Det här med att bli en elefant

Alla gravidmagar med bebis i är fantastiska. Det tycker jag verkligen, och det har jag nog än mer insett med tanke på vad bloggen heter, om ni förstår. Små magar som stora. Och hade jag haft en minimage hade jag säkert gnällt här över det. Men jag har nu inte en minimage. Jag har en synnerligen utputande rejäl härkommergravido-mage. Fick ju höra av en tjej i vecka 12 att jag var tjockare än hennes kompis som var i v 38. Inte den skönaste kommentaren att ge eller få, men människor blir ju tydligen lite idiotiska när de ser/får veta att någon är gravid. Det liksom ramlar ut knasigheter ur käften. Som "Åh jag måste få känna" fast man knappt sett människan förr. Så fan heller, känn på dig själv, slemmo!

Men åter till elefantmagen. Vanliga jeans har jag ju knappt kunnat ha sedan IVFen, för när IVF-svullnaden lagt sig hade gravidmagen börjat puta. Nu är jag i 20+1 och det är gravidkläder som gäller, förutom lite mjukisbyxor o annat. Läste för några veckor sedan att man skulle skaffa sig några stooora trosor för det blir så skönt att ha sedan. Håhåjaja tänkte jag, tänker då INTE skaffa några Bridget Jones-jättetrosor, nog för att string inte direkt är aktuellt men vanliga vettiga bör man ju kunna ha liksom. Tänkte jag. Så förra veckan gick jag på jakt efter underkläder till min numer rätt nyomvandlade kropp, och gud vad tråkigt det är med underkläder när man är gravid. Hej, lägg massor med pengar på plagg du kanske kan ha en månad.. Har man som jag numer 80D, och då är jag ju bara halvvägs, så tänker jag att det nog är läge att köpa nån E-kupa för att ha marginaler. Och de finns verkligen knappt utom i lite dyrare butiker typ Twilfit, och även där är det inte så himla många märken som gör så stort (och de verkar tro att alla med D-kupa eller större behöver 85 runt, minst). Och de bh-arna kostar ju över femhundralappen i regel, uäh. Sedan tänker jag att amningsbh ska man ju ha. Och de verkar gjorda för folk med minikupa. För helsike, mina väger bly och behöver stöd, de behöver inte lite tunn bomull med tunn resår under! Tips på bra stadiga amningsbhar emottages tacksamt..

Trosorna ska vi inte tala om. Köpte tre stycken i två storlekar större än normalt och guuuudar vad najs det var att ta på. Som att dra av sig nyinköpta tajta jeans och mysa ner sig i mjukisarna, typ. Aaaah. Bridget, jag förstår dig. Totally. Mannen får blunda helt enkelt, jättepanties here I come.

För övrigt kan jag tala om att jag bara gått upp 4 kilo så att magen är gigantisk är inget jag ätit mig till- snarare ser jag smalare ut i ansiktet osv än innan. Men bebis vill väl ha gott om utrymme helt enkelt ;) Nojar lite över bristningar, men bara lite eftersom det känns som att jag inte kan påverka det. Mamma har knappt några alls efter tre graviditeter, men mormor hade massor (dock efter tvillingar) så det där med generna kan ju gå hur som. Har införskaffat den här och kladdar med så får vi se, men lite mysigt smörja in jättekulan om kvällarna i alla fall:

RUL

Ja då var det genomfört, och överlevt, och jag tyckte så bra om barnmorskan. Satt med nerverna utanpå och väntade på min tur, med mamma som inkallat stöd då mannen återigen uteblev. Mamma var mer intresserad av att babbla om något annat vardagligt problem hon hade med jobbet eller vad det nu var, och jag ville mest skrika att hon skulle vara tyst och att jag faktiskt satt där och inte visste om min bebis levde eller inte. Men, jag må vara en egoist där och då, men jag skrek ingenting. Sa att jag inte riktigt kunde koncentrera mig just nu. Så satt jag där och hade ett svart hål inombords.

Men, som sagt, barnmorskan var bra. Äldre, kompetent, saklig. Hon lovade mig ingenting och sa precis som jag ju vet att vi utgår bara ifrån det vi ser idag och det är ingen garanti. Men- det som var så underbart, fantastiskt bra var att lillen lever. Han rörde sig. Han såg fin ut enligt alla parametrar som de kollar efter och han låg, som han gjort sedan första ultraljudet vecka 6 nånting, några dagar före det han "borde" (menar det, med tanke på att hans mor är en koloss jämfört med andra gravida i samma fas..). Visst jag har extra hög missfallsrisk med tanke på mina sjukdomar. Så är det. Men när det gäller att vara koniserad (en bit av livmodertappen är bortopererad pga förstadie till cancer som tack o lov inte hade spridit sig) och att det finns risk att få missfall när magen börjar bli tung för att livmodertappen inte orkar hålla emot för att den är förminskad, där försökte hon faktiskt lugna mig. Hon sa att hon hade haft mängder med kvinnor som varit opererade och de allra flesta hade kunnat bära sina barn till rimlig tid. Nu ska jag ju på kontroll för just det vecka 27, men störst risk för knatten är det ju faktiskt innan dess, efter 27 har han ändå en chans.. Så veckan var en stor lättnad. Tack alla som skrivit o hört av sig, ni är guld värda ska ni veta!

Vi firade med att köpa babyskydd, Maxi Cosi Pebble blev det. Det första dyra som blivit inköpt och jag känner det som att det kommer kännas mer verkligt när det kommer.. kläder kan man ändå på nåt plan känna att de kan man ge bort till nån annan, det är mer en fantasi, men ett babyskydd.. Jag har ju sålt sådana, det blir så verkligt. Fast jag inte riktigt fattar. Jag gör inte det. Ni andra gravida, fattar ni? Kan ni ta in att bebis ligger i magen och är på väg? Jag kan det inte riktigt. På ett sätt kan jag det såklart, men mitt inre undrar vad jag håller på med och tvivlar. Kommer inte kunna känna att det är på riktigt innan jag håller honom i min famn, som det känns nu. Längtar så!

Men jag KÄNNER ju ingenting! :(

Den mer eller mindre ständigt närvarande oron, den känner jag, no worries, knyttets förhoppningsvis blivande moder har inte gått och blivit lugn som en filbunke inte. (Det hade nog krävts en flaska vin för det och det vet ni ju hur det är med den saken.. Nope inget sådant här.)

Men känna bebis, det gör jag inte. Försöker lugna mig själv. Lyssna på min vän som inte heller känt något i den här fasen. Googlar och läser på ett av Stockholms stora sjukhus att de flesta börjar känna i v 18-20 men att det finns de som känner av det först ännu senare. Men jag läser också (utan att vilja) i de mammagrupper på nätet där tjejer postar från vecka 13-14 om allt de känner. Ser de som också är i v 19 som jag (20 imorrn!!) och som ser sparkarna utanpå och där mannen kan känna osv. Jag känner nada, nicht, ingenting. Nojar över att bebis ska vara hjärndöd eller så. Har lyckats (och det kräver en hel del) få till och med mannen nojig. Han har inte känt på magen frivilligt så här långt, men i helgen har han försökt känna och hålla händerna på och jag känner mig rätt övertygad om att han också försöker känna. Sedan ser han bekymrad ut och tittar på mig och frågar om vad vi gör om lillen inte är frisk.

Ja vad gör vi då?

Orkar inte ens. Pallar inte ta in. Vill bara ha rul gjort och veta att det inte ser alldeles tomt ut i skallen på lillen. Försöker tänka att han kanske sparkar mot min rygg och därmed inte känns av, men jag tror inte riktigt det.. låter otroligt att han bara skulle sparka åt ett håll hela tiden. Vecka ut och vecka in. Hoppas på att han är en lugn bebis. Som ligger och vevar lite försiktigt där inne, övar på att suga på tummen och annat som en lugn pojk instängd i en egen liten pool kan tänkas syssla med när han gör mamma orolig.

Försöker spela en del musik som han kanske kan känna igen sedan när han kommer ut. Sjunger med och tänker att det är nog bäst att han inte ärver mammas sångröst men att det är ju trevligt om han känner igen den sedan.. om han nu är så frisk att hans lilla hjärna kan registrera saker. Och så är jag tillbaka på ett.

Det går inte alls fort till onsdagen kan jag säga.

Elitträning i att vänta

Ja det här med fertilitetsutredning (detta evighetsprojekt!!) tar tid. Eoner av tid. Sedan ska man göra behandlingar. Det kan ta betydligt kortare tid än utredningar och väntan på att få börja osv, men för mig som fick börja om osv- ännu mer tid. Sen ska man vänta på testdag (kort tid i sammanhanget men ni som väntat vet vad jag menar.. tiiiiiiiid som bara seeeegar sig fram). Sen ska man vänta på ultraljud. Sen går man, i det här fallet jag, igenom ett gäng procedurer och känslostormar och jag vet inte vad, och under tiden inser man, eh jag, att man återigen väntar. På RUL, detta stora ultraljud där förhoppningsvis bebben/bulan får en "ok"-stämpel och man kan börja vänta igen (ni känner igen mönstret va) på att gå över den tid när bebis kan tänkas överleva att anlända för tidigt. Sedan antar jag att man väntar på förlossning alternativt snitt, o sen ska man väl vänta på bebisundersökningen på bb för att få en ny ok-stämpel (ni som inte nojar tänker nog inte på den, jag som var med när en bebis fick diagnosen luxerad höftled i veckan kommer definitivt vilja ha ok-stämpeln innan jag känner mig helt lugn).

Sen kanske jag har väntat färdigt. Men visst, bb-kollen känns som minsta problemet, för då (om.. om det händer, känns så avlägset fortfarande) kommer jag ju ha en bebis.

För er som gillar att läsa hur andra har det under graviditeten så är det så här just nu, i 18+2:
-upp ca drygt tre kilo totalt, i princip stått stilla i flera veckor.
-känner noll rörelser och blir superstressad av att "alla andra" säger sig känna typ hela tiden, typ min mor som påstår sig ha känt från vecka 14. Nojjar över att bebis kan vara hjärnskadad och inte kunna sparka, eller något.. :(
-men jag är övertygad om att han lever, för magen den växer trots att vågen står stilla! Herregud så stor jag är! Bakifrån/framifrån ser det inget ut, men från sidan, ja herregud. Fick börja med mammabyxor idag för till och med mina mjuka träningsbyxor börjar bli lite tajta..
-i regel fin hy
-håret är det bästa, freaking underbart är vad det är! Kan man få gravidhår forever tack? Ser aldrig smutsigt eller fett ut, alltid mjukt, aldrig elektriskt eller frissigt.. =D
-foglossning/ischias som vissa dagar är riktigt påfrestande smärtsamt, min stackars högra höft..
-illamåendet känns sällan av, puh, tack för det!
-huvudvärk vissa dagar så jag blir knäpp, vissa dagar helt besvärsfri.. verkar vilja komma några dagar i stöten när det väl drar igång..
-superhungrig vissa dagar, kan äta non stop.. men är åtminstone i stadigt behov av frukt eller annat mellanmål, kan inte gå utan. Snodde till mig ett havreflarn idag för att klara sista delen av jobbet innan lunch och det var bland det godaste jag ätit tror jag, är man desperat så är man ;)

Fick höra lillens hjärtljud i tisdags och det var underbart <3 Så lever gör han i alla fall. Vill verkligen, verkligen ha RUL gjort nu! Mannen kommer som vanligt inte vara med :( Känns väldigt ledsamt tycker jag. Mamma får följa med istället och hon är hur glad som helst, tur att nån inte är nervös iaf!

För övrigt undrar jag varför inte fler förstagångsföräldrar hamnar i Lyxfällan, gud vad saker det finns! Hade jag haft ekonomin till det hade jag shoppat ihjäl mig..!! Hade ingen aning om alla dessa underbara saker som finns, och då har jag ändå i princip enbart köpt kläder hittills..