Imorgon lyfter jag luren..

Tack alla som kommenterat eller på annat sätt hört av sig efter mitt förra inlägg om dåligt mående. Vi verkar vara många som får kämpa rejält från och till. Det kändes så utlämnande att skriva men det var nog rätt sak att göra för era ord har verkligen stöttat. Imorgon är jag i 11+6 (om knyttet lever) och jag ska ringa psykiatern jag vet är duktig. Förhoppningsvis har han inte en evighetslång semester och sedan lång kö för jag behöver nån att prata med snarast..

Praktiskt så har jag blivit inskriven på MVC (tog en timme och 45 minuter, herregud, men det är mycket att skriva in i journalen med allt innan IVF osv tydligen, de tyckte att jag skulle på extra läkarbesök också så det blir kommande vecka). Lämnat prover för kub som ska vara klart nästnästa vecka när vi har ultraljud och då får svar på vad det räknat ut (ultraljud med NUPP, blodprov och min ålder läggs ihop till nån statistisk summa). Lämnade även prover för NIPT i tisdags som jag eventuellt, förhoppningsvis (de sa tio dagar) ska bli uppringd om redan på fredag. Är nipt bra är jag rätt lugn inför kub, det skulle vara om det var nåt större fel på fostret som inte syns på prover utan bara på ultraljud då. Mer info om Nipt hittar ni bland annat här: http://fostertest.se
Vi tog privat och det kostar mellan 5900 till 7500 beroende på vilken analys man väljer. Priset kan variera något så alltid värt att titta runt om ni är intresserade. Vissa landsting erbjuder nipt om kub ser dåligt ut, men vårt gör inte det så vi föredrog detta framför eventuellt fostervattensprov framöver.

Men vet ni vad? Jag som mådde rätt kasst vid förra inlägget för en vecka sedan, jag mår så mycket sämre nu att jag gått från att vara ständigt orolig för missfall, till att mest fokusera på testerna, till att nästan vara orolig över hur vi gör om testerna är BRA. Inte alls för att jag vill genomgå en abort (!!), men för att bebislängtan är puts väck.. missfall som varit min stora skräck, nu känns det inte alls skrämmande för jag orkar inte ens tänka på ordet en gång till, att gå längre i graviditeten däremot är enormt skrämmande. Kan känna att jag ångrar att vi drog igång IVF alls, att vi ens försökt rädda mina äggstockar i alla år.. Jag som för ett par veckor sedan gick runt och tindrade på barnavdelningen och försökte dokumentera bilder på magen för att kunna ha sedan.. Jag får huvudvärk bara av att tänka bebis. Vill inte se åt bebisgrejer, vill inte planera, vill inte vill inte. Upptagen med huvudvärk och att må illa. Vill bara dölja magen och skulle få bita ihop ordentligt om någon ovetande såg och frågade. Jag förstår om det är helt oförståeligt och obegripligt för den som inget annat vill än att plussa, men från att vara världens stoltaste över den lilla magen och känna ständig extrem oro över att nåt ska gå fel, så vill jag bara krypa ur skinnet. Sova tills nästa vår. Gråta i en vecka. Och imorgon måste jag gå till jobbet och jobba dygn fast jag brukar behöva ägna kvällarna åt att vara extremt illamående (skriver detta i en paus, det kommer i vågor) och att sedan däcka när det lättat lite. Och jag har noll stöd av mannen och jag orkar bara inte hålla honom på gott humör samtidigt som jag håller mig själv flytande.

Har googlat graviditetsdepression och det verkar vara väldigt lite information om det ute men ändå flera andra som beskriver samma sak. Att man gått från att vara glad över graviditeten till att plötsligt inte alls vara det. Att det finns de som mått bra tidigare graviditet men sedan drabbats vid nästa, osv. Jag känner bara att jag inte vet vad som är fel mer än att jag inte är det minsta lycklig längre och inte orkar vara nervös mer. Hoppas det här vänder snart, vill ju kunna njuta av graviditeten och få längta efter bebis igen..

Trött ända in i själen

Ibland undrar jag om man skulle se hela processen med IVF eller dylikt som någon form av högriskaktivitet. Förutom den fysiska biten, som kan vara nog så jobbig, är det ofta multipla påfrestningar av andra anledningar. Ekonomi- eventuella resor till sjukhus för kontroller, dyra mediciner (även om vi tackar Gud för högkostnadskort!), dyra läkarbesök (tack igen för högkostnads..) och sedan kanske man får bortfall på lönen i värsta fall, vilket för mig till nästa punkt; jobbet. För det är långt ifrån alla som kallt kan räkna med en förstående chef (eller ens har en chef som man VILL berätta för- det har inte jag). Då ska det fipplas med tider, ursäktas, kanske ljugas (fast man egentligen får vara frånvarande för sådant men som sagt, man kan ju ha sina skäl att vilja hålla tyst). Är det inte så att ni liksom känner stressen komma krypande bara av att tänka på det? Och då har vi inte ens kommit till den värsta biten- den olidliga väntan. På att få testa, eller att få mens. Att få plus. Om det blir plus, oro för att det kanske är missed abortion eller utomkveds. Om det inte verkar vara det, oro för missfall (åh gud alla tidiga missfall och alla man följer som får det..). Osv osv. Och om man INTE blir gravid på första försöket, då ska man in i karusellen igen, försöka få till det med kliniken, kanske oro över ägg som ska tinas, pricka ägglossning med klinikens öppettider, stress stress.

Jag undrar om inte många av oss hade behövt lättillgänglig samtalskontakt. För mig nämnde läkaren det lite kort när jag började gråta på mottagningsrummet när jag fick veta att de inte ville prova insemination osv utan gå rakt på IVF (det berömda kvittot på att "Du funkar inte, det är på riktigt, vi kommer inte klappa dig på axeln och så blir allt bra"). Men sedan remissen skickades har jag ju inte sett röken av honom, och det var ju heller inte planen. Men nu, och jag vet inte om det är gravidtröttheten, fasan för att börja jobba om en vecka (går på ett helvetesschema med 12 dagars jobb på raken inklusive flera dygnspass..trots att de vet att jag är gravid, tack tack) eller det faktum att jag mått djävulskt illa varje kväll under flera dagar, eller den ständiga oron för missfall eller att något ska vara fel med knyttet.. men jag känner mig så innerligt trött. Från insidan och ut. Inte den sköna tröttheten efter ett skönt träningspass eller när man får komma hem och landa och kan njuta av soffan, utan tröttheten där jag kan ligga på soffan ända tills imorgon men tanken på att behöva prata med någon eller göra nåt vettigt eller ens förflytta mig till sängen gör att jag känner mig gråtfärdig. Men inte sömnig. Bara trött, tröttare, utmattad.

Vet inte om det är en dipp eller om jag borde ta kontakt med någon (vet en jätteduktig psykiater som jag kan ringa men vet inte alls vad jag skulle säga till honom så känns väl inte så meningsfullt heller).  Undrar om vi är många som hamnar i såna här dalar efter IVF, kanske mellan behandlingar eller till och med när man plussat. Baserat på de bloggar jag följt så verkar jag åtminstone inte (tyvärr) vara ensam. Hoppas ni som läser här mår så bra ni bara kan, och laddar batterierna ordentligt i sommarsolen! Vi är i alla fall inte ensamma oavsett var i processen vi är, glöm inte det.

Boobs, bodys och den sorgliga elefanten i rummet

Jag vet, jag vet. Man ska inte köpa för mycket eller typ nåt alls. Inte jinxa. Men nu var det så att vi var i storstan i veckan och jag tänkte att jag måste köpa ny bh. Inte amningsbh (har ju ingen aning om vad jag kommer dra för storlek och nån måtta får det vara) men brösten har liksom lagt ut i imponerande hastighet. I den här takten kommer jag se ut som Dolly Parton innan det är klart.. Fick i alla fall lära mig att jag nu drar 75D och att den storleken inte är helt lätt att hitta. Tänkte att jag kan ju slå till med 75E eller 70E åtminstone eftersom jag sannolikt lär bli större (bara vecka tio nu) men se DET fanns icke. Inte ens i avdelningen för bigboobs fanns det, för där började det på 85 och det funkar inte. (Lyxproblem jag vet. Men när brösten är ömma som sjutton och bh-arna man har hemma börjar bli krisdåliga så blir det rätt påtagligt problem. Och nej, sport-bh funkar icke.)

Nåväl, en bh blev det (från Ella May på Lindex, älskar dem, såå mjuka!) och sedan en tur in till barnavdelningen på Åhlens på Nordstan. Skulle ju bara titta.. Ni vet, liksom fönstershoppa. Och njuta av en enda affär där det känns ok att magen putar hur mycket som helst. Graviditeten har liksom knuffat ut mitt bukfett så att jag ser lite lagom "för många muffins"-ut. Ser fram emot en tydlig gravidmage så jag kan visa att det inte BARA är mat som orsak. Mat också, givetvis. Men inte bara ;)

Kom såklart inte därifrån utan något. Den här fick följa med hem:

Den hamnar i lådan med den andra bodyn jag köpt, tillsammans med mina mensgrejor. Himmel o helvete. De kan gott bo i samma låda för den lådan kommer jag hamna i, oavsett hur det går.. 

I övrigt var det trevligt att vara i storstan, vi skulle träffa min familj. Mindre trevligt var att familjen går som på tå runt det här med graviditeten. Man skulle kunna tro att det bara är glada miner, men nej. Min storasyster har inte alls uppskattat nyheten (utan att förklara varför, men hon har betett sig som om jag dödat någon ungefär) och därmed vågar ingen prata om det. Hon själv har lätt för att bli gravid och har till och med gjort abort, men hon fixar tydligen inte att jag ska ha. Så ingen pratar om det. Ingen (de har inte träffat/pratat med mannen sedan vi plussade) gratulerade. Ingen sa ett ord. Jag beställde alkoholfritt under middagarna och det var det. Det kändes konstigt och ledsamt, att inte glatt kunna prata om det här jättestora och spännande som väntar. Det är ju så få som vet om det att vi sällan får ventilera.. Men inte nu heller. När syster med man lämnat oss tog jag upp det med mamma som inte vågat prata om det, sa hon. Hon grattade min man lite i smyg innan vi tog tåget hem.. Ja jag vet inte. Men det känns så himla underligt att jag behandlas som om jag gjort något riktigt riktigt dumt som de väljer att acceptera men inte förlåta mig för, ungefär. När allt jag vill ha är stöd och lite..glädje. För min skull. För att ingen annan av syskonen vill ha barn men att nu blir det en till i familjen, första barnbarnet och allt. 

Men mammas man, min styvfar alltså, han fick tårar i ögonen när jag visade bodyn innan vi åkte hem. Han är glad tror jag, fast han inget vågar säga. 

Ett litet inlägg om endometrios

För er som inte har det eller är nyfikna på det, ni kan hoppa över detta inlägg.

Jag tänkte skriva några rader om hur det varit för mig och några tankar. Blir säkert mer i nåt annat inlägg men här kommer litegrann om tips och lärdomar i alla fall!

Sammanfattningsvis har jag haft symtom sedan jag fick min första mens, jag har alltid blivit extremt provocerad av de som hurtigt säger att "motion är bra mot mensvärk". Ja för de som inte ligger dubbelvikta av smärta kanske. Jag har haft väldigt smärtsam mens, särskilt första två dygnen, kraftiga blödningar och sedan har magen generellt pajat (toabesök har varit väääldigt smärtsamt under mensen..). Gick på äldre sortens p-piller i många år för att kunna styra mensen något och veta när den skulle komma. Tyvärr, tyvärr fattade folk inte då att sådana som jag borde ha hoppat över mensen så ofta som möjligt. Men på den tiden var det väldigt aja baja och jag vet att när min mamma åt ihop kartor (dvs hoppade över blödningen) fick till och med hon skäll av barnmorskorna som skrev ut. Då hade hon ändå fått alla barn hon ville ha och var 40+.. Jag hoppas att de vet bättre nu, ni som har endo ska INTE blöda i onödan.

Jag gick alltså utan diagnos i många år men ändå med behandling kan man säga, eftersom p-piller är en sorts behandling. Sedan när jag tvingades sluta efter en blodpropp i benet fick sjukdomen fritt spelrum (men det visste jag inte då). Jag testade flera olika preparat som preventivmedel men inget fungerade, jag fick cystor (inte endometrios utan follikel) av allt utom Cerazette som jag inte tål (blöder konstant och får rejäl akne med bölder). Jag sökte vård för de smärtor jag börjat få, men fick nonchalant höra av gyn att "du har ont i tarmarna". Det är bullshit. Gör mig fortfarande arg! Jag som då haft problem med cystor på äggstockarna i flera år, jag visste väldigt väl var de sitter och att det inte var magen som krånglade. Några månader senare gjorde de ultraljud vid cellprov (på en underbar privat klinik, Sophiahemmet) och läkaren fick skrämselhicka. Gigantiska utväxter på ena äggstocken. Endometrios eller cancer.

Vad gör man då? Lämnar blodprov och ser att de kollar cancermarkörer. Får veta att jag skyndsamt ska få träffa en "specialist på just ultraljud" för noggrannare koll. Ringer jobbet och gråter och sjukskriver mig. Det var en rätt kass tid får man säga. Ultraljudsmänniskan (som jag faktiskt träffat även senare, han gjorde min HSSG = spolning av äggledarna) tyckte att det såg ut som endometrios snarare än cancer men ville vi skulle avvakta blodprovet, det kan vara förhöjt si och så mycket vid endometrios sa han. När provet kom ringde den första läkaren och var lika ängslig igen, och det blev jag med- det var väldigt högt och flera hundra enheter över vad de tyckte var "ok" för endometrios. Operation blev det, jag tiggde om att få titthål även om det skulle bli svårt att se, ville inte ha magen uppsprättad. Den snälla operatören gjorde mig till viljes fast det innebar en lång och svår operation för honom (och mig, axlarna dagarna efter- aaaaaj). När jag vaknade visste jag inte om jag skulle ha en cancerdom eller endometrios eller tja bara en konstig cysta som diagnos.. Unnar ingen den pressen. Domen blev endometrios. Svår sådan. Läkaren hade verkligen försökt men skulle man kunna göra något vettigt åt min buk krävdes det två operatörer och att öppna upp hela mig.. Han hade försökt skära loss äggstocken (vänster) som satt fast mot både tarmar och livmoder. "Omfattande sammanväxningar" som det så krasst står i operationsberättelsen. Svaret på år av smärta, även kallat. Utöver smärtorna i buken hade jag även fått känningar av ischiasnerven på den sidan (vilket jag stött på gynekologer som sedan hävdat beror på ryggproblem, för att de är så sorgligt okunniga att de inte vet att endo kan sätta sig där).

Nåväl, efter det har jag haft behandlingar med provera (som jag även stött på under IVF), Suprecur (nässpray som även den finns med i IVF om man kör långa protokollet, en del kör Synarela), Enanton (spruta som stannar all hormonpåverkan, kemiskt klimakterium), Cerazette igen (funkade inte andra gången heller).. Tyvärr har jag fått enormt svårt med smärtor så fort jag stått utan behandling och jag har mått riktigt risigt på behandling.

Lite tankar till den det kan beröra:

-Du behöver kanske titthålsoperation för att få diagnosen hundraprocentigt, men ett ultraljud som visar typiska cystor är rätt säker info det med. Har du symtomen för endo är det inte fel att behandla. Du vill inte bli opererad i onödan, ALL kirurgi i bukområdet kan leda till ökade sammanväxningar, särskilt för oss med endo (har pratat privat med kirurger som öppnat bukar på de med endo som opererats tidigare och det kan tydligen se väldigt tråkigt ut) och det är särskilt illa för de som vill kunna få barn. Plus att varje gång de är och rotar vid äggstockarna förlorar man massor med ägg. Överväg vinsterna mot nackdelarna innan du börjar propsa på ingrepp.

-Står du på långvarig specifik behandling så se till att du inte blir benskör. Jag läste Fass och visste att det kunde hända, men hade jag inte själv efterlyst det hade de inte kollat (och jag hade fått minskad bentäthet redan efter ett halvår med spray och sprutor). Se till att de inte tappar bort den biten.

-Stå på dig om du har symtom. Se till att få behandling (ja p-piller etc är en sorts behandling). Endo är en vanlig sjukdom och det är I-N-T-E normalt att ha så ont att man ligger och spyr när man har mens. Det är inte det, ta inte den skiten.

-När du har som ondast, om du är en sådan som får väldigt ont, ta tabletter. Se till att ha det hemma. Det är många med endo (liksom alla med kroniska smärtsamma sjukdomar) som verkar tendera att bli väldigt fixerade vid starka tabletter och det är nog inte alltid så bra, men när det är för jävligt- ta tabletter eller gör vad du nu upplever lindrar (varma bad eller vad som!). Ingen tackar dig för att du har ont och du är ingen sämre person för att du försöker lindra.

-Var snabb på att kontakta vården om det går trögt med barnalstrandet. De är ofta snabbare på att skicka oss med endo vidare för utredning/behandling. Är det tex stopp i äggledarna kan man ju försöka ligga dygnet runt och det kommer ändå inte bli bebis (men ta inte ut sorger i förskott, många med endo blir gravida på vanligt vis!).

-På plussidan: jag har träffat många läkare inom flera landsting och har fler gånger fått höra att IVF brukar kunna fungera bra på oss med endo, det är ju liksom äggets väg som ofta är problemet, inte äggen i sig. Och många mår extra bra ang endon under sin graviditet! Det är en myt att endometrios alltid försvinner i och med att man blir gravid men det finns många som upplevt lindring även efter att barnet är ute. Hoppas kan man =) Och har du svår endo och har behandlats med massa läkemedel så är du i princip elittränad för IVF. Jag menar, biverkningar av starka mediciner? Yep, redan testat (och vid IVF gör man det ju med hopp om något bra och inte bara för att överleva och försöka rädda sina stackars äggstockar!). Uppsvullen över buken när äggstockarna krånglar? Haha, haft det tusen gånger förr. Ont i äggstockarna? Eliiiit på det, om man så säger. Så jag skulle säga att för mig (som ändå blev litegrann överstimulerad och fortfarande har rejäla äggstockar i vecka tio) var IVFen rent fysiskt inte värre än endon när den härjat som värst. Psykiskt är det givetvis en annan femma, på gott och ont!

Nu blev det en uppsats så nu får det räcka för den här gången. Lite väl utlämnande kanske men hjälper det någon så får det vara värt det. Annars kanske jag får kalla fötter och raderar alltihop ;)

Tjock, nedstämd och snart stenad

Ja, inte stenad som i nerdrogad. Nån måtta får det vara även i det här hushållet. Men det är inte utan att jag känner mig lite, tja, provocerande? Som bokat in både kub och nipt. Man ska absolut inte göra sådana tester om man inte har en någorlunda uttänkt strategi för vad man sedan gör med resultatet (sedan kan ju alltid sådana planer ändras när man står inför faktum), för jag ser en del skriva på bloggar och i inlägg om att de är såå upprörda över att den dumma vården fått dem att ta tester och sedan fick de dåliga resultat och se DET ville de ju inte veta. Ta-inte-testen-då.
Man ska också tänka över vad man kommer göra med olika svar. En risk på 1 på 100 för Downs syndrom kan ju för en del kännas jättemycket (vården räknar det som förhöjd risk) men en procent är ju ändå väldigt lite och för vissa kan det kännas som hur bra odds som helst. Det är inte helt lätt det där.

Själva vet vi att om vi får högrisk blir det fostervattensprov, men vi (jag åtminstone) undviker det gärna i det längsta. Så frågan blir då, hur hög risk ska vi acceptera? Då kommer nipt in som har betydligt bättre siffror på att hitta fel än vad kub har. 7500 spänn får man punga ut, vi delar givetvis på kostnaden, men för att undvika fostervattensprov (om möjligt) känns det värt det.
Dock känns det väldigt tabubelagt att prata om sådant. Som IVF:are ska man vara glad om man får något. Frisk, sjuk, eller kanske en alien- man ska vara så fantastiskt GLAD och TACKSAM att man inte ens kan andas en tanke om att abortera ett eventuellt svårt sjukt foster. Tur man har en anonym blogg så att föreningen för Tacksamma Mödrar inte kan skicka in tegelstenar inom fönstret för att man andas en tanke om att oroa sig för fel på den gudomliga graviditeten.

Och allt det här känns givetvis helt surrealistiskt att ens skriva om eftersom jag dagligen tänker att knyttet kanske slutat leva. Och då är ju tester för att se om det lilla livet är sjukt helt poänglöst..



I övrigt är jag fetare än fetast. Nej, det är inte att jag äter massor. Jag mår illa massor, däremot. Men magen är fasen märkbart stor och jag är ju bara i 8+5! Det börjar bli rätt besvärligt att dölja (uppfinningsrikedomen framför garderoben är ständigt prövad). Hade jag inte haft en del plagg anpassade efter att endometriosen ibland kunnat ge en en jättemage så hade det varit kört. Men jag vill ju dölja. Jag vill glädjas och berätta för hela världen att jag är gravid, men mitt överjag eller vad vi ska kalla det är fast beslutet att inte prata i onödan, inga frågor, pallar inte. Pallar inte varken gratulationer eller ömkan om det skiter sig. Allt känns för privat och jag vill vara i min relativt trygga bubbla där främst de jag vet bryr sig på riktigt är insatta. Där jag vet att jag kan freaka ur av oro eller krascha i sorg om det någon dag behövs. Där jag vet att glädjen för min skull när det går bra är äkta. Men folk är nyfikna och trots gigantiska jobbkläder har flera kollegor tittat till på magen.. får hoppas att de främst tänker att jag käkat för mycket choklad.

Humöret är upp och ner, och idag är det en tung dag. Ont i äggstocken som fortfarande är stor efter stimuleringen, känner mig överkänslig och utlämnad, och har flera enormt stora beslut att ta om min och knyttets framtid. Känner mig ynklig och rådvill. Men hoppas på att på något sätt kunna ta beslut framöver, och hoppas som vanligt att ni alla där ute mår så bra som ni bara kan, med nåt i magen eller ej.

Ultraljud och en böna

Ni vet det där ultraljudet som man riktar in hela sin existens på?

Det är en liiiiten aning frustrerande när de ringer och ställer in trekvart innan man ska vara där. Tänkte "Ta nu det här som en vuxen människa!" men ville inombords mest grina, tjura, kasta saker. Men fick tid dagen efter så det var ju egentligen helt ok- men det där extra dygnet kändes faktiskt väldigt långt.

Undersökningen då? Jo det gick väl hyfsat. Lite sorgligt många gynekologer verkar ha noll förståelse/kunskap om att en gynundersökning kan vara väldigt smärtsamt för en endometriospatient. Jag är dessutom koniserad (de har skurit bort en bit av livmodertappen för att undvika cancerspridning) och sedan dess är även den extra känslig (och en källa till oro vid graviditet, tänk om jag öppnar mig för tidigt och får sent missfall? fruktansvärda tanke!!). Så nej inte den bekvämaste av undersökningar, men det gick. Sedan vaginalt ultraljud för att läkaren sa att man ser bättre så när det är så tidigt. Här fick man verkligen se skillnaden i utrustning på den privata mottagningen där vi var och den här på landstinget. På den privata kunde vi för mer än två veckor sedan se MER över magen än vad vi kunde nu med vaginalt ultraljud! Men men, det viktigaste var att knyttet lever och så verkar det vara. Läkaren fattade nog inte att det är en jättestor grej för oss som gått igenom hela karusellen med IVF osv, hon kollade lite snabbt på bilden och sa inte ens att "det ser bra ut" eller "den har växt enligt vad den borde" eller tja vad som helst som lugnar. Nope. Jag antar att hon tänkte att tja det är ju bra så inte mycket att säga om det, men för en själv som låg med hjärtat i halsgropen och beredd att störta ner i sorg och förtvivlan eller kanske kanske få gå hem och meddela de närmaste att hoppet lever.. Men jag såg att hjärtat slog i alla fall. Kände skräcken när jag inte tyckte att det verkade slå särskilt snabbt, tänkte på alla de jag vet som fått höra att jo hjärtat slår men det är för svagt, det kommer inte klara sig.. Men det som såg ut som en ytterst suddig liten böna skulle enligt sin storlek vara ett dygn äldre än beräknat och det är samma besked som på förra kollen. Underbart!

Och där jag låg var det faktiskt skönt att ha med mannen fast jag egentligen inte alls är bekväm med att ha honom med på gynundersökningar (nåt privat ska man väl ha, nån mystik i förhållandet.. men efter att han givetvis var med på återföringen vid IVF så har jag liksom känt att nu när det gäller hans blivande barn så ska han vara med så mycket det går, för anknytningens skull). För mannen som inte kan ett skvatt om medicin eller foster vill ju ändå veta, han också. Så där jag låg lite tyst och försökte ta in att det nog var ett bra besked i alla fall, där stod han och frågade rätt ut om vad som kan vara fel och vad som kan gå fel. Han fick inget vidare svar men jag var glad att han försökte ;) Och läkaren var väldigt professionell osv, så inga klagomål på det viset, bara att när man är så himla utsatt känslomässigt så trivs iaf jag med att ha en varm läkare som är lite peppig. Jag behöver höra att Jippi, det här ser ju super ut! Kan man önska en peppig barnmorska till nästa ultraljud tro? ;)

BF beräknat till 12/2 enligt ultraljudet. Kanske blir en alla hjärtans-bebis <3 Bara tanken..