Jag vet inte hur det är med er läsare, men jag har ofta tyckt det varit intressant med förlossningsberättelser. Har funderat på att skriva ner min egen, men ångrat mig, eller så har bebis krävt min uppmärksamhet. Men here it goes, inget IVF eller infertilitetsprat i någon nämnvärd utsträckning, utan min redogörelse för den där dagen jag funderat över hela livet men inte landat i förrän nu.
Jag hade ju haft förvärkar under större delen av graviditeten, och under de sista veckorna intensifierades de. Blev betydligt jobbigare- sådär så jag övervägde om det var dags- och sedan höll det sig på den nya jobbigare nivån några dagar, kanske 4-5. Sedan ännu tuffare, vilket höll i sig.. och så höll det på. I regel främst kvällstid och det var så jobbigt sista kanske 10-14 dagarna att jag satt och flåsade när de satte in. Men ingen bebis! Rejäl ryggvärk hade jag också några dagar innan D day, men inte heller då kom det någon bebis och det hela släppte spontant.
Så en helg var vi i storstaden och hade söndagen planerad, då skulle vi köra runt och lämna hund hos hundvakt, jag skulle ta bort nagellack och fixa de där sista detaljerna tänkte jag, och vi skulle köra hem till hemorten och, ja, föda barn. Nog för att jag visste att det skulle kunna dra igång i förtid, men man kan ju inte lämna bort djuren i vecka 20 liksom..
På fredagkvällen var min mage så utputande att jag med lätthet kunde ha min läskburk stående på den. Det tyckte jag var lite roligt och förevigade med en bild jag skickade till min syster. Dagarna dessförinnan hade hon mest fått bilder på mina galet svullna vrister, jag hade inga fotknölar längre.. jag hade ju tur med ansikte och fingrar osv, men herregud, vrister i fötter var verkligen så himla svullna. Hade bara Uggs på mig sista månaderna och sista veckorna fick mannen hjälpa mig på med dem som om jag vore ett dagisbarn.. nåja. Det var fredagen. Lördag morgon vaknade jag runt 08 och kände att det molade i höger ljumske, ja ungefär där jag skulle känt av äggstocken i vanliga fall (med en gigantisk gravidmage var jag ganska osäker på var äggstocken befann sig..). Tänkte att ja värkar är det ju inte och försökte sova vidare. Slumrade och vaknade av och till i två timmar, och vid tiotiden kände jag att jäklar nu rinner det nog lite här.. Tänkte att det kanske var en sån där hysterisk gravidflytning som jag fick ibland, och reste mig för att gå på toaletten. Blask sa det på golvet efter några steg, och min första tanke var att "ja jäklar nu gick vattnet!" och även om vi var på fel ort och så vidare så kändes det ändå lite, ja, roligt? Jag var ju så spänd på att få se min son!
Lika roligt var det dock inte att titta ner på golvet. Det var inte vattnet som gick, det var en rejäl blodpöl.. Inte bra. In i duschen, ropa på mannen, få hjärnsläpp och lite panik, lite blod är väl en sak men att det rinner en massa längs benen i duschen.. det var inte något jag räknat med kunde hända. Mannen fick kasta sig ut för att rasta hund medan jag kastade mig på telefonen till förlossningen på närliggande sjukhus (hade som tur var numret redo ifall att). Kände mig nästan blyg när jag skulle få fram vad som hänt och att jag hade noll koll på vad det betydde.. Fick veta att eftersom det lugnat sig med blödningen fick vi köra in själva, annars hade jag behövt ligga ner och invänta ambulans. Finns tydligen risk att moderkakan släppt när det blir sådär. Tur jag inte visste det innan..!
Där nånstans drog värkarna igång, bara kanske 5 minuter efter att jag gått upp. Regelbundna, kanske var tredje minut, helt smärtfritt mellan. Jag kastade ner lite grejer i bb-väskan som redan var hyfsat färdig, tog lillans väska som varit klar sedan väldigt länge, babyskyddet fick vi oxå med och sedan var det bil till sjukhuset. Tog kanske tio-femton minuter in och jag skickar en tanke till de stackars kvinnorna som har långt till sjukhus när de ska föda och något blivit akut- jag var så tacksam att vi hade så nära! Väl på parkeringen fick jag hålla mig i bilen under en värk medan mannen la i parkeringsbiljett.. minns att det gick förbi lite folk och tittade på mig, brydde mig väldigt lite om det (vad tror de att en kvinna med jättemage gör utanför förlossningen annars liksom) men minns att det förvånade mig att synen tydligen förvånade dem.
Inne på sjukhuset blev vi mottagna och de hade tydligen tänkt att det skulle vara ett vanligt gynbesök i princip, hamnade på mottagningsrum medan en undersköterska mumlade något om att har man värkar ska man väl egentligen till förlossningen.. Och i det mottagningsrummet blev vi kvar i några timmar, skulle det visa sig. De satte CTG och lillen mådde bra, den lättnaden var så oerhörd!! Fick lämna blodprov och sköterskan envisades att sätta nål i handen vilket jag försökte vägra, sjukt nålrädd som jag är vill jag ha kanyler i armvecket, mindre smärtsamt så. Men där gick jag bet och fick närapå lipa mig igenom nålsättningen (hade nerverna utanpå om man säger så), suck. Visade sig sedan att det blivit fel på proverna så samma sköterska kom tillbaka och stack mig i armen sedan, men det var ok ändå för min del. Jag hade hyfsat regelbundna värkar och mannen fick hjälpa till genom att liksom trycka mot mina ben för att lindra. Hjälpte faktiskt lite. Läkaren kom in och verkade tycka att om ultraljud såg bra ut skulle vi kunna köra hem. 44 mil!! Med värkar!! Herregud. Upp i gynstolen och hoppas på att inte få värk där, och efter en mycket kort undersökningen rätade läkaren på ryggen och sa "Oj.. du är öppen fem centimeter. Du ska föda barn." Och där blev det liksom klart att nu är det igång, nu blir det av.
Vi blev kvar på rummet ett tag som sagt, för det dröjde med det rum vi skulle få på förlossningen. Därmed blev jag liggandes på en vanlig sjukhusbrits och inte en säng, och efter ett par timmar började det göra rätt ont i ryggen.. och att ligga på rygg med jättemage och värkar som bara blev värre, och den smärtlindring de kunde bjuda på var två citodon. Och jag, jag började längta efter den omtalade lustgasen.. Och jag fick redan här börja vänja mig vid Den Totala Förlusten Av Värdighet som förlossning innebär, när jag fick dra ner trosorna och visa upp min binda då och då för att de skulle se att jag inte störtblödde igen. Inte en sak som sker till vardags, att visa upp sin binda för andra kvinnor framför partnern. Inte för att det störde mig särskilt mycket, men det blev liksom ännu tydligare att nu är min kropp inte riktigt bara min längre utan vårdpersonalens att greja med betydligt mer än vad man skulle acceptera i någon annan situation.
När vi väl fick komma in till förlossningsrummet var det med en underbar barnmorska och att få en stor, mjuk säng.. aaaah så underbart!! Fick även de omtalade gigantiska nättrosorna och en rock, och kände mig så bekväm med den här underbara barnmorskan så ni anar inte. Grejen är att jag hade beviljat att få gå på snitt om jag så ville på mitt hemsjukhus, pga min egen oro och en del komplikationer som inte hör till bebis. Jag beviljades detsamma här, att om jag ville bryta skulle jag få det, men jag ville försöka vaginalt nu när det gått så bra i början. Herregud, öppen fem centimeter på så kort tid, jag kände mig som superwoman och en barnmorska som var inne i början och tittade till CTG:t sa att jag var som gjord för att föda barn! Så jag var pepp och den här första delen av förlossningen minns jag med värme och som den bra delen. Värre skulle det bli.
Det började med att den underbara barnmorskan skulle gå hem, bara efter tjugo minuter ungefär med oss. Den som kom var en rätt kall person, med en ung undersköterska som kändes ganska mycket som en tonåring med sig. Rätt snäll men i stilen som snygga tjejen i klassen som är ganska inne på sitt eget, om ni förstår vad jag menar. Jag blev instruerad i hur syrgasen fungerar, men fick inte röra mig ur sängen eftersom jag var tvungen att ha CTG hela tiden pga min blödning. Det föll dem inte in att ge mig trådlöst CTG som tydligen fanns, den fick jag först många timmar senare.. Här flyter minnena ihop men jag fick verkligen NOLL stöd av barnmorskan, och det gällde hela hennes pass. Undersköterskan försökte prata med mig när jag drog i mig lustgas, hon sa typ "Nu är värken på väg neråt" och de gångerna ville jag helst skrika "Det känns inte så!!". Men det gjorde jag såklart inte.. ;)
Jag blev inte erbjuden någon som helst smärtlindring utom lustgasen. Jag fick inga förslag om annat än att ligga platt på rygg i sängen. Barnmorskan (skriver bm hädanefter) satt på en stol och såg uttråkad ut när hon var inne på rummet. Jag öppnade mig mer och mer, och runt 8 cm började det bli riktigt jävligt. Jag såg i journalen efteråt att jag hade värk varannan minut i två timmar, och det där var timmar i helvetet. Eftersom värkarna var så täta fick jag inte hämta andan alls mellan dem, utan när en släppt började det direkt. Jag hade gärna velat veta om saker och ting slutat annorlunda om jag här haft stöd av en bra bm eller en uska som sa annat än att värken var på väg hit eller dit.. Här hade jag kämpat ett tag, och mitt i helvetesvärkarna tycker bm att det är dags att ta hål på hinnorna. Det gjorde det INTE bekvämare. Sedan, och det kändes verkligen extremt onödigt plågsamt, bestämde hon sig för att sätta skalpelektrod på bebisen. Fine, men hon hade inte mage att vänta till jag var mellan värkar utan hon gjorde det mitt i en värk. Hade jag fysiskt kunnat sparka bort henne och hennes hårdhänta nävar hade jag gjort det, men det kunde jag inte, jag vrålade i en mask och såg stjärnor. Vet att jag vrålade åt henne att sluta men det struntade hon helt i, och tro mig det var inte bråttom, för CTG såg bra ut. Hon bara struntade i mig. Här nånstans hade jag tappat förtroendet helt efter att ha fått så obefintligt stöd så länge, jag vrålade efter mitt snitt så gott jag kunde få fram ord.
Här fick jag höra att jag måste ju ändå få EDA (ryggbedövning ni vet) för att kunna gå på snitt, och då sa jag att jag ville ha det. Varpå bm säger att jag ska tänka på saken så kommer hon tillbaka om en timme. WTF?? Ni som fött barn, eller bara haft jävligt ont och velat ha mindre smärta, hur tror ni det känns när nån säger att man ska tänka på saken EN TIMME? Jag ville ju dö och kände mig exakt så som jag fasat för när jag tjatade till mig att få bli lovad att bryta för snitt på egen begäran- jag kände mig utsatt och sårbar och hjälplös. Helt utan stöd. Jag stod ut två värkar sedan begärde jag EDA igen och då dröjde det en timme innan narkosen kom.. Jag som är så stickrädd i vanliga fall, jag var så väck av smärta att jag inte ens tittade åt läkarens håll, jag hörde hans röst och något om att de tvättade mig och att jag skulle säga till om det gjorde ont. Och ont gjorde det ut i ena benet, men inget mot värkarna förstås. Och tror ni det hjälpte? Njae. Fick lite mer andrum mellan värkarna, så att jag kunde formulera några meningar innan det tog i igen, men det var fortfarande jävligt. De fick ringa på narkosen igen, ny väntetid, och sen kom han tillbaka och jag jag mins att han sa "När jag är klar nu kommer du kunna släppa lustgasen, det lovar jag dig" och jag hade kunnat krama honom. Och ja, nu tog det bättre, men högra ljumsken var fortfarande fullt känslig.. och värkarna dog ut.
Här någonstans fick jag äntligen komma upp och försöka gå, vimmelkantig efter ungefär 19 timmar utan dricka eller näring. Jag hann ju inte äta på morgonen och på förlossningen fick jag inget eftersom jag kanske skulle gå på snitt. Ni kan ju tänka er sitsen, jag fick bara dricka om jag gick med på att avstå snitt, och jag orkade inte kämpa särskilt mycket mer helt uttorkad. Det trådlösa CTGt var underbart men jag var så trött att jag inte orkade gå så mycket. Jag hade varit helt öppen ett bra tag, klockan gick, och bm ville sätta värkstimulerande dropp. Jag hade vid det här laget väldigt lågt förtroende för henne efter timmarna med all smärta där hon bara förvärrade det, och jag hade inte alls någon lust att få det där droppet. Jag hade ju haft hur mycket värkar som helst i timme efter timme utan att bebisen rört sig, han låg fortfarande högt upp i bäckenet. Med en peppig bra bm hade jag kanske vågat kämpa, men nu.. jag sa att jag var tvungen att få i mig vätska om jag skulle orka mer, och det fick jag om jag gav upp tanken om snitt. Så där låg jag, och fick välja mellan en jäkligt osäker väg och en där jag visste att bebis skulle komma ut, och om jag valde att få i mig något var den "säkra" vägen körd. Det var inte roligt men jag hade fått nog, och bebisens hjärtfrekvens började gå högt fast jag inga värkar hade. Jag ville inte riskera något med lillen. Barnmorskan blev SUR, no kidding, men hämtade läkaren (en ny jag inte sett innan) som inte heller var särskilt trevlig eller så, men jag och mannen fick prata igenom det och vi valde snitt.
Typiskt nog var det byte av barnmorskor efter att vi begärt snittet, och den nya var en robust äldre kvinna med finsk brytning som såg barsk ut (hennes undersköterskekollega samma stil) och både jag och mannen tänkte "Ånej inte en otrevlig burdus till.." men inget kunde varit mer fel. Hon var så bra! Hon sa att hon ville undersöka mig och att hon förstått att jag tyckte det var smärtsamt tidigare och hon var så försiktig, det gjorde inte ont för fem öre. Gud, hade jag haft henne tidigare.. Men nu var det som det var. Snitt blev det, tyvärr efter allt kämpande. Värkarna hade börjat återkomma spontant och stoppades med bricanylsprutor. Jag kände mig vilsen och önskade att saker gått på annat sätt, men lillens hjärtljud tickade på om än något ojämnt. Han var viktigast.
På snittet jobbade en supertrevlig narkossköterska som stöttade mig när de skulle lägga en annan sorts ryggbedövning, spinal. Jag ar nu trött, slut, helt uttorkad och skraj. Kände mig otrygg och orolig. Men narkosläkaren var härlig även han, och det gick bra, denna gång tog det som det skulle. Jag var efter att det inte tagit tidigare rätt nervös att jag inte skulle vara fullt bedövad under snittet.. men problemet var snarare att det tog lite väl bra, högt upp och jag kunde inte hosta eller ta djupa andetag. Detta i kombination med täppt näsa gav mig andnöd och lite panik, och så skakade jag som om jag hade kramper nästan, och de kunde inte ge mig något mot skakningarna innan bebis var ute. Hu, jag trodde att snittet skulle vara vilsamt för min del, men pga andningen hade jag snarare dödsångest. Och lillen satt fast. Jag kände ju ingen smärta men att de drog i mig, och tydligen fick barnorskan gå dit och hjälpa till att trycka ut honom underifrån och läkarna drog och drog.. han låg tydligen med ansiktet uppåt och så fastkilad på det så det var tydligen inte så konstigt att han inte roterat ner som han skulle. Jag var förvarnad om att han förmodligen inte skulle skrika när de fick ut honom, och gudarna ska veta att de tryckte i mig en massa läkemedel då det var lite komplicerat vid snittet (hörde att de gav nitroglycerin bland annat), jag var inte riktigt med i skallen, men nog hörde jag skriket när han kom ut. Och jag log. Jag fattade inte mycket men att det var ett bebisskrik det fattade jag, och det var väldigt overkligt när jag fick se honom innan de tog ut honom för vägning osv. 22.40 kom min lille son till världen <3
Uppvalet fick jag ligga på i över sex timmar pga alla läkemedel de hade varit tvungna att trycka i mig under snittet (sköterskan och läkaren stod vid varsin arm och injicerade saker hela tiden kändes det som), och det var end tyg väntan, särskilt eftersom jag fortfarande inte fick dricka! Vid 5-tiden fick vi gå till bb, vid det laget hade jag fått lillen och pappan som sällskap, och fått hålla min lille pojk en kort stund. Jag vågade inte hålla länge eftersom jag var så skakig och svag, men de kunde passa på att klämma på livmodern när jag höll, för smärtorna kändes knappt när jag såg på min pojk. Allt var ok när jag höll honom. Han levde, mitt lilla mirakel, mitt ivf-knytte. Och den där födelsedagsfikan fick jag inte eftersom jag anlände till bb vid den tiden jag gjorde och mannen fått äta själv innan, men de glasen saft var inte helt fel efter totalt 30 timmar utan vätska.
I efterhand kan jag säga att jag önskar vi bytt barnmorska där i mitten, och jag skulle göra det om samma sak hände igen. Men de första timmarna på en hård brits där jag och mannen fick kämpa själva känns ändå som ett bra minne, jag fick känna mig stark och känslan jag hade när jag gick in på förlossningssalen den bär jag med mig. Jag minns några timmar som helvetet på jorden men jag fick till slut det bästa som finns, och glädjen över att han är min och finns hos mig har varit intensiv från dag ett. Han är mitt allt. <3
