Förlossningen.. :(

Ja ni. I förrgår blev det en vända till förlossningen, och dit vill man INTE behöva åka i 23+1. Har ju haft sammandragningar av och till tidigare, och särskilt efter jobbiga nattpass på jobbet, men detta var på en ledig dag där jag sovit lääänge på morgonen, varit på massage och bara slappnat av, och sen kilat hem till soffan igen. Hade lite huvudvärk. Under massagen som höll på en timme hade jag tre sammandragningar, och det är inte vanligt så dags men jag tänkte inte så mycket på det. Sedan blev det mer och mer och när jag hade ca var 5e minut tänkte jag att nä, nu måste jag tyvärr ringa.. ville inte men vad gör man.. Första frågan var om jag hade varit hos kurator. VAD FAN. Ni som följt mig vet att jag mådde skit ett tag i början på graviditeten, inte främst för att jag var rädd för missfall utan för att jag i princip kände att jag inte skulle klara det, hela gravidgrejen, freakade ur.. Det handlade aldrig om att jag inbillade mig att jag höll på att förlora barnet. Sedan släppte det, jag fick höra att det var rätt vanligt bland oss som kämpat länge att få ett sånt bakslag, och livet gick liksom vidare. Det stör mig så förbannat mycket att detta skulle vändas emot mig i ett sånt här läge. Visst, nu kunde jag vifta bort det och sanningsenligt säga att jag aldrig behövde gå på samtal, men ändå.. Så de som gått hos kurator, de kan inte få missfall då? De kan inte få förvärkar?? Har en bekant som fick havandeskapsförgiftning och när hon kom in hade de hittat att hon uppgett att hon haft panikångest i tonåren så alla tog för givet att hon bara hade ångest (det blev sedan akutsnitt). Jag tycker det är rent ut sagt skitdåligt att blanda in sådant och på det viset HELT dissa mamman. Undersöker man och inget hittar och hon ringer för tionde gången, ja då förstår jag det bättre. Men när man klarat sig en hel graviditet och sedan söker? Då får man fasen ta det på allvar!

Nåja. Fick iallafall veta att jag skulle ta alvedon (vilket ju inte hjälper mot sammandragningar men ändå) och ligga ner en timme o ringa igen om det inte släppte. Gjorde som hon sa men smsade min fina vän E som lämpligt nog jobbar på förlossningen och som tyckte jag skulle in direkt. Så efter en halvtimme var jag på väg in, fick bli uppkopplad med ctg och lämna urinprov. En viss känsla ändå att få ctg runt magen, har bara sett dem på kvinnor som föder innan och på tv. Kändes väldigt, ja, verkligt att ha en sådan på sig. Sedan fick jag veta att jag inte hade urinvägsinfektion (det hade jag kunnat säga själv men visst en del sjukdomar kanske känns annorlunda när man är gravid så är ju bra att de kollar) och fick veta att jag skulle ligga där på en brits uppkopplad en halvtimme så de kunde samla data. Fick en pryl i handen att trycka på när jag kände bebis, men fick upplysa dem om att han typ aldrig är igång vid den tiden, han har liksom redan sin egen dygnsrytm.

Låg där och försökte yogaandas, kände inte så mycket i magen som tidigare vilket var en lättnad men lite frustrerande för jag ville ju inte de skulle tro att jag bara inbillat mig. Kikade på monitorn som visade lillans hjärtslag, över 150 nästan jämt men sjönk till 120 en gång och då blev jag allt lite stressad.. och sedan en grej som mätte vad det nu är de mäter på min mage. Den gick upp när magen spände sig ett par gånger, fast det kändes mindre kraftigt än hemma. Sedan kom barnmorskan och spände loss mig fast det bara gått en liten stund, men de hade väl sett de behövde se (att jag hade sammandragningar). Läkare kom, gjorde supersnabbt ultraljud på knyttet vars hjärta slog så fint (stort leende på mig när jag fick se honom med tummen vid munnen, knasigt tillfälle att vara glad men när man ser sitt lilla mirakel så..), sedan en femsekunderskoll typ där han bara petade in ultraljudsstaven för att mäta livmoderhalsen. Den var tydligen ok så hemåt gick det, fick noll info tyvärr.. Kände mig hjälplös sedan. För det höll igång hela natten och även dagen efter. Inte kul på jobbet :( Ringde en bm som satt o svarade i telefon på mhv och hon behagade inte ens öppna min journal och sa bara att allt är normalt, sammandragningar får man ha, du kan jobba.

Tilläggas kan att min mamma fått tidiga sammandragningar på oss alla barn och två av oss, första o andra, är födda tidigt. Henne sjukskrev de och gav Bricanyl. Men jag ska tydligen bara gå o vänta på missfall.. Känns inte bra alls. Nu räknar jag verkligen bara dagarna för att ju längre han blir kvar desto större chanser..

Med rädslan och en liten parvel i magen

Ni vet, jag trodde jag kommit över värsta skräcken nu. Men det har varit lite dålig uppdatering för att jag helt enkelt går runt och liksom andas, en dag i taget. För det är ju så nära nu. Nära att han har en chans. Ni som följer vet att jag är koniserad och därmed rädd för att föda alldeles för tidigt (jag har träffat en kvinna som förlorat två på det sättet i vecka 25 vilket dessutom satt sina spår), och dessutom hade min mamma jätteproblem med alla oss barn att vi höll på att trilla ut alldeles för tidigt. Med mig blev hon inlagd redan i vecka 14.. sådant som man inte gör idag, eftersom "min" satkärring till läkare på specialist-mvc verkar vara av åsikten att hon inte tänker göra ett dugg åt något alls innan jag fått missfall/dödfött barn. "Ja vi gillar att ta lyra här om nåt händer, vi jobbar liksom inte förebyggande ser du, inte innan nån fått missfall" säger hon. Apan. (Ja jag är lite bitter, erkännes villigt.) Så att kontrollera att min livmoderhals ser ok ut det görs inte innan vecka 27. Jag kan ju känna att föds lillen efter det har han ändå en liten chans att faktiskt klara sig- det är ju innan det är katastrof! Men vad vet jag.

Jag är i 22+5 och räknar ner för varje vecka, varje dag vi närmar oss. Efter vecka 30 kommer jag andas ut litegrann, för då räknar de med att oddsen är så bra att vårt länssjukhus kan hantera det, man måste inte köras i ilfart till universitetssjukhuset för att föda där. Men visst några veckor innan är ju ändå oddsen ändå hyfsade.. men inte nu. Nu är de hopplösa. Och jag har svårt att slå ifrån mig rädslan att förlora ett perfekt litet knyte för att livmodern på något sätt inte kan leverera. Att han ska trilla ut kanske en vecka innan han hade haft en chans. Jag vet inte varför, men det jagar mig. Sammandragningarna känns värre för varje dag, rent psykiskt. Inte mer nu, snälla, bara sluta.. Bara låt lillen få vara kvar och växa sig starkare. Läste att han dubblar sin vikt på en månad nu, och stämmer det är det ju inte konstigt att det dessutom spänner och drar i nederdelen av magen. Och jag räds inte smärta eftersom de flesta barn som dör i magen gör det alltför tyst.. Och just nu har jag inte så mycket ork och rädsla över att tänka på att han kan ligga kvar där inne och ändå må dåligt. En mardröm i taget, liksom.

Vagnen är fixad, babyskyddet, säkert kläder så att vi klarar oss ett tag, visst sele och barnsäng etc finns inte och babyskyddet har inte kommit.. men just nu har jag en period där jag inte orkar greja. Jag orkar inte ta in att han kanske inte kommer och jag kan inte glädjas just nu. Det är väl normalt att det går i vågor, och det beror antagligen på att vi är så nära målet nu att glädjen går över i oro, men jäklar vad jag saknar att kunna vara GLAD och inte rädd.

Jag vet, jag ska vara tacksam att jag ens är gravid osv. Men att bara vara gravid är inte mitt mål och min dröm, den drömmen är att få en bebis, och där är jag inte än. En dag i taget..

En liten update

Imorgon bär det av till Gekås! Egentligen en "onödig" tripp då vi letar hus för fullt och jag kommer vilja & behöva åka så fort vi hittat rätt, men en kompis skulle köra imorgon så jag hänger på och stör henne lite. Blir en kortis men babydelen ska jag hinna igenom medan kompisen gör sina julklappsköp :) 

I övrigt var jag och tittade på hus idag, svårt när mannen inte kunde vara med (men han är helt såld ändå bara efter att ha sett bilderna). Dock finns ett annat jag hellre vill ha som ska ut på visning om en vecka så vi får se.. vore så himla skönt att bara få köpet klart och kunna boa in sig och planera för bebis ankomst!! Och knäppt nog är det alltid en lättnad när jag inte ser nån annan gravid på visningen eftersom jag alltid utgår ifrån att de är lika desperata som jag ;) 

I övrigt, statusrapport v 22:

-ryggont mer och mer (lyckats få tid för gravidmassage nästa vecka, ser sjukt mycket fram emot det)

-gigantisk mage, får jag höra igen om tvillingar bla bla får någon spö..

-därmed kämpigt att knyta skorna! redan!! Herregud. Strumporna är inte heller helt lätta..

-ofta öm i magen vilket gör allt ännu svårare

-kissnödigheten varierar extremt från dag till dag.. 

-upp ca 5 kilo 

-börjar få svårt att knäppa dragkedjan i mina stövlar= uppenbarligen börjat få svullna ben fast jag inte märkt det annars

-drömmer helgalna saker..!

-dålig hy. Blä. 

-svårt att sova igen, fast jag är trött. Kvällströttheten jag hade ett tag är inte så påtaglig utan jag får svårt att komma till ro fast jag är trött på dagarna.

-kan äta sötsaker och smörgåsar igen, lite dumt eftersom det var klart nyttigare med fruktsug..

-av och till lite gråtlabil men inte varit ilsken i alla fall ;) 

Om någon har bra tips på var man kan köpa bra amningslinnen o amningsbhar tar jag gärna emot, har inte hittat någon amningsbh jag vill ha men ett linne är beställt i alla fall. 

Trevlig helg allihop! 

Gravidmonstret säger ifrån!

Idag sa jag till en manlig mansgrisig överläkare (jag jobbar ju på sjukhus och ville att han skulle titta snabbt på ett sjukt barn) att han skulle sluta vara så förbannat otrevlig. Det har legat och stört mig och gjort mig ledsen under lång tid att ständigt bli bemött som om jag vore en total idiot, men först idag rann det över. Vet inte hur mycket det är hormonerna som styr, och visst är jag känsligare än annars, men eftersom jag vet att jag känt likadant förr vet jag att det inte bara är hormonerna, om ni förstår. Och med gravidhormoner kommer även någon form av inre styrka tror jag. Så jag sa ifrån. Och är lite chockad över mig själv men även helt ok med det. Vuxna människor ska inte bete sig som översittare bara för att de arbetar i en hierarkisk organisation där överläkaren tror att han är gud. (Jag skiter i om han tror att han är gud, bara han gör sitt jobb och inte är otrevlig, men tydligen är det svårt för denna individ..).

Som pepp försökte jag iaf visa mannen vad ett babygym är och skickade bild på detta. Han blev helt kär i det och köpte direkt.. Båda har älskat Pingu som små så jag klagar inte <3 Kommer från jollyroom. Räknar dagarna tills lillen kan tänkas överleva förlossning och så tittar jag på denna och tänker att han kanske ligger där om några månader.. när ska man våga känna sig lite mer trygg? 

Idag sparkar han i alla fall. En dag till med liv och hopp! 

Lyxfällan nästa! För nu måste man ju våga..

Det kan ju låta fjantigt, ytligt och banalt- men gudar vad man kan shoppa när man väntar barn. Jag vågade knappt titta åt babysaker när jag höll på med iVF och var ruvare, inte efter plusset heller (köpte en liten body då o det kändes som att jag gick på väldigt tunn is..). Jag önskar så att jag hade kunnat vara en sån där aningslös typ som bara yes bebis nu kör vi! Istället räknar jag fortfarande ner tiden tills att bebbe har en sportslig chans att överleva om förlossningen drar igång. Men men. Nu jäklar måste jag släppa sargen. In i matchen. För en planerande kontrollmänniska håller det icke att tänka att bb-väskan den packar jag när värkarna har börjat (jag begriper mig inte på de som tänker så, herregud, jag kan knappt packa under stress utan att ha svinont..) och jag vill ha de stora grejorna färdiga. Kläder upptvättade, spjälsäng redo, vagnen klar o jag ska veta hur den funkar osv. Och ja det är dyyyrt men det är också mycket som är så-jäkla-kul!

Vad som däremot, enligt mig, är sjukt trist att lägga pengar på så är det mammakläder. Köpa till bebis, hell yeah. Köpa till vattenmelonen som allt mer besvärat vaggar runt och tycker att nu kan fasen magen ta det lite lugnt med tillväxten ett tag- not so much. Men nu har hösten kommit och jag hade inget val, måste köpa jacka. Har beställt den här så får vi se hur den känns:

www.mamalicious.com

Den och ett par tjocka tröjor då mina nuvarande helt enkelt inte funkar längre. Das jättemage vill ha sitt space! 

Nå, åter till bebisshopping. Vi (läs jag, mannen är inte in the zone än men han får vackert betala hälften av de dyrare sakerna) har fixat babyskydd (Maxi Cosi Pebble, fanns i svart på rea och även om den blå eller röda är så mycket finare fick ekonomin styra, den var ca 450 spänn billigare så vad gör man..), barnvagn åtminstone delvis (Emmaljunga Viking med sittdel, liggdel och regnskydd etc ska fixas- fick tag i den väldigt lite begagnad, en tjej som köpt för en vecka sedan och ångrat sig så den var oanvänd, kom med kvitto o allt, sparade 1600 mot Emmaljungas rek-pris.. heja facebookgrupper!) och senare i veckan ska jag till Gekås med en kompis och shoppa upp lönen.. Kommer nog bli galet är jag rädd men himla kul ;) Har fått veta av kollegor att de är väldigt nöjda med deras bodys, strumpor mm. Förutom bebisgrejer till max kommer jag nog släpa hem ett antal hundben och kanske nån bädd så fyrbeningarna får sitt. Vi har rätt långt att åka men vad gör det när man har fint sällskap? Enda kruxet är att fröken gravid blir pinknödig typ jämt vissa dagar men men jag får hoppas det blir en städad dag så jag slipper jaga toaletter typ halva besöket ;)

Hjärnspökena lever, jag vet att jag kan komma att behöva sälja/ge bort en massa grejer om saker inte går som jag hoppas.. men jag måste leva också. Och vi är så himla bestämda att försöka igen om det går illa, vi har ju tre små eskimåer i frysen hos rmc, och de tröstar mig lite varje gång oron kommer. Det känns som att de ligger där som en trygghet, "Vi finns här, det är inte kört, du får fler chanser".. typ. Det kan låta knasigt och jag vet att det kan hända saker när de tinas, men de känns som mitt eget säkerhetsbälte i den här berg-och-dalbanan som min graviditet är för mig känslomässigt. En liten trygghet i ett oroligt hjärta. Och jag känner att någon gång kommer någon av dem hamna hos mig och då får resan börja om igen, förhoppningsvis som syskonförsök till lilla knyttet jag bär på nu. 

Önskar er alla en fin vecka med glädje, trygghet och fina besked. Vet flera som är igång med första skälvande veckorna efter plus och ni som är igång med sprutor och IVF, de som pausar och så de som liksom jag hunnit en bit.. vi är i alla fall inte ensamma! Önskar av hela mitt hjärta att vi alla kan få våra små knytten <3