ok, men nu är det så snubblande nära. Det är nästan så att jag hade känt att han kan få stanna i magen lite till, herregud så stort allt blev tänk om jag inte kan läsa honom alls och han bara skriker och jag missar en massa viktiga saker och tänk tänk tänk.. Men som tur i oturen så tycker jag det är riktigt tröttsamt att va höggravid så nej han ska inte ligga där längre än nödvändigt ;)

Ni hr blivit varnade- här är nuvarande listan över gravidkrämpor som ni antingen kan längta efter eller känna er tacksamma att ni sluppit..:

-bristningar på magen
Oh yes, de röda motorvägarna som plöjer över huden och inte går att göra nåt åt.. de senaste dagarna har jag fått en till om dagen och kommer i denna takt inte ha nån normal hud kvar.. och det ska erkännas att när det började så fick jag verkligen kämpa för att inte gråta för av alla triviala grejer så hade jag hoppats slippa just bristningar och min mamma som burit tre barn har NOLL.. men hon behövde inte IVF heller.. Livet är inte rättvist oavsett om det gäller utseende eller fertilitet, det ska gudarna veta!

-klåda
Jag trodde jag dog där ett tag, har man aldrig haft riktig klåda är det svart att föreställa sig, men det finns ju ingen medicin som riktigt tar bort det och man blir fasen halvgalen efter ett tag!! Det började på handryggarna -magen har kliat sen innan men det är bara huden som töjts ut och det är inte alls samma kliande- sen var det på bröstet, mellan brösten så jag inte kunde ha bh, upp över armarna, i ansiktet.. som tur är så har det släppt nu!!

- klumpighet
Jag är förvånad att ingen dragit igång nån form av musikjingel när jag kommer vaggandes.. typ Darth Vader-melodin eller Bergakungens sal..? Jag har sett kollegor som ilar omkring helt oberörda som är i samma fas, medan jag med foglossning blivit så stel att jag får gammeltanterna med rullator att verka hur kvicka som helst..

-värdigheten!
Den kan man bara kasta överbord. När man får sitta på toaletten och konstatera att någon gjort nåt, tryckt nånstans så att man verkligen måste gå, men att man knappt kan för att någon sparkar en i magen samtidigt som man försöker göra sina behov.. När kompisen som också är höggravid smsar och frågar man man fått hemorrojder än och man känner att nä men det är säkert bara en tidsfråga.. När man måste byta underkläder direkt efter man klätt på sig för att dagens flytningar bestämde sig för att göra en "pladask" så man kan tro att vattnet gått, men det har det inte för det är bara graviditetsflytningar som dyker upp lite när de känner för det.. När ansiktet är fullt av gigantiska finnar för 10e dagen i rad och man undrar var den där fina hyn som fanns där rätt ofta i början nu tagit vägen, believe me, de här sminkar man inte över oavsett hur mycket spackel man kletar på.. När man ska ta sig ur sängen för nattpink, gärna fem minuter efter man lagt sig, och knappt kommer upp för att magmusklerna tagit semester, bäckenet också, och så blodtrycket som jobbar på halvfart så man måste sitta och ladda en stund för att ta sig ur sängen.. När man inte når sina egna fötter för magen är så öm och ryggen stel så man försöker pricka sockorna med tårna och tro mig det går inget vidare.. När man sitter och äter och tappar mat på magen och därmed kletar ner en av de få tröjor som rymmer magen (som nu är närapå för stor för de flesta gravidtröjorna).. Well, det är inte en av mitt livs tjusigare perioder. Men det är ok för jag får bebis!! Men ni kommer aldrig få höra mig säga att det är så myyyysigt med graviditet..! ;)

- smärtan
Ingen hade faktiskt upplyst mig om, och jag hade aldrig fattat det själv, hur ont det kan göra att vara gravid... alla pratar bara om förlossningen. Bäckenet gör ont, magen kan (särskilt efter dagar med mycket sammandragningar) vara väldigt öm, magknip är allt annat än en hit när man dessutom får magen sparkad på och kan ha sammandragningar som struntar i att tarmarna försöker få lite uppmärksamhet. Har haft riktigt jäkliga smärtor under kortare perioder som jag tror var att sammanväxningar från tidigare operationer/endometrios slets upp. Sen säger de att man inte ska ha smärtsamma sammandragningar men det är bullshit för det har jag, även om bebis inte trillat ut av dem, och även om de inte gör superjätteont (är man van vid endometriosen så är man rätt härdad) så är det rätt påfrestande när de kommer igång. I början av graviditeten triggades min migrän, vilket nu är lugnt men det var jobbigt då och när jag dessutom inte fick ta mina mediciner var det än värre.

Sen är det såklart fantastiskt att få en bebis. Jag ler med hela ansiktet när jag får se honom på ultraljud, jag älskar att höra hans små hjärtslag, jag längtar så efter att få krama honom och se honom, mitt lilla hjärta. Min son. (Det där kändes helt galet att skriva!) Jag kommer aldrig vara den som babblar om hur härligt det var att vara gravid, men jag älskar min kropp för att den lyckats få fram denna lilla varelse och sedan hålla honom vid liv. Jag är så stolt och tacksam för att den klarat det. Och jag kommer absolut vara en sån där löjlig mamma som skickar bild på lillen till IVF-kliniken med ett stort tackkort och en chokladask för även om det är vardag för dem så har de ändrat MIN vardag för alltid! Och man kan aldrig få för mycket uppskattning :)

Även om jag uppdaterar sådär så läser jag era bloggar många av er och hoppas ni får smidiga graviditeter och efterlängtade bebisar 2017!! <3